Hej och karibuni

Igår var vi lite osäkra på om vi behövde åka till domstolen idag. Våra grannar Lundkvists fick besked via SMS att de skulle infinna sig i rätten kl 9.00 så vi tänkte att det är säkrast att göra likadant. Min kostym, som jag köpte i december 1998, har jag tidigare inte använt lika frekvent som de senaste veckorna, så den börjar bli sliten. Kommer nog lämna kvar den i Kenya.
Hakuna jam (ingen trafikstockning) var dagens udda trafiksituation, så nästan samtidigt som Lundkvists, Sörlings och Muteru anlände vi till rätten strax före 8. Vi hann med varsin snabb kaffe på Java och Muteru som nyss återvänt från Sverige bjöd. Trevligt!

För oss och Lundkvist, som haft samma domare, var dagens övning en snabb tillställning. Domaren läste snabbt upp domslutet, innehållande vår och Ambros bakgrund och rekommendationer från de olika rapportskrivarna samt en egen bedömning att vi var lämpliga som föräldrar åt Ambros. Det var alltså idag det officiella beslutet fattades så det kändes bra att vara med, även om vi förstod att vi inte behövt vara det.

Midsommarafton kommer vi alltså framöver också fira som Ambros adoptionsdag!

Återkommer med mer info om dagen senare, men här är familjen återigen framför domstolen.

Under hela adoptionsprocessen har vi varit så tacksamma över att ha fått just Caroline som Ambros företrädare inför domstolen. Hon är en professionell, humoristisk och mycket trivsam person. Dessutom är hon en av drivkrafterna till ett fantastiskt projekt i Ngong som vi har besökt idag.
Ngong ligger en bit utanför Nairobi och även här finns mycket fattiga slumområden. När människor inte har råd att betala någon för att passa deras barn förekommer det att en del föräldrar lämnar sina mycket små barn inlåsta i hemmet under tiden de arbetar. Det finns exempel på barn som har bränts till döds i olyckor då de varit ensamma hemma, eller barn som har blivit sexuellt utnyttjade av dem som skulle ha tagit hand om barnet.
Vissa saker är svåra att ta in. Och efter besöket på ett gigantiskt köpcenter igår – vilket Ellentin beskrivit på sin blogg – är det svårt att fatta att dessa verkligheter finns i samma del av världen.
Daycare-centret Jukumu Letu (vårt ansvar) som Caroline har varit med att starta bildades för att mycket fattiga människor ska kunna gå iväg och jobba utan att behöva lämna sina barn ensamma. Barnen får mat, lek och undervisning. För det betalar familjerna inte mer än från 5 shilling (50 öre) per dag och dessutom får föräldrarna själva arbeta som volontärer en dag i månaden. Inga större donatorer stöder detta projekt utan allt bygger på mindre gåvor från privatpersoner, samt det som man tjänar genom att sälja allt från stenfigurer till kycklingar. Förutom att vi visades runt fick vi lunch och Ambros förvånade oss genom att med stor aptit äta ugali – den kenyanska basfödan som han tidigare inte har velat äta när vi har varit med.

Efter besöket hos Carol tog vi en buss till Karen där vi besökte ett ställe som Ellentin har hälsat på med skolan. Av gamla flip-flopsandaler och annat återvunnet material skapar man de mest fantastiska konstverk och bruksföremål.

Väl hemkomna fick vi se på domstolslistan för imorgon att inga adoptionsärenden är strukna. Det gjorde oss mycket, mycket glada och jag har börjat hoppas på att få plocka björnbär i Skåne i höst. Även vårt ärende finns med på domstolslistan för imorgon. Då är det själva beslutet som ska fattas. Det kommer att resultera i det dokument som ska leda till att Ambros får ett svenskt pass. Vi hade hoppats att det skulle göras med en rekordsnabb handläggning till skillnad från i princip allt annat i adoptionssvängen, men jag är inte så säker på det längre. Det ekar tomt i tålamodsreserven nu….

Vi har börjat stoppa ner åtta månader i våra väskor. En hel del av det vi tog med oss hit tar vi inte med tillbaka, men vi har också skaffat ganska mycket grejer som behöver få plats. I röjningen hittade vi de här två mössorna som Ambros gudmor (och nyblivna Noa-mor!!) Maria Nordenmark har stickat. Tycker att de passar barnen väldigt bra!

I måndags kunde de som har Sundsvalls tidning läsa Cissis sista reseberättelse.

Idag hoppas vi att våra vänner Sörlings och Jonssons är med på domstolslotteriets dragningslista som presenteras i eftermiddag. I morgon eftermiddag står det klart om de dessutom vinner. Vi hoppas på det!

