Hej och karibuni

Jag stannar hemma och försöker bli frisk från en dunderförkylning medan mina tre kärlekar har begivit sig till stan med familjen Nilson – som i lördags så jättefint hade ordnat ett härligt kalas för alla adoptivfamiljerna. Nilsons har en mysig gård med både pool, grillar och gräsmatta. Vi har bara det sistnämnda, men det har varit skönt att ha den lilla plätten att vara på ibland. Och det lilla trädet att sitta under. Förra veckan sågades trädet ner. Och det var inte det enda trädet som sa tack och adjö. Just nu pågår en enorm skövling av den lilla skogen utanför vårt hus. Motorsågar och ljudet av fallande, gigantiska, eukalyptusträd gör inte direkt huvudvärken mildare.
Den här lilla skogen har varit otroligt mycket värd för oss. Det som ögonen vilar på påverkar trivseln, det är jag säker på – och borde med den devisen kanske vara fenomenal på att städa och inreda hemmet efter gällande mode. Det är jag inte. Man kan titta åt ett annat håll om det är för stökigt, skulle kunna vara en annan devis.

Men just nu har jag det oförskämt bra när det gäller städning. Jag ligger i soffan och är sjuk medan vår fantastiska städerska diskar och fixar. Det är ett bekymmer att hon kan riskera att bli arbetslös när vi och grannarna Lundkvists flyttar. Hon bor i de fattigaste delarna av Nairobi. De har sällan vatten och alla hyror har nyligen höjts med 50%. Till 5000 shilling vilket är ungefär en månadslön för många som har heltidsjobb som städare eller vakter. Vår Margaret tjänar mer hos oss, men nu flyttar ju vi. Hon är änka sedan flera år och har två döttrar i mellanstadieålder som bor med mormodern i en annan del av Kenya. För att kunna bo lite bättre än i Nairobislummen. Det är ett stort bekymmer att få ihop pengar till barnens skolavgifter. Margaret frågade mig om jag känner någon som skulle kunna sponsra hennes barn med skolavgifter. Jag kunde inte lova något, men det jag kan göra är att skriva om det här. Det kostar ca 30000 shilling (3000 kr) per år. Vår mejladress finns till höger om någon vill skriva till oss om detta.

Egentligen tror jag inte på att sådant här givande är någon hållbar långsiktig lösning. Ändå har vi tillsammans med min mamma under många år gjort exakt detsamma för vänner i Zimbabwe. För trots att sådana personliga gåvor kanske riskerar att få någon att bli en passiv mottagare istället för att arbeta – så är det svårt att inte låta bli att hjälpa när det gäller överlevnaden hos någon man har en relation till.
Hur Kenyas och Zimbabwes stora problem ska lösas på ett större plan är en mycket svårare fråga.

Utsikten som den såg ut tills i torsdags. Bilden tagen i december.
En bild tagen i fredags.

Och en färsk bild från vad som var en skog och som antagligen ska bli ännu ett flerfamiljshus med månadshyror som få har råd med.

Under hela adoptionsprocessen har vi varit så tacksamma över att ha fått just Caroline som Ambros företrädare inför domstolen. Hon är en professionell, humoristisk och mycket trivsam person. Dessutom är hon en av drivkrafterna till ett fantastiskt projekt i Ngong som vi har besökt idag.
Ngong ligger en bit utanför Nairobi och även här finns mycket fattiga slumområden. När människor inte har råd att betala någon för att passa deras barn förekommer det att en del föräldrar lämnar sina mycket små barn inlåsta i hemmet under tiden de arbetar. Det finns exempel på barn som har bränts till döds i olyckor då de varit ensamma hemma, eller barn som har blivit sexuellt utnyttjade av dem som skulle ha tagit hand om barnet.
Vissa saker är svåra att ta in. Och efter besöket på ett gigantiskt köpcenter igår – vilket Ellentin beskrivit på sin blogg – är det svårt att fatta att dessa verkligheter finns i samma del av världen.
Daycare-centret Jukumu Letu (vårt ansvar) som Caroline har varit med att starta bildades för att mycket fattiga människor ska kunna gå iväg och jobba utan att behöva lämna sina barn ensamma. Barnen får mat, lek och undervisning. För det betalar familjerna inte mer än från 5 shilling (50 öre) per dag och dessutom får föräldrarna själva arbeta som volontärer en dag i månaden. Inga större donatorer stöder detta projekt utan allt bygger på mindre gåvor från privatpersoner, samt det som man tjänar genom att sälja allt från stenfigurer till kycklingar. Förutom att vi visades runt fick vi lunch och Ambros förvånade oss genom att med stor aptit äta ugali – den kenyanska basfödan som han tidigare inte har velat äta när vi har varit med.

Efter besöket hos Carol tog vi en buss till Karen där vi besökte ett ställe som Ellentin har hälsat på med skolan. Av gamla flip-flopsandaler och annat återvunnet material skapar man de mest fantastiska konstverk och bruksföremål.

