Hej och karibuni

Igår åkte jag till posten vid city square för att hämta ut paket. Eftersom det var tredje gången trodde jag att jag hade rutin på det. Men nya spännande aspekter hade tillkommit sedan förra gången.

Såhär blev förfarandet denna gång.

1. Jag lämnade paketavin vid disken “air-mail parcels”
2. Personalen letade reda på paketet och överlämnade det till mig
3. Jag gick till en kontrollant som bad mig öppna paketet
4. Jag öppnade paketet och plockade ut innehållet: två påsar lakrits, en CD-box Jesus Christ Superstar med Ola Salo som Jesus, två DVD-er; en SOS Segelsällskapsresan och Tjorven och Mysak, en kaviartub, en renmjukosttub.
5. Kontrollanten skrev upp innehållet i paketet på avin
6. Jag stoppade tillbaka innehållet i paketet samt tejpade igen det.
7. Kontrollanten sa att jag skulle gå till chefen i rum 113
8. Chefen i rum 113 läste vad kontrollanten skrivit och stämplade avin
9. Jag lämnade avin till kontrollanten som skrev lite siffror och lämnade avin till mig samt skickade mig till “Customs cashier”
10. Tulltjänste-kvinnan sa att avin måste betalas i bank och att jag behövde hämta ett formulär i rum 113
11. Chefsassistenten i rum 113 skrev ut två formulär och sa att eftersom banken var stängd fick jag komma tillbaka imorgon. Jag frågade henne i vilken bank jag skulle betala avin och hon bad mig följa med till fönstret och visade Cooperative Bank House.

Tog taxi hem. Vår taxivän Sam har anställt Aineah, en chaufför som kör hans mindre bil.

Idag tog jag buss till stan för att fortsätta mitt försök att få ut paketet. Gick till Coop Bank och frågade var jag skulle betala avin. “Teller 11” blev svaret.

12. Betalade 405 shilling i moms för de två dvd-er och två cd-ar som vi fått i paketet
13. Fick ett kvitto på betalt belopp och gick tillbaka till postkontoret
14. Lämnade paketavin vid disken “air-mail parcels”
15. Fick en stämpel på paketavin och skickades till “Customs cashier” som bytte paketavin mot en ny likadan
16. Köade för att betala 70 shilling för pakethanteringen
17. Lämnade paketavin vid disken “air-mail parcels” och fick paketet
18. Visade kvittot på de betalda 70 ksh för en man som också skrev upp avinumret
19. Visade pass och paket för en man som skrev upp passnummer och fick sedan gå.

Kan inte låta bli att fascineras över hur man kan komma på dylik hantering. I bottenvåningen på huset jag hämtade paketet ligger Posta Bank. Där betalade jag elräkningen förra månaden. Men moms går inte att betala där. Hmm.

Hursomhelst blev vi mycket glada över paketet från vår bönegrupp hemma i Sundsvall. TACK vänner!

…hur det känns att Ambros helt och fullt är vårt barn, om hur vi har börjat packa och planera för vår hemresa, eller åtminstone om att jag är övertygad om att det kommer inträffa ett mirakel som får hem oss före midsommar.
Det kan jag inte.

Istället får det handla om VATTEN. Igår berättade Sam – som bor i en liten enrumslägenhet med sin familj – om att de ända sedan “post-election-violence” (för snart 1,5 år sedan) har haft problem med vatten där de bor. Och de senaste veckorna har de inte haft något vatten alls. Det innebär att de inomhustoaletter som trots allt finns i detta mycket enkla hus inte går att använda. Alla i huset får då använda latriner utomhus och standarden på dem är under all kritik. Plötsligt kom jag att tänka på en serie romaner om romartiden där just såna hus beskrevs. Har tiden alls gått när det finns människor som lever på samma sätt idag?

Vi har dock betydligt mer vatten än vi önskar. I fredagsmorse upptäckte jag att Ambros kläder, som jag så slarvigt hade lagt i en hög på golvet, var helblöta. På väggen syntes vatten och Mattias berättade för vakterna att det läckte in från taket. Föredömligt snabbt kom en reparatör och konstaterade att det var fel på en packning (eller nåt…) på en av de stora vattentankarna som finns ovanför vårt sovrum. Reservdelar införskaffades och arbetet utfördes förvånande snabbt. Men bra? Nej! När vi kom hem igår såg vi att vattnet nu rann nerför väggen istället för att droppa försynt som före lagningen. Imorse var en dryg kvadratmeter av sovrumsgolvet täckt med vatten trots badhanddukarna som låg där. Den högra bilden ovan är tagen ca en minut efter att jag senast hade torkat bort vattnet.
Det går nu att ana hur det kommer sig att golvet såg ut som det gjorde i den här lägenheten när vi flyttade in.

Förra veckan klippte de gräset på svenska skolan med gräsklippare (och inte med en lång kniv som på de flesta ställen). Då berättade jag för Ambros att pappa tycker om att klippa gräset hemma. Liksom storasyster har gossen fenomenalt minne, så både igår och idag har han pratat om att pappa tycker om att klippa gräset hemma i Sverige. På detta finurliga sätt illustrerade han det:

Om någon läser detta idag söndag före klockan 10 (svensk tid) så kan jag rekommendera TV-gudstjänsten idag där världens bästa sångerska medverkar!
I en av texterna för idag står det Be, och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig.
Det är bara en liten detalj som saknas nu för att glädjen ska bli fullkomlig.
Jag längtar efter den så att det värker i magen….

