Hej och karibuni

Om vi hade bott i Stöde hade vi inte varit hemma nu, men vi hade (faktiskt!) gärna varit i Stöde just denna vecka. Eftersom vi inte kan det vill jag uppmuntra alla som har möjlighet att åka till Stöde kyrka på lördag klockan 15.00. Då sjunger traktens barnkörer med våra kompisar Dan och Gullan Bornemark, två ordlekare som gör musik som vi gillar mycket. Om ni åker dit så kan ni lyssna åt Ambros ifall någon av hans favoritlåtar är med: Affe Giraff och Kilimanjaro heter de sånger som gärna sätts på repeat här på Bamboo Lane.
Sonen har ytterligare en koppling till familjen B. Den dag Ambros föddes var vi hemma hos Bornemarks i Skåneland, lekte i studion, snusade bäbis och pratade om längtan efter syskon. Och nu är vi här! Med facit i hand. Där står: Det blev alldeles rätt!

Ambros intresse för språk är ett av många kvitton på att det var just han som skulle höra ihop med oss. Passion för ord hör hemma i den här familjen, och det är fantastiskt att vara med när språket upptäcks och ordlekar skapas. För någon månad sedan sa jag till Ambros på morgonen (en inte särskilt klipsk fråga…)
– Är du vaken?
– Ja! VAKENFIS, svarade gossen då.

Igår när jag talade om för Ambros att det var middag la han huvudet på sned och sa med sin artigaste röst:
– Tack. Jag är mätt!
Trots att han tänkte avböja middagen igår så är aptiten bättre numera. Det syntes på vågen idag när vi besökte barnhemmet. Ett kilo upp sedan förra noteringen. Det verkar finnas förutsättning för att den nyaste familjemedlemmen kommer att bli lik oss andra inte bara i fråga om ord utan även när det gäller passionen för mat.

Och om någon råkar ha passion för kakor så verkar det för övrigt finnas goda förutsättningar även för kakfrossa i Stöde till helgen.

Det är svårt ibland att vara alldeles här och nu. Jag undrar t ex just nu om vi kommer vara hemma när årets Sommarpratare börjar förgylla eftermiddagarna i P1.
Som sommarpratare bör man inte spela sin egen musik om man vill bli poppis. Som bloggare ska man säkert inte heller göra reklam för sina egna alster, men eftersom det är väldigt svårt att etablera sig som författare så passar jag på att använda det utrymme vi har berett för oss i cyberrymden.
Den första romanen heter Väntrum och kan beställas HÄR

Som författare – utgiven eller outgiven – får man också ta sig friheten att rida på alla sina käpphästar. En av mina är att vi ska våga dela hela livet med varandra. Också det som smärtar. Kanske inte med alla, men jag är övertygad om att sorger är lättare att bära om någon eller några får och vågar dela dem. Ett avsnitt ur Väntrum om just det:

Det var från någon av dörrarna ljudet hade kommit. Hon hoppades att hissen skulle komma snart. Då kunde hon nonchalera det. Eftersom hon ändå inte visste varifrån det kom. Den dröjde. Femman lyste röd på displayen och hon hann ilskna till. Tänkte att någon hade blockerat dörren igen. Då hördes det ännu en gång. Ett dämpat vrål. Som i ångest. Som hon själv kunde ha skrikit när det hade varit som värst. Då när hon istället fastnat i tystnad. Det verkade komma från lägenheten mittemot hissen. Nyman. Hon trodde sig ha sett dem ganska ofta. Hejat och kanske bytt något ord om vädret. När hon fortfarande visste hur man talade väder. Det var ett äldre par. Eller i allafall han äldre. Kort i växten. Lite krum. Vitt hår och skägg. Som en tomte. Och kvinnan minst tio år yngre, enligt vad utsidan berättade, med ständigt nyslingat hår och kläder i starka färger. Nu kom hissen och hon klev lättad in. Just som dörren stängdes hördes det igen. Ljudet fortsatte att ringa i öronen fastän hon satte upp volymen på radion och diskade gårdagskastrullerna under hårt rinnande vatten. Hon slamrade med dem för att slippa ekot som hördes igen och igen. Och tankarna som hamrade. Hon borde ha kollat. Hade kanske ansvaret för att någon for illa. Eller åtminstone för att det inte fick ett slut. Ansvar för att någon annan? På köksbänken stod burken med kvittenmarmelad. Hon tänkte på Maryam igen. Hur hon skulle ha gjort. Vågat bry sig om.
Jag måste.
Hon försökte fastna vid någon trovärdig orsak till att ringa på. För man kunde väl inte bara säga att jag undrar varför ni skrek. Hon greppade decilitermåttet som stod och droppade i diskstället. Vilja låna socker. Det var väl så man gjorde. Till en kaka. Hon som aldrig bakade sockerkakor. Hon hade bara raggsockor på fötterna när hon gick ut i trapphuset. Tog trapporna ner och såg att dörren hade fastnat på en mattkant på femte våningen. En dörrmatta på rymmen. Bea rättade till den så att dörren gick igen och fortsatte sedan ner. Hon stannade upp utanför dörren. Det verkade tyst, men så hördes ett utdraget kvidande och hon ringde på innan fingret hann ångra sig.
Tomtemannen öppnade. De rosiga kinderna var borta. Han var blek med djupa fåror under ögonen. Ännu äldre än hon mindes honom.
Sockret föll och hon räckte bara ut sin hand mot hans. Som för att hälsa men istället la hon den försiktigt ovanpå hans handlov.
– Hur är det med dig?
– Hon är borta. Hon har rest och kommer aldrig hem igen.
Han vände sig om och gick in i hallen. Hade lämnat dörren öppen så Bea följde efter. Stängde dörren bakom sig och ställde sig bredvid honom. Försökte hitta en fråga som inte var fel och innan hon fann den berättade han.