Väl hemkomna fick vi se på domstolslistan för imorgon att inga adoptionsärenden är strukna. Det gjorde oss mycket, mycket glada och jag har börjat hoppas på att få plocka björnbär i Skåne i höst. Även vårt ärende finns med på domstolslistan för imorgon. Då är det själva beslutet som ska fattas. Det kommer att resultera i det dokument som ska leda till att Ambros får ett svenskt pass. Vi hade hoppats att det skulle göras med en rekordsnabb handläggning till skillnad från i princip allt annat i adoptionssvängen, men jag är inte så säker på det längre. Det ekar tomt i tålamodsreserven nu….

Vi har börjat stoppa ner åtta månader i våra väskor. En hel del av det vi tog med oss hit tar vi inte med tillbaka, men vi har också skaffat ganska mycket grejer som behöver få plats. I röjningen hittade vi de här två mössorna som Ambros gudmor (och nyblivna Noa-mor!!) Maria Nordenmark har stickat. Tycker att de passar barnen väldigt bra!

I måndags kunde de som har Sundsvalls tidning läsa Cissis sista reseberättelse.

Idag hoppas vi att våra vänner Sörlings och Jonssons är med på domstolslotteriets dragningslista som presenteras i eftermiddag. I morgon eftermiddag står det klart om de dessutom vinner. Vi hoppas på det!

När Ambros sa MAMMA till mig den första dagen efter domstolshearingen klack det till i mig varje gång. Nu är jag det på riktigt! Det är detta vi har väntat på. Och nu är vi redo att komma hem.
Visst finns det förmodligen saker vi kommer att sakna med Kenya, men det kommer inte att bli någon svår saknad. Vi har trivts här – förutom på slutet när oron för att processen skulle fortsätta till i höst tog bort mycket av glädjen över nuet. Men vi trivs ännu mer med vårt liv hemma och nu vill vi tillbaka till det, med den fantastiska bit som vi saknade i familjepusslet förut.

När vi kommer hem är bloggartillvaron över, möjligen är det skrivandet något som jag kommer att sakna ibland. Men den här bloggen har varit våra resebrev, och när vi har landat hemma på Hemmanet blir det ett avslut. Vi hade nog aldrig kunna föreställa oss att så många skulle följa vår resa på det här sättet.
Värmen och omtanken som har visats oss genom bloggkommentarer och mejl har varit ovärderlig och kommer bära oss länge. Samtidigt har vi på några enstaka sätt fått erfara att öppenhet med känslor och åsikter också kan leda till reaktioner som gör ont. Väldigt enstaka, men ändå sånt som sitter kvar. Naturligtvis är det en risk man tar när man är så här offentlig.
Men när vi började vår resa anade vi inte hur offentliga vi skulle bli, t ex att över 360 personer skulle besöka bloggen på en och samma dag. När vi kommer hem kommer vi – trots att vi slutar blogga – också vara offentliga på så vis att vi kommer synas mer tydligt som den familj vi nu är.

Jag vill tro att vår öppenhet på blogg och i lokaltidning har lett till större förståelse för adopterades behov och till att Ambros lättare ska välkomnas i sitt nya sammanhang. Det sammanhang som är vår verkliga vardag. Lite svalare, lite stressigare. Men vår!
Så vad längtar jag då efter?
Släktingar och vänner och gamla kissekatten. Kyrkan. Skogen och långpromenaderna. Kallt vatten direkt (i glaset) från kranen. Svensk TV. Kvittente, gutete och svensk honung. Filmjölk. P1. Vår sköna säng. Jobb (så småningom). Papperstidning vid frukostbordet. Egen gård. Sänglampa. Havsutsikten från köksfönstret.
Och mest av allt: att få se vår nya familjemedlem i detta som är vårt hemma. Ekhemmanet!

…då både jag och maken insjuknade igår eftermiddag i feber, ont på olika ställen och så ytterligare ett ej så läsarvänligt symptom. Ihållande för min del. Undrar om restaurangen hade lagt lite salmonella i maten i lördags. Oavsett hur det gick till så blev effekten att jag gick in i min egen lilla värld vilket kanske var det bästa just nu. Om man nu nödvändigtvis måste vara tacksam också för skit.

Apropå Pelle Svanslös så har vi bott många år i Uppsala och har många goda vänner där – och i Stockholm. Där finns vi just nu med på “vår” bildjournalist Mikaela Lindholms bilder i utställningen “What is Swedish?” Jag påminner om detta då utställningen bara pågår tills på söndag – så skynda på till Stora Nygatan 21 om ni vill se vår verklighet här skildrad i Mikaelas mycket fina bilder och texter. Tycker för övrigt det är trist att de inte valde en annan bild som startbild på hemsidan. Kan avslöja att det inte är nån i vår familj, eller inte ens nån av de svenska kenyavännerna på den bilden. Men om adoptionen drar ut ännu mer på tiden kanske nån måste börja extraknäcka med något dylikt. Förlåt en usel humor. Också den verkar ha fått sig en släng av sjukan.

Tack återigen för fantastisk generositet från kända och okända vänner och för alla fina kommentarer, SMS och mejl som verkligen bär just nu.