Hej och karibuni

– Bojken e jessen [Pojken är ledsen], brukar Ambros säga ibland och ta på sig sitt ledsnaste ansiktsuttryck för en sekund.
Mamman känner sig rätt ledsen för tillfället, och tillåter mig att vara det lite längre än en sekund – trots att det känns som en lyxsorg på ett vis.
Vi far inte illa här, och det enda vi förlorar om vi får stanna kvar här längre är en del pengar och en del tid med dem vi längtar efter därhemma. Vilket kan kännas nog så stort emellanåt.

Vi tröstade oss med en familjemiddag på medelhavsrestaurangen idag. Då ringde Leah och berättade att hon själv får åka till high court på måndag och försöka få en tid med en domare. Tyvärr blir det sannolikt inte med “vår” domare, men i bästa fall kan hon få presentera vårt fall för någon. Vår domare har nyss drabbats av personlig sorg – och jag hade hoppats att just han skulle läsa Leahs dokument där hon anger sorgen som drabbat vår familj som en av de viktigaste anledningarna att snabba på vårt ärende. Så långt räckte inte tummarna och bönerna idag alltså och mamman e jessen….
Men oerhört glad över allt stödet vi får. TACK!

När jag igår hade försökt berätta på Ambros språk att vi inte skulle upp i domstol idag, sammanfattade han det med att säga:
– Dumstojen e tött [Domstolen är trött]
Och trötta är väl just vad vi också blir. Trötta men tacksamma.

Tack för uppmuntrande kommentarer och mejl!

Nu kränger vi av våra skräddarsydda finkläder för denna gång och hämtar oss lite. Vi kom till domstolen vid 12 och satt där och väntade en dryg timme innan vi fick beskedet att domaren inte ville höra om vårt fall förrän på måndag.

Vi vet inte än om vi ska vara med på måndag men den ansökan som Leah fixade och Cissi skrev på igår måste göras om och lämnas till domaren på måndag. Det går inte an att lämna en ansökan på måndag med datum från idag. Om domaren bestämmer sig för att vårt fall är så urgent som vår advokat vill göra gällande så kan han säga att vi får komma tillbaka en viss dag. Den dagen som domaren bestämmer kan inte strykas av registratorn – den ska vara säker.

Återstår alltså att vänta till på måndag för att få veta fortsättningen och om domaren tycker att vårt fall ska upp före 24 juli…

Till dess ska vi försöka att leva i nuet. Ibland har jag hört, främst från predikstolar “Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren.” Är glad att det finns aforismer med klok innebörd och att vår Gud hjälper, och det går faktiskt ingen nöd på oss. Men osäkerheten inför när Ambros kommer kunna bli vår helt och när vi kommer kunna åka hem gnager trots allt en del.

2009-05-23 la jag in denna bild från igår fm. Margret är fotograf.

Nyss hemkomna från möte med vår advokat Leah känner vi oss lite osäkra på vad vi ska förvänta oss av morgondagen. Vår tid i domstolen imorgon har strukits. Anledningen var att övriga fall som kommer upp imorgon alla är äldre än vårt och de skulle inte hinna med alla som var uppsatta. Nästa lediga tid, enligt registratorn, är 24 juli. Känns långt borta.

Men Leah skrev ihop en ansökan om att vårt ärende är urgent och så kommer vi att åka dit imorgon och sitta utanför rättssalen och hoppas att domaren tar sig an oss i sin stora nåd. Så vi försöker att inte ta ut nåt i förskott. Men det är svårare idag än igår.

Vore ju schysst om domaren – om han inte dömer imorrn – åtminstone flyttar oss kanske en vecka bara… vi får väl se.

