Hej och karibuni

I förmiddags medan Mattias fortsatte att vänta på att få bli legal kenyabesökare gick jag till jobbet.
– Mamma jobba JAVA, sa Ambros när jag gick. Gossen får kanske en något skev uppfattning av vad det är att jobba. Sitta på café med datorn som sällskap och pimpla god och dyr latte. Så är det på jobbet här. Rätt trevligt faktiskt. Det jag saknar är att få småprata både jobb och annat med trevliga arbetskamrater, så jag mejlbombar dem ibland för att skapa nån slags känsla av jobbprat.
Kaffet är däremot MYCKET godare än i Selectamaskinen på våning 6 i kommunhuset. Om nu latte får lov att gå under beteckningen kaffe…? Jag skulle aldrig dricka svart kaffe, men efter omkring 30 år som tedrickare (ifall jag hade börjat i vaggan) blev jag även en slags kaffedrickare. Men nåt kolsvart skulle jag aldrig få i mig.

När Ellentin var i Ambros ålder och jag var i början av min kaffekarriär satt vi och pratade kaffe på uteplatsen vid den härliga släktstugan i Västra Karup. Jag sa då nånting om att jag bara tyckte om “godiskaffe” – dvs en gnutta kaffe med massor av mjölk och gärna socker eller nån smaksättning. Då svarade Ellentin 2,5 år. “- Och jag tycker bara om UP-kaffe!” Exakt vad det är och hur det skrivs vet vi inte riktigt än idag. Men i samtalet som följde uppfanns dotterns UP[uupee]-kaffe. Varm choklad med en gnutta kaffe och helst vispgrädde på toppen.
Även storasyster var alltså en pratglad tvååring. Lillebror har senaste dygnen börjat med ett nytt grepp. Han förstärker sina berättelser om sig själv genom att avsluta meningen med “gjorde han!” “Abos baka entin bodet. Jode han”
Det sa han flera gånger idag när pappan hade åkt till immigrationsmyndigheten och mamman och sonen bakade – han berättade alltså om en annan gång när han och syster bakade.
Gossen diskade sen och pratade om havet och om båtar. “Abos åka båten appe sumpum Sväjje”. Appe Sumpum (både stavas och uttalas annorlunda och) är en av de goda vänner därhemma som vi saknar. Ambros vet att han redan har kvalat in till vicekapten på Affes båt, och laddar inför båtfärderna genom att lyssna på sjömansvisor. Och att låta plastmuggarna åka båt i diskvattnet.
När dagens bak var avklarat och disken gjord kom Mikaela och så småningom även Ellentin, och så Margret med en bekant som är skräddare. Han hade med bilder och måttband och vi beställde en del klädesplagg som inte kommer kosta mer än ett tiotal kaffe(s)lattar.
Och maken då, undrar kanske någon orolig själ?
Jo – han fick trots sina illegala förehavanden komma hem. Med nytt visum i passet dessutom. Han var där med familjen Andersson som tyvärr inte hade samma tur idag. En mer uttömmande berättelse finns på deras blogg.

Imorgon är det ett halvår sedan vi kom till Nairobi. Det känns på flera sätt som om det var mer nyss än sex månader sedan vi kom, men det känns också som om vi varit här länge. Ambros plats i familjen känns så naturlig och långvarig och det faktum att han bara pratar bra svenska gör att vistelsen ter sig nästan flerårig.
Till skillnad från tjejerna som varit både i Tanzania och Sverige under tiden så har jag varit i Kenya hela tiden. Innan vi åkte ordnade vi med visum. Det längsta de ville ge oss på kenyanska ambassaden i Stockholm var tremånaders visum och det har jag förlängt en gång. Cissi och Ellentins visum gäller till 17 maj.
Igår var jag med Sam från Little Angels till Immigrationsmyndigheten i Nyayo House inne i stan. (Under Arap Mois tid som president var det till det huset man skickade fångar för att tortera dem. Jag slapp tortyr.) Sam hade bråttom till en annan körning och gick till tjänstgörande chef och frågade hur jag skulle göra. Han fick beskedet att eftersom jag varit i landet på turistvisum i sex månader i följd, vilket tydligen är maximal tillåten vistelsetid, så kunde visat inte förlängas. Jag skulle få ett så kallat “Resident pass”. Alltså ett ID-kort som intygar att jag är fast boende, resident, i Kenya. Det tyckte jag lät som ett utmärkt och klokt beslut, men jag kunde inte få det om jag inte presenterade ett litet kort som jag skulle ha fått när jag förlängde visat i februari. Något sådant kort fick jag aldrig men Sam trodde att han hade det på Little Angels kontor.
Vi åkte från Nyayo House och Sam skulle på sin andra körning och sedan hämta mig på eftermiddagen. Vid tvåtiden ringde Muteru, chefen på Little Angels, och sa: “Sam sa att du ville ha ett Resident pass, men det blir ju dyrt”. Jag förklarade för Muteru att jag visserligen gärna ville ha ett Resident pass (inträden till nationalparker, muséer, hotell och annat är mycket billigare om man kan visa ett sånt pass istället för ett turistvisum) men att det var det enda alternativet som erbjöds, förlängning av turistvisat var inte aktuellt enligt Immigrationsmyndighetens tjänstgörande chef.
“They are only trying to extort money from you.” Muteru skulle ordna med ett brev från vår advokat – tillika Muterus fru – till myndigheten om att de inte skulle äventyra vår adoptionsprocess utan förlänga visat utan krångel.
Imorrn lär brevet vara klart och vi ska göra ett nytt försök och hoppas det går vägen. Men från kl 00 inatt så vistas jag utan giltiga papper i landet. Får se om det kommer någon och tar mig. Troligen till Nyayo House…

