Hej och karibuni

Caroline på Little Angels gjorde sitt andra hembesök hos oss 11 december. En av hennes frågor den gången förstod vi inte så vi fick fråga vad det betydde. Frågan var “Is he throwing tantrums?” (Throw a party hade jag hört och tupperwareparty är ju ofta tanter i ett rum, men det är inte vad det betyder.)

Förklaringen vi fick på throw tantrum var typ “få arga mer eller mindre långa skrikutbrott”. Det hade vi inte upplevt hos Ambros under den första månaden. Hos mig själv försöker jag hålla tillbaka den typen av beteende, känner inte att jag har fördelar av det.

Idag hade jag Primus och Ambros lekandes hemma medan Fredrik och Cissi var i advokatärenden. När de kom tillbaka gick vi till Java för lunch. Sedan in på köpcentrat och bokhandeln. Mitt tålamod var väl inte det bästa och grabbarna for runt även därinne. När Ambros trots tre tydliga tillsägelser ändå måste klättra på bokhyllorna och böcker och CD-ar ramlade ner så lyfte jag upp honom och sa att då går vi hem.

Då skrek och sparkade Ambros och gjorde sig svårburen tills vi kom hem (sjuminuterspromenad) och därefter ytterligare tio minuter. Tantrum.

Nu sover pojken fridfullt. Han har (tillfälligt?) slutat använda sitt pekfinger som sugfinger när han ska sova så hans “bula” på fingret börjar torka ut – framsteg!

Imorgon ska vi vara på ambassaden 07.30, så snart hägrar sängen.

För en stund sedan somnade en liten kille med sina båda små händer om min hand. Kärlek. På bilden håller han sin storasyster i handen. Syskonkärlek.

Vissa uttryck är riktigt märkliga, som när någon beskriver adoptivföräldrar med att de inte kunnat få egna barn. Men det är just det som adoption betyder: “att uppta som sin egen”. Våra barn är båda två lika mycket våra egna (om man nu verkligen kan ha en annan person som sin egen) och det är stort att ha fått uppleva båda sätten att bli förälder. Och nu när det är så självklart att kärleken är densamma oavsett hur barnen har kommit till oss så kan jag förundras över att det tog så lång tid för oss att förstå att adoption var vår väg. Visst är jag glad att det tog så här lång tid, annars hade vi ju inte fått just Ambros – men jag skulle önska att adoption kom mycket tidigare på agendan för många som längtar efter barn. Risken är annars – med de köer som är idag – att det blir för sent för barn.

Idag har vår advokat fått det efterlängtade dokumentet som bevisar att Ambros är vår egen. Tillsammans med hans två nyadopterade kompisars föräldrar ska vi imorgon börja pappersarbetet för att få svenska pass till barnen. Kärleken helt och hållet densamma som sagt, men oj så mycket papper det ska till för att bli adoptivförälder. Nu ska en massa dokument skickas till MIA – Myndigheten för Internationella Adoptioner. De ska besluta att adoptionen är riktig, meddela detta till svenska ambassaden i Nairobi som ska ansöka hos Skatteverket om namn och personnummer till barnen. När det är klart kan barnens svenska pass göras. Vi vet inte exakt hur lång tid detta kommer att ta, men vi gissar att vi är hemma om några veckor. Exakt när vi kommer tror jag inte vi kommer att avslöja på bloggen. Vi längtar dock efter att få träffa släkt och vänner som vill möta oss på Arlanda eller på Sundsvalls tågstation, så mejla gärna om ni vill veta när vi kommer.

Skrev för några veckor sedan om folk som säger att de inte “kan göra något”. Vid tillfället hade jag en speciell person i åtanke men jag ändrar härmed uppfattning om nämnda – då som nu ej namngivna – person på Sveriges ambassad här i Nairobi.

I ett mejl skriver hon så här:

“Tänkte bara uppdatera er på vad som har hänt sedan vi sågs senast.

Britterna tog upp frågan om de utdragna adoptionsprocesserna på det senaste mötet i EU-gruppen. Denna fråga kommer därmed att tas upp igen under det första mötet under det svenska ordförandeskapet. Tanken är att EU kommer med ett gemensamt uttalande om hur man ser på den utdragna processen.

Jag och nn (Mattias ändrade namnet) kommer att träffa en representant för den nederländska ambassaden imorgon och prata om samma sak.“

Bra! Det finns möjlighet till förbättring av adoptionsprocessen här!

