Hej och karibuni

Nu skulle det ha varit regn här i landet men det är det inte. I flera områden är det hungersnöd och problem med följdsjukdomar på grund av det. “More children in the country are suffering from acute malnutrition and diseases complicated by hunger than ever before, a new government report shows.” står det t ex i dagens Daily Nation. I tidningar och radio är det upprop för hungern och man har insamlingsplatser på Nakumatt för mat. Det är ju bra att man engagerar sig men så frustrerande att det inte kommer regn som det borde…

Idag har AbuDhabier kunnat läsa om adoptionsprocessen i Kenya och familjen Ekhem i tidningen The National. I själva pdf-utgåvan av tidningen finns även en bild av familjen. Får se om artikeln resulterar i att någon arabemirat kommer hit.

Jag sitter på balkongen med laptopen i knät. Klockan närmar sig åtta och himlen är mörk men full av stjärnor. Vinden är ljum, så pass att det går att sitta i linne och halvlånga byxor utan att frysa. Från den lilla eukalyptusskogen man ser från vårt hus, och från buskar och gräs som omger bäcken som rinner här utanför, hörs syrsor. Så högt att de nästan överröstar porlandet.
Den yngste i famljen har somnat efter att ha avslutat middagen med att beordra hela familjen att kliva upp från sina stolar och dansa. En sån slags dans som får en tvååring att bubbla av fnitter men som en tioåring inte skulle vilja att nån utomstående behövde se.

Tomas Sjödin, en av – i mitt tycke – vår tids mest livskloka människor berättade en gång om att när lyssnare skrivit tackbrev till honom efter hans Sommarprat (i P1 – bästa radiokanalen för övrigt) så inleder så gott som alla med att beskriva var de befinner sig. En miljöbeskrivning kort sagt. Kanske som min inledning här. Jag vet att det var så jag själv gjorde när jag skrev och tackade just Tomas en gång.
Och vissa gånger känns det extra värdefullt att beskriva den miljö jag har omkring mig. När det som omger ger ro och vila. Kanske ett försök att sprida vidare, låta nån annan i tanken få känna samma vind, höra samma syrsor.

Inte är den stor, den värld vi beskriver. Fastän vi nu är i ett helt annat land än vårt vardagliga – så är det sällan jag reflekterar över hur liten del av den verkliga världen som min egen egentligen utgör. Idag växte världen när vi träffade en trevlig journalist från en tidning stationerad i Abu Dhabi. Han ska skriva om adoption i Kenya och fick kontakt med oss genom Little Angels Network. Ett spännande möte där vi både fick berätta om vår tillvaro i Kenya, och det som borde göra svenskar extra lämpade till adoption med lång vistelsetid: den svenska föräldraförsäkringen!
Senare på eftermiddagen kom journalisten (Matt) med en fotograf till svenska skolan och fotade hela familjen. Med vissa svårigheter eftersom Ambros helst vill le in i kameran hela tiden. Vi kommer att länka till artikeln när den ligger ute på webben. En artikel om vår lilla värld i en tidning från en del av världen som är totalt främmande för oss. Märkligt!
Denna ovanliga dag avslutades i poolen för tre fjärdedelar av familjen, tillsammans med stora delar av familjen A.
Visst längtar vi hem ibland, men det är en härlig familjeledighet vi har här.

…kanske är ett tecken på åldersnoja om jag ska tro ett uttalande av en kenyaadopterande kamrat, men låt gå – det är OK om jag finns på Facebook bara för att inte verka för gammal. Och för att synas.
En mycket rolig sak med Facebook är nästan tappade men återupptagna relationer, en annan är att jag får vara kompis med de riktiga ungdomarna. Men det bästa är kanske ändå statusrapporteringen. Det är nåt befriande och JUSTNU-bejakande med att tvingas tänka efter vad som är min status just i detta NU.
På min statusrad på Facebook står just nu:

Cecilia Ekhem har sällskap i köket av Eva Cassidy (igen) och av en liten diskande man (igen) med regnjacka (första gången – man lär sig!)

