Hej och karibuni

Idag är det elva dagar sedan vi kom hem till Sverige. Det är ett bra land att bo i och jag tror inte att jag någon gång frivilligt kommer vara härifrån under så lång tid som vi var i Kenya. Detta är hemma och hemma tycker jag är bäst.

I dagens Sundsvalls tidning var det ett avslutande reportage om vår resa. En ganska bra sammanfattning av hur vi har det nu.

Avslutar härmed denna blogg. Nåd från herren Jesus åt alla.

Imorse åkte Ambros och jag till ambassaden med Lundkvists och gossarna Sörling för att hämta pass till barnen. Stort att få dem! Ambros ville inte låta mig ta hand om det, men till slut lyckades jag stoppa ner det i väskan.
Sedan for vi till vår advokatfirma eftersom vi igår av Little Angels fått veta att vi MÅSTE ha ett Adoption Certificate för att få lämna landet med våra barn. Visade sig att det inte alls är en nödvändighet enligt vår advokat, men vi fick ändå ett papper där det står att vi kommer få det inom några veckor. Det ska visas upp i tullen om problem uppstår. Livrem och hängslen.

Fredrik och jag samt smågossarna for till Java för frukost och inväntade Ellentin och Cissi samt fam Nilson. Vi hade lite ärenden på stan.

Ikväll var vi bjudna till Nilsons på fantastiskt god och trevlig middag!

Igår var Ambros och jag med om en händelse som inte känns som särskilt sannolik i Sverige. Vi hade vandrat ganska länge i ösregn när en man med paraply utmed vägen ser oss och säger “Oh, you will get sick! Where are you going?” Jag svarar att det går bra, vi ska inte så långt. “Let me go with you!” Jag har inte mycket att prata om men är tacksam att han följer oss med paraplyet uppspänt. När vi efter ca en halv kilometer är framme vid Bamboo lane säger jag tack så mycket och vi tar i hand och önskar varandra väl. Mannen går tillbaka där han kom ifrån och Ambros och jag går hem, tacksamma för vänligheten.

Caroline på Little Angels gjorde sitt andra hembesök hos oss 11 december. En av hennes frågor den gången förstod vi inte så vi fick fråga vad det betydde. Frågan var “Is he throwing tantrums?” (Throw a party hade jag hört och tupperwareparty är ju ofta tanter i ett rum, men det är inte vad det betyder.)

Förklaringen vi fick på throw tantrum var typ “få arga mer eller mindre långa skrikutbrott”. Det hade vi inte upplevt hos Ambros under den första månaden. Hos mig själv försöker jag hålla tillbaka den typen av beteende, känner inte att jag har fördelar av det.

Idag hade jag Primus och Ambros lekandes hemma medan Fredrik och Cissi var i advokatärenden. När de kom tillbaka gick vi till Java för lunch. Sedan in på köpcentrat och bokhandeln. Mitt tålamod var väl inte det bästa och grabbarna for runt även därinne. När Ambros trots tre tydliga tillsägelser ändå måste klättra på bokhyllorna och böcker och CD-ar ramlade ner så lyfte jag upp honom och sa att då går vi hem.

Då skrek och sparkade Ambros och gjorde sig svårburen tills vi kom hem (sjuminuterspromenad) och därefter ytterligare tio minuter. Tantrum.

Nu sover pojken fridfullt. Han har (tillfälligt?) slutat använda sitt pekfinger som sugfinger när han ska sova så hans “bula” på fingret börjar torka ut – framsteg!

Imorgon ska vi vara på ambassaden 07.30, så snart hägrar sängen.

För en stund sedan somnade en liten kille med sina båda små händer om min hand. Kärlek. På bilden håller han sin storasyster i handen. Syskonkärlek.

Vissa uttryck är riktigt märkliga, som när någon beskriver adoptivföräldrar med att de inte kunnat få egna barn. Men det är just det som adoption betyder: “att uppta som sin egen”. Våra barn är båda två lika mycket våra egna (om man nu verkligen kan ha en annan person som sin egen) och det är stort att ha fått uppleva båda sätten att bli förälder. Och nu när det är så självklart att kärleken är densamma oavsett hur barnen har kommit till oss så kan jag förundras över att det tog så lång tid för oss att förstå att adoption var vår väg. Visst är jag glad att det tog så här lång tid, annars hade vi ju inte fått just Ambros – men jag skulle önska att adoption kom mycket tidigare på agendan för många som längtar efter barn. Risken är annars – med de köer som är idag – att det blir för sent för barn.

Idag har vår advokat fått det efterlängtade dokumentet som bevisar att Ambros är vår egen. Tillsammans med hans två nyadopterade kompisars föräldrar ska vi imorgon börja pappersarbetet för att få svenska pass till barnen. Kärleken helt och hållet densamma som sagt, men oj så mycket papper det ska till för att bli adoptivförälder. Nu ska en massa dokument skickas till MIA – Myndigheten för Internationella Adoptioner. De ska besluta att adoptionen är riktig, meddela detta till svenska ambassaden i Nairobi som ska ansöka hos Skatteverket om namn och personnummer till barnen. När det är klart kan barnens svenska pass göras. Vi vet inte exakt hur lång tid detta kommer att ta, men vi gissar att vi är hemma om några veckor. Exakt när vi kommer tror jag inte vi kommer att avslöja på bloggen. Vi längtar dock efter att få träffa släkt och vänner som vill möta oss på Arlanda eller på Sundsvalls tågstation, så mejla gärna om ni vill veta när vi kommer.

Skrev för några veckor sedan om folk som säger att de inte “kan göra något”. Vid tillfället hade jag en speciell person i åtanke men jag ändrar härmed uppfattning om nämnda – då som nu ej namngivna – person på Sveriges ambassad här i Nairobi.

I ett mejl skriver hon så här:

“Tänkte bara uppdatera er på vad som har hänt sedan vi sågs senast.

Britterna tog upp frågan om de utdragna adoptionsprocesserna på det senaste mötet i EU-gruppen. Denna fråga kommer därmed att tas upp igen under det första mötet under det svenska ordförandeskapet. Tanken är att EU kommer med ett gemensamt uttalande om hur man ser på den utdragna processen.

Jag och nn (Mattias ändrade namnet) kommer att träffa en representant för den nederländska ambassaden imorgon och prata om samma sak.“

Bra! Det finns möjlighet till förbättring av adoptionsprocessen här!