När Ambros sa MAMMA till mig den första dagen efter domstolshearingen klack det till i mig varje gång. Nu är jag det på riktigt! Det är detta vi har väntat på. Och nu är vi redo att komma hem.
Visst finns det förmodligen saker vi kommer att sakna med Kenya, men det kommer inte att bli någon svår saknad. Vi har trivts här – förutom på slutet när oron för att processen skulle fortsätta till i höst tog bort mycket av glädjen över nuet. Men vi trivs ännu mer med vårt liv hemma och nu vill vi tillbaka till det, med den fantastiska bit som vi saknade i familjepusslet förut.

När vi kommer hem är bloggartillvaron över, möjligen är det skrivandet något som jag kommer att sakna ibland. Men den här bloggen har varit våra resebrev, och när vi har landat hemma på Hemmanet blir det ett avslut. Vi hade nog aldrig kunna föreställa oss att så många skulle följa vår resa på det här sättet.
Värmen och omtanken som har visats oss genom bloggkommentarer och mejl har varit ovärderlig och kommer bära oss länge. Samtidigt har vi på några enstaka sätt fått erfara att öppenhet med känslor och åsikter också kan leda till reaktioner som gör ont. Väldigt enstaka, men ändå sånt som sitter kvar. Naturligtvis är det en risk man tar när man är så här offentlig.
Men när vi började vår resa anade vi inte hur offentliga vi skulle bli, t ex att över 360 personer skulle besöka bloggen på en och samma dag. När vi kommer hem kommer vi – trots att vi slutar blogga – också vara offentliga på så vis att vi kommer synas mer tydligt som den familj vi nu är.

Jag vill tro att vår öppenhet på blogg och i lokaltidning har lett till större förståelse för adopterades behov och till att Ambros lättare ska välkomnas i sitt nya sammanhang. Det sammanhang som är vår verkliga vardag. Lite svalare, lite stressigare. Men vår!
Så vad längtar jag då efter?
Släktingar och vänner och gamla kissekatten. Kyrkan. Skogen och långpromenaderna. Kallt vatten direkt (i glaset) från kranen. Svensk TV. Kvittente, gutete och svensk honung. Filmjölk. P1. Vår sköna säng. Jobb (så småningom). Papperstidning vid frukostbordet. Egen gård. Sänglampa. Havsutsikten från köksfönstret.
Och mest av allt: att få se vår nya familjemedlem i detta som är vårt hemma. Ekhemmanet!

Vi är otroligt rika på vänner. Ett konstaterande som vi gör när vi läser kommentarer och mejl från gamla och nya vänner. Vi blir så otroligt generöst bemötta och vi är så glada för det! TACK alla! Jag blir alldeles blyg!
Idag kommer foton från igår och idag. Denna dag har vi umgåtts med nya vännerna Nilsons. Vi åkte till Karen och var på Giraffe Centre, Kazuri beads och Karens Coffee garden.
Ett tag efter att vi kommit hem sa Ellentin till Ambros: “Kom så tar vi på pyamas!”. Ambros följde med storasyster som bytte lillebrors blöja och satte på pyamas och hämtade täcke! När Cissi pussade båda barnen och sa att mamma och pappa har världens finaste barn, sa Ambros: “Nu e dom glada!” Så sant!
Sedan låg syskonen i soffan och tittade på “Pippi på rymmen”.
Lördagsmys!
Ambros guardian ad litem – Caroline – kom och hämtade oss strax före halvåtta på fredagsmorgonen. Lägg märke till hennes dreads!
Nyblivna familjen Ekhem framför statyn av Mzee Jomo Kenyatta och Nairobi High Court.
Ambros och Caroline. Tack vare att vi kom tidigt fram på morgonen hann Caroline gå till en hårsalong och få peruken fixad över sina dreads. Svårt att se att det är samma kvinna som hämtade oss på morgonen! Men tjusigt!
Syskonen i väntan på taxin som skulle ta oss till giraffcentret.
Ambros har fått syn på mig och springer till mötes.Ellentin ska precis mata en giraff med pellets. Ambros, som älskar giraffer, älskar inte närgångna giraffer.
En giraff kan inte bitas eftersom den inte har någon kraft i överkäken, så jag vågade låta den äta ur handen. Men det var kladdigt!
Övriga familjen intill en uttorkad å.
Familjen utan skyddsnät eller stängsel framför en vild Affe giraff! Med tre horn! Fast vild giraff låter som en motsägelse i sig. De ter sig mycket fridfulla.
På väg hem var det en otäck olycka. En matatu hade kört på en cyklist och arga förbipasserande tände då eld på matatun. Skrämmande mob justice!

PS. Ellentin har lagt upp ett nytt blogginlägg.