Jag stannar hemma och försöker bli frisk från en dunderförkylning medan mina tre kärlekar har begivit sig till stan med familjen Nilson – som i lördags så jättefint hade ordnat ett härligt kalas för alla adoptivfamiljerna. Nilsons har en mysig gård med både pool, grillar och gräsmatta. Vi har bara det sistnämnda, men det har varit skönt att ha den lilla plätten att vara på ibland. Och det lilla trädet att sitta under. Förra veckan sågades trädet ner. Och det var inte det enda trädet som sa tack och adjö. Just nu pågår en enorm skövling av den lilla skogen utanför vårt hus. Motorsågar och ljudet av fallande, gigantiska, eukalyptusträd gör inte direkt huvudvärken mildare.
Den här lilla skogen har varit otroligt mycket värd för oss. Det som ögonen vilar på påverkar trivseln, det är jag säker på – och borde med den devisen kanske vara fenomenal på att städa och inreda hemmet efter gällande mode. Det är jag inte. Man kan titta åt ett annat håll om det är för stökigt, skulle kunna vara en annan devis.

Men just nu har jag det oförskämt bra när det gäller städning. Jag ligger i soffan och är sjuk medan vår fantastiska städerska diskar och fixar. Det är ett bekymmer att hon kan riskera att bli arbetslös när vi och grannarna Lundkvists flyttar. Hon bor i de fattigaste delarna av Nairobi. De har sällan vatten och alla hyror har nyligen höjts med 50%. Till 5000 shilling vilket är ungefär en månadslön för många som har heltidsjobb som städare eller vakter. Vår Margaret tjänar mer hos oss, men nu flyttar ju vi. Hon är änka sedan flera år och har två döttrar i mellanstadieålder som bor med mormodern i en annan del av Kenya. För att kunna bo lite bättre än i Nairobislummen. Det är ett stort bekymmer att få ihop pengar till barnens skolavgifter. Margaret frågade mig om jag känner någon som skulle kunna sponsra hennes barn med skolavgifter. Jag kunde inte lova något, men det jag kan göra är att skriva om det här. Det kostar ca 30000 shilling (3000 kr) per år. Vår mejladress finns till höger om någon vill skriva till oss om detta.

Egentligen tror jag inte på att sådant här givande är någon hållbar långsiktig lösning. Ändå har vi tillsammans med min mamma under många år gjort exakt detsamma för vänner i Zimbabwe. För trots att sådana personliga gåvor kanske riskerar att få någon att bli en passiv mottagare istället för att arbeta – så är det svårt att inte låta bli att hjälpa när det gäller överlevnaden hos någon man har en relation till.
Hur Kenyas och Zimbabwes stora problem ska lösas på ett större plan är en mycket svårare fråga.

Utsikten som den såg ut tills i torsdags. Bilden tagen i december.
En bild tagen i fredags.

Och en färsk bild från vad som var en skog och som antagligen ska bli ännu ett flerfamiljshus med månadshyror som få har råd med.

Alldeles nyvaken låg en liten pojke nyss i min famn. Vi småpratade bland annat om lejon. Då kom en fråga som kommer flera gånger om dagen numera: “Finns i Fäje, mamma?” Nej – lejon och giraffer och JAVA finns inte i Sverige. Men på frågorna om pannkaka och blommor och älgar finns dit vi ska åka blir svaret ja. Det är fascinerande att vi kommer att få göra hemresan med ett barn som kan uttrycka sina funderingar på sitt nya språk.

Och det är en otrolig lättnad att också barnhemsbrodern kommer att få göra resan hem inom några veckor. Efter en svår hearing fick de sin adoption order igår, och återigen bekräftades att, hur enkelt fallet än kan tyckas, verkar det krävas mirakel för att få adoptionsbeslutet. En holländsk familj som var inne före familjen S fick nej för att de på mötet inte kunde bevisa att barnets gudmor är gift. Ny domstolstid om 1,5 till 2 månader! För svenska familjen J – som har varit i Kenya någon vecka längre än vi – blev det inte ens en möjlighet att få testa mirakeltätheten denna dag. Domaren strök helt sonika de sista fallen på listan, vilket familjen fick veta efter att ha väntat många nervösa timmar i domstolskorridoren. Det är svårt att jubla över egen lättnad när andra blir drabbade på det här orimliga sättet. Och om någon hade trott att vi efter att ha fått vår adoptionorder skulle älska adoptionsprocessen så kan jag avslöja att det är fel.

Men barnet som den här processen har givit oss älskar vi innerligt. Och det var stort att igår höra beslutet som slutgiltigt bekräftade att Ambros är vår son och lillebror.
Nu längtar vi efter att få visa honom allt som faktiskt finns i Sverige.
Inga lejon. Men katten Nelson.