Om vi inte kommer upp i rätten före 24 juli så finns det ju massor att göra här som är gratis:
– gå till Nakumatt
– promenera omkring
– bada på skolan
– umgås med vänner
– blogga
– cykla
– sitta och vänta

Eftersom vi sagt upp lägenheten och möblerna så kommer vi flytta in till några andra svenskar i mitten på juni – vi får se till vem…

Que sera sera, carpe diem, inshallah, hakuna matata….
Kalla det vad ni vill – det är svårt!
Vägen mot vår andra tid i domstol är så snårig att jag just nu har massor av skrapsår. Maken däremot verkar vara bättre klädd (han är ju scout) och betydligt coolare.
1:a hindret var att alls få en domstolstid inom rimlig tid – vilket vår advokat Leah ordnade
2:a hindret var att nya svenska dokument krävdes – vilket löste sig tack vare intensivt arbete av Birgitta på AC och leverans av fam Nilson
3:e gigantiska hindret var att den statliga rapporten om oss inte lämnats in. Om den inte lämnas in senast idag så stryks tiden på fredag…
4:e hindret är att väldigt många domstolstider stryks och först imorgon eftermiddag presenteras listan för vilka som verkligen får träffa domare i adoptionsärenden på fredag
5:e hindret är om nån av rapporterna, vi själva eller nåt annat i vår akt orsakar domaren bryderier så att beslut inte kan tas så “enkelt” som under andra hearingen. Vilket i sin tur skulle kunna orsaka en lång rad fler hinder.

Noterade någon tempusförändringen efter trean? Vi fick efter kl 16 idag veta att rapporten hade lämnats in. I sista stund. Jag kan konstatera att även detta barns tillkomst ger magont så här i slutet av väntan.
Återstår tills imorgon eftermiddag att se om vi kommer att få visa upp våra nyklippta hår och fixade tår för domaren på fredag.
Ja, det är ingen enkel procedur detta, och vi är tyvärr inte de enda svenskarna som det strular för. Tack alla ni som knäpper händer eller håller tummar. Skönt att veta!
Trots att det är svårt att leva upp till orden har jag nyss sjungit till Hakuna Matata med min härliga familj.
Hakuna matatu – säger Ambros. “Ingen minibuss”.
Ett betydligt lättare ordspråk att leva upp till.

Sedan några veckor har Ambros slutat hälsa på folk, typ vakter och andra som ofta och gärna hälsar på barn. Förut brukade han vinka och gärna ta i hand men på sistone har han ignorerat de som hejat på honom. Därför har vi försökt öva lite enkel engelska med honom.
Vi har sagt att om någon säger “How are you?” så svarar man “I’m fine!”

(I detta läge har vi inte tagit med någon överkurs som t ex att folk verkligen är intresserade av hur man verkligen mår och att man isåfall skulle svara något annat, det får komma senare. Dessutom är det vanligt att folk här säger “I’m fine” utan att man frågat, men det har vi inte heller gått in på.)

Igår när Ambros och jag gick iväg på promenad så sa vakten “Hi Ambros! How are you?” och Ambros vinkade och svarade till min glädje “How are you? I’m fine!”. Den andra vakten sa då “He’s really good at greeting!” och jag replikerade att det är den enda engelska han kan nuförtiden.

När vi kom tillbaka några timmar senare var det vakten som tyckte Ambros var en duktig hälsare som sa “Hello Ambros, how are you?” och gossen svarade igen som han lärt sig “How are you? I’m fine!”. “Where are you from? Nakumatt?” fortsatte vakten. Då svarade Ambros “Kenya!”

Jag blev förvånad över svaret eftersom vi trott att han glömt den engelska han kunde när vi träffades, men jag testade senare med samma fråga “Where are you from?” och igen svarade han “Kenya!” På min följdfråga “and where are you going later, by airplane?” svarade han “Sverige!” Klipsk kille!

Så vi kan inte använda engelska som hemligt språk inför Ambros heller… Sedan ett tag har vi fått sluta med det inför Ellentin eftersom hon blivit så bra på engelska härnere. Vi får väl damma av skolfranskan…