Det kom en fråga om hur varmt det är i Nairobi nu. Och svaret är väl egentligen att vi har dålig koll på det trots att det sitter en ClasOhlson-termometer här på balkongen. Jag kikar väl på den då….. Hoppsan! Varmare än väntat: Nu visar den 22 grader när klockan passerat 20. Vissa stunder känns det som en halvsval svensk sommar, men idag när Ambros och Primus lekte flera timmar på svenska skolan var det högsommar igen. Jag glömde solkräm och är lite för röd om nosen. Annars har solskyddsfaktor 45 som arbetskamraterna skickade med använts så flitigt att den är slut.

För att ha haft sommar i snart ett halvår är vi inte särskilt solbrända, så vi kan inte förneka att vi är muzungos (vita). Om vi nu hade trott det så fick vi ett tydligt bevis på det i helgen. Under en av måltiderna på hotellet kom en kvinna fram till oss och ställde den fråga som vi vet att flera av de andra adoptivföräldrarna har fått.
– “Hur kan ni som är så ljusa ha fått ett så mörkt barn?”
Och vi svarade inte det som låg närmast till hands (eftersom man inte bör fråga folk om de är dumma i huvudet, eller “döm i hövve” som vi säger i Sundsvall) utan förklarade vad adoption är. Trots att hittebarn hemskt nog hör till vardagligheterna här så är kunskapen om adoption ruskigt dålig. Little Angels arbetar för att öka kunskapen och öppenheten när det gäller adoption. Eftersom de kenyaner som adopterar fortfarande (tyvärr) kan välja barn – och därmed välja ett mycket litet – på barnhemmet så går det faktiskt att fejka en graviditet och hålla adoptionen hemlig.
Den här kvinnan på hotellet kom tillbaka en kort stund senare och bad om namnet på barnhemmet eftersom hon skulle kunna tänka sig att ta hand om “kanske tre barn”. Såna gånger är jag glad över de gedigna utredningarna som förhoppningsvis väcker både kunskap och insikt – och i annat fall sållar bort dem som kanske ska ägna sig åt annat än just adoption.

Ambros och jag hoppade på bussen för att åka till Prestige Plaza och lämna tillbaks filmer som vi hyrt. Efter ett tag hör jag att tjejen på radiokanalen EasyFM pratar om “swedish reggae week-end” och spelar låt efter låt med en som heter Governor Andy. Plötsligt kommer en låt på svenska i reggaetakt: “Har du glömt dom? Har du glömt dom? Här kommer alla glömda hjältars ballad.”
Har sett nämnde Governor Andy en gång på nåt TV-program, men tycker det var otippat att de hade vad de kallade “swedish reggae week-end” på en radiokanal i Nairobi!
Det är ju måndag!
Men roligt att det bara var jag i bussen som förstod vad sången handlade om.

Ja, det har vi haft: en trevlig resa! Tidigt i fredags bar det av mot det som man enligt många inte får missa när man är i Kenya. Masai Mara.
Det är väl inte lika vanligt att dedikera blogginlägg som att dedikera böcker, men om detta inlägg skulle dedikeras så skulle det vara till vännen Petra. Tack vare kontakter genom hennes internationella framgångar i de beslutsfattande leden inom bordtennisen – och tack vare generositet fick vi ta del av och åtnjuta Petrarabatten hos kontakten inom världens bästa safariföretag.
Ett tack också till vicepresidentens make Fredrik som med samma generositet lånade ut den stora fina kameran till oss i helgen. Oj vilken skillnad.
Och oj vilken helg! Redan innan vi kom fram till härliga Keekorok Lodge hade vi hunnit se både lejon och elefanter. Och förutom simba och ndovu fick vi under våra gamedrives möta många andra djur, t ex pumba och twiga som är Ambros favorit och oftast kallas Affe. Till och med från hotellrummets veranda kunde vi se elefant och giraff. Förutom spännande djur, fantastisk natur, familjemys, fin lodge och poolbad ingick även god mat. Junior i familjen håller dock fast vid sin HCLP-diet och var bara riktigt förtjust i pannkakorna vid frukosten. Men “titta djuren” tyckte han lika mycket om som övriga familjen, och vi återvänder mycket gärna.

Fler bilder finns här