Hej och karibuni

Första april förra året fick vi besked att vi fick bli en av Adoptionscentrums pilotfamiljer för att adoptera från Kenya. Vi blev jätteglada och påbörjade arbetet med att samla papper och planera och fundera. Ganska snart kom vi på att Ellentins skolgång i Kenya inte skulle vara gratis, så Cissi skickade en fråga till kommunen om man kunde få bidrag, t ex flytta med en del av skolpengen för att betala skolavgiften. Men det gick inte. Motiveringen löd:

“Om en elev är ledig från skolan del av ett läsår så är vår uppfattning att
elevens hemskola har kvar sina kostnader. Av den anledningen så betalar vi
inte ut något bidrag.”

Trist tyckte vi, men fortsatte söka från åtta donationsfonder som kommunen förvaltar i hopp om att få bidrag till skolavgiften. Men det gick kommunflegma i ärendet och trots påminnelser och förfrågningar kom inga vettiga svar eller besked som tydde på att man hanterat våra ansökningar.

Strax innan vi åkte i november mejlade jag kommundirektören och sa att jag ville ha svar och hoppades han kunde påverka maskineriet. Hans svar samma dag ingav förhoppningar om snar handläggning.

Tre veckor senare hade inget hänt och jag efterlyste någon sorts information och ytterligare en vecka senare kom svaret att jag borde begära omprövning av fattade beslut om jag var missnöjd.

Jag svarade med att begära omprövning av kommunens ickehantering av ärendet så långt. Tre veckor senare, 22 december, svarade kommundirektören bl a:

“Jag ser ingen annan lösning än att vi prövar ärendet igen och tydligt
motiverar våra beslut oavsett om de är positiva eller negativa.”

Jag vädrade morgonluft och kände att ärendet var på rätt väg. Inget hördes under hela januari, så i måndags skickade jag ett mejl och frågade hur ärendet låg till.

Idag kom ett svar som är ett avslag på våra ansökningar som vi skickade i början på maj 2008. Sundsvall har inte kommit lika långt i sitt tänkande som Huddinge kommun. De betalar bidrag till skolgång för två elever vars föräldrar ska adoptera. Huddinge kommun är en klok kommun!

Jag skickade då detta brev till de två tjänstemän som hanterat ärendet sedan april, samt till kommundirektören.

“Hej
Jag har tagit del av och förstått beslutet. Men jag gillar det inte.

Som jag även nämnt tidigare tycker jag inte att det är acceptabelt att detta skulle behöva ta nästan 10 månader, att mejl efter mejl lämnas obesvarade och att det krävs att kommundirektören anmanar till agerande men att inte ens det hjälper.

Hoppas på att Sundsvalls kommun får till en vettig kommunikationspolicy i framtiden samt inser värdet av att barn får gå i skolan även när man tillfälligt bor utanför kommunen och landet, under hela vår frånvaro betalar vi ju fortfarande kommunalskatt.

Med en bedrövad övertygelse om att detta brev och hela ärendet oreflekterat går förbi ansvariga på Sundsvalls kommun.

Mattias Ekhem”

…är livets gång, sjöng vi i kören nån gång på 80-talet.

Jag har nyss suttit på balkongen i gryningen med min mor. En kopp te och färsk ananas under hennes sista morgon hos oss. Det är avsked idag…
….och välkomst igår. Då kom Ambros och Ellentins faster Maria med vännen Malin. Också dem välkomnade Ambros snabbt och la till dem i gänget som får osynlig pannkaka ur hans hand. Den mest återkommande leken. Härligt att ännu en släkting fick möta vår prins. Och härligt för oss att få möta också.

Ibland mötas. Ibland skiljas. Ibland mötas igen. Ibland inte.
Så är livets gång.

Imorse for vi tillsammans med Douglas och Anders till en skola i Kawangware, ett närliggande slumområde. Otroligt givande och inspirerande att få komma dit var det! Skolan drivs av Maranatha faith assembly och eleverna som går där, f n 325 st, kommer uteslutande från den omgivande slummen. Flera av barnen har inga föräldrar eller har föräldrar med drogproblem eller sjukdomar som AIDS. Vi blev visade runt i klasserna av den kvinnliga huvudläraren Purity, väldigt proffsig och hängiven. Hon såg inte sitt lärararbete som ett yrke utan som ett kall, och tillbringade i snitt 13 timmar om dagen sex dagar i veckan på skolan. På söndagarna var hon ledig men kom ändå dit för att gå på gudstjänst i kyrkan som ligger på området. Lönen lärarna får är lägre än på andra skolor, men gemensamt för dem verkar vara hängivenheten att ge barnen här en chans att göra riktigt bra ifrån sig.

Skolans strävan är att få eleverna att prestera sitt bästa för att ta sig ur generationer av fattigdom, och få en chans att skaffa sig en utbildning och ett yrke. Eftersom barnen ofta kommer från mycket fattiga förhållanden får de också sitt kanske enda lagade mål mat på skolan.

Gripande och fascinerande är två andra ord som kan användas för att beskriva dagens möte med skolans lärare och elever!

Vi har hunnit fundera mycket över hur olika hjälpinsatser påverkar Kenyas intresse av att arbeta mer med att själv ta hand om sina fattiga, men den här typen av verksamhet är verkligen något vi skulle vilja stödja. Här bryter man fattigdom inte bara genom att ge barnen mat och utbildning. De får också en tro på att de själva kan påverka sina liv.

Kanske är det fler bloggläsare som skulle vilja stödja detta arbete? Kontakta oss gärna i så fall på alla@ekhemmanet.se
Det finns t ex drömmar om att starta ett bibliotek, datorundervisning samt att kunna öka lärarkåren för att kunna fortsätta ta in fler elever.

..men jag börjar med hemkomsten.
Det fanns hela helgen en liten orosklump i magen över hur Ambros skulle reagera på att inte hela familjen var samlad, eller snarare på att jag var borta. Därför var det en lättnad både att få SMS-besked av älskade maken att han mådde prima och var nöjd med att få veta att vi skulle komma hem tomorrow. Det är praktiskt att tomorrow är ett flytande begrepp här i Kenya med den ungefärliga betydelsen ”en annan dag än denna”. Det var också väldigt skönt att komma hem till en glad och sprallig kille som var precis som innan vi reste. En bekräftelse på att han nu är trygg att han har oss även om vi försvinner ett tag. Väldigt skönt också med tanke på den ofrivilliga resa som äger rum nästa vecka.

Jag som alltid drömmer om att vinna lyxvinster genom slogans och motiveringar drog verkligen en vinstlott på julbasaren när jag vann en helg på http://www.breezes-zanzibar.com/

Förlusten och sorgen blev ännu overkligare när vi kom till detta sagolika ställe, även om pappa fanns med i tankar och samtal mest hela tiden. Vilken plats! Som ett SPA i fulländning! Jag önskar att jag kunde bli en rik författare snart så att vi med säkerhet har chans att återvända!
Apropå författande: idag har vi varit på Karen Blixen muséet och njutit av god lunch i “hennes” tjusiga Coffeegarden. Nu blir det till att både se och läsa Out of Africa.

I lördags var det ytterligare en tragisk brand här i Kenya. En tankbil välte och folk ville hämta bensin när bilen och omgivningarna exploderade. 111 döda och 178 skadade. Ofattbart!