Hej och karibuni

I onsdags brann det i Nakumatt Downtown, det hörde jag först på torsdag kväll och läste om i svenska tidningar igår. Ofta känns det som om världen är här på Bamboo lane, The Junction, Svenska skolan, Yaya och därför är det så underligt att bli uppdaterad via svenska media vad som händer några km härifrån!

Hittills befarar man att 47 människor dött! Har aldrig varit dit, vi bor alldeles intill Nakumatt Junction. Uppmärksammades idag på att det inte finns nödutgångar i hela komplexet här på Junction, så man gör nog säkrast i att inte vara där när det är som mest folk, en vanlig kväll är det hundratals personer därinne.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2396191.svd

http://www.capitalfm.co.ke/news/Local/21-bodies-pulled-out-of-Nakumatt-rubble-3148.html

http://www.eastandard.net/InsidePage.php?id=1144005360&cid=4

Klockan är fem och jag har stängt resväskan för att åka på en helgutflykt med mamma och Ellentin. Vi ska hämta ut min vinst från julbasaren: två nätter på lyxhotell på Zanzibar.

När den här resan planerades var det med en del vånda. Tänk att vara ifrån Ambros en hel helg. Hur skulle det gå? Då visste vi – såklart – inte hur livet skulle te sig just nu…och att det snart skulle bli aktuellt med en till helt ofrivillig resa. Men kanske blir detta övningen inför den. En sak vet jag säkert, det är en person som skulle ha önskat oss just en sån här resa just nu. Hoppas vi ska kunna njuta av den.

Jag tänker på många andra (mest holländska och italienska) familjer där det ofta är en förälder som rest hem för att arbeta nån månad bara några veckor efter första mötet med barnet. Det skulle jag aldrig ha klarat….

Snart ska jag väcka Ambros och berätta att vi ses nästa imorgon.

…de vandra tillsammans, motgång och medgång här tätt följas åt.

Så börjar psalmen som kommer för mig hela tiden dessa dagar. Sorgen och saknaden finns där – men samtidigt glädjen och tacksamheten över familj och vänner, och över två fantastiska barn. Som liksom vi får glädjas åt att ha mamoj hos oss ytterligare ett litet tag till.

Idag kom också en annan glädje i form av ett efterlängtat barnbesked hemma i Sverige. Snart får vi hit familjen A som vi har saknat länge – och ett barn får en härlig familj.
Det är stort!

Ambros tycker verkligen inte om dammsugaren, han är fortfarande riktigt rädd för den. Kanske använder vi den för sällan, så att han är ovan… Förra veckan dammsög Cissi och hon höll samtidigt Ambros i famnen för han vågade inte vara någon annanstans.

I förmiddags höll han på med en tom femliters plastflaska för vatten. Han drog den utmed golvet med foten. Samtidigt höll han sin fina bruna docka i famnen och sa “dammfåga, INTE falit”. Klokt med fobiträning tycker jag!

Vi var på barnhemmet för vägning idag också och för första gången sedan 17 november så gick han själv in på barnhemmet. Innan har vi burit honom. Dessutom pratade han med personalen, något han inte heller gjort förut! Han berättade stolt för flera att det var “mamoj” han höll i handen.

I dagens Sundsvalls tidning kan du läsa en tredje reseberättelse författad av Cissi.