1. När städerskan ersätts av en mycket långsam och tafflig man som tar flera timmar på sig att städa utan att resultatet blir särskilt bra.
U-landsproblem eftersom det bara är här som vi kan ha städhjälp. Mycket trivsamt när det funkar och görs när man inte är hemma, men mycket trist annars. Det visade sig att städerskan “had left” och jag sa att då städar vi hellre själva vilket inte var riktigt bra så nu skulle de skicka hit nån annan imorrn.
2. När skolavgiften ska betalas…
…och I-landskommunen vi tillhör vägrar ge något bidrag.
Vi bortskämda med att – vanligtvis – bo i ett land där skolan inte kostar. Det gör den här, och både vi och andra familjer med barn i skolålder som är på väg hit för adoptera har stridit med våra kommuner i försök att få del av den skolpeng vi tycker oss ha rätt till. Eller få del av testamenterade pengar som ska gå till barns utbildning. Men icke! Ytterst irrelevanta och dåliga svar har vi fått. Och idag fick Mattias nej direkt från kommundirektören. Mycket irriterande är det att inte kommunerna med en enda krona vill hjälpa de elever som bor utomlands vid adoption till skolgång i utlandet. 
Vi ser just nu på HippHipp (säsong 2) som vi har lånat av nya vännerna Johanna och Anders. ÄNTLIGEN får de ha sin lilla godingtjej hemma på heltid. De var hit i förmiddags. Mysigt! Även om Ambros inte ville låta sig charmas riktigt. Han behöll fingret i munnen men var inte riktigt inne i sin bubbla som han brukar utan log faktiskt mot familjen L innan de gick. På HippHipp ser vi Dagens I-landsproblem, därav inledningen på inlägget.
Det är – trots punkt 2 – gott att det finns en svensk skola här och Ellentin är nöjd även efter andra dagen. Livet får lite mer vardag över sig nu när skolan har börjat. Mattias gick iväg idag på förmiddagen för att jobba. Imorgon gör jag det istället. Det är bra att Ambros får lite egen tid med oss var och en. Och bra för oss. Det blev en massa extra kramar från killen till mamman när vi var själva.
Igår var det första återbesöket på barnhemmet och vi hade oroat oss för Ambros reaktion eftersom han inte verkar lita på att han får vara kvar hos oss. Han blev mycket riktigt tyst och rädd när vi kom dit och började gråta när en osmart anställd plockade honom ur min famn. Mot både min och Ambros vilja…. Jag tog tillbaka honom och vi fortsatte berätta att han alltid ska vara med oss. Och efteråt när vi gick verkade han riktigt lättad. Hoppas att det snart ska gå att lita på att vi inte kommer överge honom.
Så en nyhet. Idag har Mattias köpt en trimmer och friserat Ambros och sig själv. Så här korthårig har Mattias inte varit sen den hösten 1990 då vi blev kära och hans första besök hemma i Huskvarna resulterade i ett mycket kortare hår än flickvännen önskade. Men han är riktigt fin nu (vilket kommer avslöjas på bild senare). Och Ambros med såklart! Under klippningen blev han extra kär i storasyster och sprang då och då iväg och gav henne bamsekramar!
 |
 |