“Ta dere en tur ut til Windsor Golf Club and Country Club. Der kan dere gå tur i skogen uten vakter, bade i varmt basseng og nyte en fantastisk stillhet og ro. Det er sjelebot.”
Så löd en uppmaning till Cissi häromdagen från en av hennes norska facebook-kompisar.

Sagt och gjort. Vi kollade upp klubben på nätet och kollade med vår taxikompis Sam om han kunde köra oss. Det kunde han i sin nya rymliga bil och vi hade en härlig dag på golfklubben.

Kanske Ellentin och jag ska göra slag i saken och ta grönt kort om vi blir kvar härnere? Cissi har ju ett som hon kanske får uppdatera… Får se, men det känns som ett härligt ställe att tillbringa fler lördagar på!

När vi åkte hem tog vi Ole Odume road som öppnats idag! Det är en genomfartsväg förbi The Hamptons som de jobbat med sedan före vi kom hit i november! Stort!

– Bojken e jessen [Pojken är ledsen], brukar Ambros säga ibland och ta på sig sitt ledsnaste ansiktsuttryck för en sekund.
Mamman känner sig rätt ledsen för tillfället, och tillåter mig att vara det lite längre än en sekund – trots att det känns som en lyxsorg på ett vis.
Vi far inte illa här, och det enda vi förlorar om vi får stanna kvar här längre är en del pengar och en del tid med dem vi längtar efter därhemma. Vilket kan kännas nog så stort emellanåt.

Vi tröstade oss med en familjemiddag på medelhavsrestaurangen idag. Då ringde Leah och berättade att hon själv får åka till high court på måndag och försöka få en tid med en domare. Tyvärr blir det sannolikt inte med “vår” domare, men i bästa fall kan hon få presentera vårt fall för någon. Vår domare har nyss drabbats av personlig sorg – och jag hade hoppats att just han skulle läsa Leahs dokument där hon anger sorgen som drabbat vår familj som en av de viktigaste anledningarna att snabba på vårt ärende. Så långt räckte inte tummarna och bönerna idag alltså och mamman e jessen….
Men oerhört glad över allt stödet vi får. TACK!

När jag igår hade försökt berätta på Ambros språk att vi inte skulle upp i domstol idag, sammanfattade han det med att säga:
– Dumstojen e tött [Domstolen är trött]
Och trötta är väl just vad vi också blir. Trötta men tacksamma.

Visst händer det ibland att vi funderar över hur Ambros kommer att bli bemött som svart i ett i emellanåt främlingsfientligt samhälle och i princip helvitt bostadsområde. Ambros är svart. Läs gärna vår integrationsministers debattartikel om varför ett annat ord inte bör användas. Tyvärr används det fortfarande alltför utbrett med bortförklaringen att jag menar inget illa med det. En förklaring som jag inte alls begriper. Oavsett min egen åsikt om ett ords laddning kan jag såra människor genom att använda det. Varför då inte våga utveckla mitt språk lite?
Den återkommande tanken när vi reflekterar över om Ambros hudfärg gör att han kommer bli utsatt för ledsamheter, är att vi vill försöka hjälpa Ambros – liksom storasyster – att bli en trygg person som vet att han är värdefull och älskad oavsett vad andra säger eller gör. Inte det lättaste, och förmodligen varje sund förälders önskan.
Åter till rubriken. Är främlingsfientlighet egentligen inget annat än rädsla? Häromdagen när vi var i centrala Nairobi slog det mig vilken skillnad det var jämfört med när vi för första gången besökte staden i november. Då var det nästan läskigt att gå omkring där. Människor och gator såg hotfulla ut. Nu var det välbekant och inte otäckt att gå på exakt samma gata. Skillnaden fanns inuti mig själv. Jag kände igen mig och behövde inte vara rädd.

Vi människor har fördomar och åsikter om mycket. Till exempel om mat. Min branschorganisation inom yrket heter Kost och näring, och jag är en stolt medlem av avdelning 614. Vi har mycket trevligt ihop och planeringen och genomförandet av en rikskonferens i september i fjol var en riktig höjdpunkt. Vår riksordförande har nyligen skrivit en annan debattartikel som jag kan skriva under på.

På den där promenaden i Nairobi hade vi med oss Mikaela (eller Eja som Ambros kallar henne) som har följt oss under nio veckor för sitt examensarbete inom bildjournalist. En härlig bekantskap som vi nu önskar lycka till under slutklämmen på utbildningen. Mikaelas tid i Kenya kommer finnas med i form av några bilder i en utställning i Gamla stan i Stockholm i juni.
Här kommer dock några amatörbilder istället. En på en ung läsare av tidningen Näringsvärt och en på nyanlända familjen Nilson – en till härlig bekantskap – som vi fick träffa härhemma nu ikväll. Mindre än ett dygn innan de ska träffa sin son och lillebror. Tänk vilken dag de har framför sig!