Visst är det egotrippat och värdelöst vetande, men för egen del en slags terapi att tänka efter vad jag gör och känner just NU. Säkerligen också ett tillfredsställande av det oändliga behovet att synas och bekräftas. Något som bloggandet också tillfredsställer – varför skulle annars så många blogga. Märkligare är det att så många faktiskt läser det som bloggas. TACK!

Igår blev en första deletapp klar. Jag hade nog trott att en lättnad skulle sprida sig efter det, men istället så känns det lite motigt att vi bara har kommit till den första juridiska milstolpen efter dryga fyra månader i landet.
Så bra gick det att leva i nuet…

När Mattias kom hem efter att ha jobbat i förmiddags fick jag något ovärderligt: EGENTID!
Ibland när mycket känslor och tankar har farit genom kroppen under en period blir behovet av ensamhet större. Numera känner jag igen en punkt inombords som berättar att det behövs en stund av andhämtning och reflektion. Som i bästa fall leder till insikten att det är fullt godkänt att bli trött ibland, och alldeles naturligt när stora förändringar har skett i livet på kort tid.
Den där signalen har nog funnits där tidigare, men det fanns en period i livet när jag inte kände den, utan stängde av och körde på tills jag hamnade i den omtalade väggen. Det är ganska många år sen nu men jag tänker ofta på hur värdefullt det var att jag hade rätt personer omkring mig just då. Främst chef, läkare och make som hjälpte till att dra i duktighetsbromsen, pausa och – minst lika viktigt – även att hitta vägen ut ur pausen innan vilan blivit förlamande.
Det är alltför många som drabbas av den här typen av utmattning, och kanske skulle vi kunna bli bättre på att prata om det för att kunna fånga upp varandra och hjälpa till att släppa på orimliga krav och skuldkänslor medan tid är.

Också skrivandet kom igång just under de här åren och blev en ny och värdefull ventil. Och bearbetningsmöjlighet. Både utmattningdepression och barnlöshet fick drabba den stackars huvudpersonen i romanen Väntrum. Precis som läsandet ger vila genom att locka in tankarna i en annan värld, ger skrivandet samma typ av vila när en ny värld skapas. En värld som inte finns annat än hos författaren och eventuella läsare, men som kan få gestalta de frågor som är viktiga och aktuella.
Så idag blev egentiden inte arbete som det brukar bli – utan en kostnadsineffektiv stund i ensamhet med både läsande och skrivande. Inte på tangentbord utan med papper och penna. Vilsamt och värdefullt!
Inte minst inför morgondagens eldprov: vår första hearing i domstolen. Vi kanske har hört alltför många skräckhistorier om rättsväsendet i det här landet, men nog är det märkligt att det känns som att vi ska ställas till svars för ett brott.
Så om brottet är att älska detta lilla barn så blir erkännandet: GUILTY!

Sedan vi kom hit för fyra månader sedan har jag åkt mer taxi än jag sammanlagt gjort någonsin förut. De främsta anledningarna till det myckna taxiåkandet är:

– vi har ingen egen bil,
– det är jämfört med Sverige billigt, en bil till Yaya kostar 30 kr,
– kommunal trafik, matatu och andra bussar känns inte ofta som bra alternativ,
– alla råd säger att man inte ska vistas ute efter mörkrets inbrott,
– det är bekvämt.

Idag, när Ellentin och jag åkte hem från Yaya, var första gången vi såg och åkte med en taxichaffis som var kvinna. Har tidigare frågat några chaufförer om de inte har kvinnliga kolleger men då fått svaret att jobbet är för farligt. Jennifer som körde oss idag berättade att det fanns fler kvinnliga taxiförare inne i stan, så det är kanske här i utkanterna av centrala Nairobi som det är nytt.