PS. Som förlagslös författare är det nog ännu svårare att bli av med korrekturfelen. Många finns det – och drömmen (?) är att nån förläggare skulle vilja sätta tänderna i hela texten. I detta stycke finns minst ett, men det och alla andra bjuder jag på.

Som sagt, välkomna nytillströmmade danska läsare. De trevliga breven från Danmark har min man – skåneättlingen – fått översätta för mig. Själv har jag ett litet dansktrauma från mina tidiga tonår när jag var på ett skandinaviskt läger i Århus och delade rum med en danska. Jag förstod ingenting hon sa, och ringde hem till pappa och grät. Trots det tänker jag i vanliga fall inte alls på detta minne när jag tänker på Danmark, utan snarare på filmupplevelser. Susanne Biers strålande verk, Mordkommissionen (vars danska namn jag omöjligt kan lära mig)och inte minst de fantastiska danska vardagslivsdokumentärerna. Exempelvis När storken sviker – om just adoption.

Vår blogg är kanske också lite svår att tyda, eller åtminstone svår att söka i, så för nya läsare lägger jag här in en länk till första mötet med vår efterlängtade son och lillebror.
Säkerligen finns det i Danmark lika många tveksamma som i Sverige när det gäller den långa vistelsen som adoption från Kenya innebär. Denna länk leder till ett tidigare inlägg som förhoppningsvis kan så några frön till hur man kan göra en sån här resa möjlig.

PS. Maken fick sätta rubriken – jag kan som sagt aldrig lära mig det….

…att min mamma har jobbat sin sista dag i arbetslivet och att hon snart kan ha fyra barnbarn med sig i härliga Lubban
…att jag saknar min pappa
…att det är ledsamt att det är en del som har krånglat till sig hemma
…att det är fantastiskt med underbara släktingar och vänner som osjälviskt gör sitt bästa för att rätta till det som är fel, allt för att hjälpa oss
…att det varje timme hela dygnet är nån inne och kikar på den här sidan
…att Försäkringskassan aldrig förnekar sig. En felregistrering har gjorts i min föräldrapenningsansökan så nu vill de ha tillbaka 13.947 SEK!
…att det är trist att Ambros bästis mamma reser iväg ett tag
…att vi på nåt vis måste vara släkt eftersom våra barn är bröder
…att det är enklare att ha barn med feber när man är i Sverige
…att vi snart kommer få danska läsare till vår blogg
…att det är mycket onödigt krångel i den här adoptionsprocessen
…att många fler föräldralösa kenyanska barn skulle få familj om processen blev smidigare och snabbare
…att det är värt allt krångel att få bli förälder till ännu ett fantastiskt barn

Vi har väl alla våra fobier, eller åtminstone aversioner. Den här resan innebär träning i möten med några av familjens fobier, t ex att svälja stora tabletter eller att konfronteras med otäcka kryp.
Min åkomma kallas emetofobi på krångelspråk. Jag fick idag en mycket oönskad fobiträning när jag efter ett lördagsarbetspass åt intervjulunch med Mikaela. Mycket trevligt och gott, men spenat- och fetaostpajen gick från mycket god till oaptitlig när jag var tvungen att bevittna hur en av de andra gästerna rusade iväg från sitt bord och kaskadkräktes innan han hade hunnit ur lunchätarnas åsyn.
Såna bilder gillar inte emetofober att ha på näthinnan, och utan att överdriva har jag mått småilla hela dagen efter det.
Här kommer en finare bild på en hand tillhörande en just nu trött gosse. Hans syster har ökat på familjen Anderssons barnaskara och är ute på äventyr med dem.