Hej och karibuni

Idag träffade Leah chefsdomaren på familjedomstolen. Domaren såg ingen anledning till att vi skulle få en tid i rätten före 24 juli. “Hade de velat att det skulle gå snabbt hade de kunnat adoptera från Etiopien” var ett citat som vi fick återgivet idag. När vi fick höra det kändes det som att vi inte har så många chanser. Känns inte heller bra att man är utlämnad till en person som uppenbarligen är totalt befriad från vett, intelligens, empati och kompetens.

En sista utväg kan enligt Leah vara en tid 12 juni, men efter att ha fått nej av samtliga tre domare denna vecka ter det datumet sig osannolikt.

Nej, inga hurrarop idag heller. Tack igen för alla som hoppas åt oss, och för alla peppande kommentarer. Håller med om att det här är en nagelbitare. Lite väl spännande faktiskt….
Carol, Ambros guardian ad litem, hämtade oss (utom Ellentin som slapp vara med idag) vid 11 och vi åkte till domstolen i hopp om att få träffa domaren. Det gick någon timme och endast knappt hälften av fallen på listan var avklarade före lunchpausen. Vi hade en trevlig lunch med advokat Leah, guardian Carol och en Ambros på toppenhumör. Sen tillbaka till korridoren utanför familjerättens “chambers”. Det börjar kännas som en tröttsam korridor på en förlossningsavdelning, men gossen gillar att vara i dumstolen som tur är.

Advokat Leah sa att Carol kunde åka hem efter lunch eftersom chanserna att få en adoption order idag försvunnit helt. Men hon tyckte det var bra om vi stannade eftersom det skulle kunna ha en gynnsam effekt på domarens humör (“You are such a beautiful family” ). Hon var tämligen säker på att bara vi fick träffa domaren så skulle vi garanterat få en ny tid. Kanske redan nu på fredag.
Så enkelt var det dock inte. Vi fick komma in till sist, men domaren förstod inte vad vi gjorde där. Han kunde inte alls ge oss nån ny tid. Det kan bara chefsdomaren. Nya rutiner? Dagsformen?
Oavsett orsak till denna vägran så gick vi tomhänta ut. Alla utom Leah som fick nåt slags dokument som ska ge henne rätt att träffa chefsdomaren imorgon. Och hon kan mycket väl säga att vi får vara nöjda med vår tid den 24 juli. Om vi stryks från den blir nästa tid efter domstolens långa augustistängning. Det går att föreställa sig varför en del adoptivföräldrar har fått opassande utbrott när de varit i domstol.

Svenska skolan skickade nyss ett mejl om nästa termins skolavgifter. Kanske dags att söka plats till flickebarnet för ett par terminer till. Men just ja, Sundsvalls kommun vill ju inte betala en krona för att hon ska bli utbildad, så vi skippar väl det.
Bitter? Nej, inte än – men aningen cynisk kanske. Och besviken att inte ens en vindpust av alla bönerna och goda tankarna kunde blåsa förbi Nairobi High Court idag.
Familjen Andersson bjuder snart på tröstepasta. Skönt med vänner.
Både här hemma och där hemma.

Var precis i startgroparna för att gå iväg till barnhemmet för att mäta och väga Ambros när advokaten Leah ringde. Hon sa att tjänstgörande domare skulle kunna ta sig an oss på fredag eller kanske idag! Så vi behöver vara på High Court kl 12 för att vara beredda om domaren har en god dag!
Kostym på kanske? Japp!

Igår var vi hembjudna till fam Cianda i Kahawa Sukari (“Kaffe och socker” kul namn på ett område! Fast hemma har vi ju roliga namn också – som Matfors och Fläsian). Esther, frun i huset, har vi brukat anlita för våra olika utflykter. Det var en mycket trevlig eftermiddag!

Får se om denna dag blir D-dagen eller inte…

…hur det känns att Ambros helt och fullt är vårt barn, om hur vi har börjat packa och planera för vår hemresa, eller åtminstone om att jag är övertygad om att det kommer inträffa ett mirakel som får hem oss före midsommar.
Det kan jag inte.

Istället får det handla om VATTEN. Igår berättade Sam – som bor i en liten enrumslägenhet med sin familj – om att de ända sedan “post-election-violence” (för snart 1,5 år sedan) har haft problem med vatten där de bor. Och de senaste veckorna har de inte haft något vatten alls. Det innebär att de inomhustoaletter som trots allt finns i detta mycket enkla hus inte går att använda. Alla i huset får då använda latriner utomhus och standarden på dem är under all kritik. Plötsligt kom jag att tänka på en serie romaner om romartiden där just såna hus beskrevs. Har tiden alls gått när det finns människor som lever på samma sätt idag?

Vi har dock betydligt mer vatten än vi önskar. I fredagsmorse upptäckte jag att Ambros kläder, som jag så slarvigt hade lagt i en hög på golvet, var helblöta. På väggen syntes vatten och Mattias berättade för vakterna att det läckte in från taket. Föredömligt snabbt kom en reparatör och konstaterade att det var fel på en packning (eller nåt…) på en av de stora vattentankarna som finns ovanför vårt sovrum. Reservdelar införskaffades och arbetet utfördes förvånande snabbt. Men bra? Nej! När vi kom hem igår såg vi att vattnet nu rann nerför väggen istället för att droppa försynt som före lagningen. Imorse var en dryg kvadratmeter av sovrumsgolvet täckt med vatten trots badhanddukarna som låg där. Den högra bilden ovan är tagen ca en minut efter att jag senast hade torkat bort vattnet.
Det går nu att ana hur det kommer sig att golvet såg ut som det gjorde i den här lägenheten när vi flyttade in.

Förra veckan klippte de gräset på svenska skolan med gräsklippare (och inte med en lång kniv som på de flesta ställen). Då berättade jag för Ambros att pappa tycker om att klippa gräset hemma. Liksom storasyster har gossen fenomenalt minne, så både igår och idag har han pratat om att pappa tycker om att klippa gräset hemma i Sverige. På detta finurliga sätt illustrerade han det:

Om någon läser detta idag söndag före klockan 10 (svensk tid) så kan jag rekommendera TV-gudstjänsten idag där världens bästa sångerska medverkar!
I en av texterna för idag står det Be, och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig.
Det är bara en liten detalj som saknas nu för att glädjen ska bli fullkomlig.
Jag längtar efter den så att det värker i magen….

“Ta dere en tur ut til Windsor Golf Club and Country Club. Der kan dere gå tur i skogen uten vakter, bade i varmt basseng og nyte en fantastisk stillhet og ro. Det er sjelebot.”
Så löd en uppmaning till Cissi häromdagen från en av hennes norska facebook-kompisar.

Sagt och gjort. Vi kollade upp klubben på nätet och kollade med vår taxikompis Sam om han kunde köra oss. Det kunde han i sin nya rymliga bil och vi hade en härlig dag på golfklubben.

Kanske Ellentin och jag ska göra slag i saken och ta grönt kort om vi blir kvar härnere? Cissi har ju ett som hon kanske får uppdatera… Får se, men det känns som ett härligt ställe att tillbringa fler lördagar på!

När vi åkte hem tog vi Ole Odume road som öppnats idag! Det är en genomfartsväg förbi The Hamptons som de jobbat med sedan före vi kom hit i november! Stort!