Hej och karibuni

“- Snorunge! – Lortjänta” säger Lisabet och Mattis till varandra i Madickentrailern som Ambros tittar på innan Emil börjar. “- Nojunge!” säger Ambros då och fräser med näsan. Nu är han också en snorunge (genomskinligt inte grönt), men frisk i övrigt förutom en natthosta.

Eftersom övriga familjen är Astrid Lindgrenfantaster, är det roligt att vi lyckats projicera det på Ambros! Han sjunger med i snickerboa och de få räkneord på swahili som han kan har han lärt sig av Karlsson på taket (“Moja, mbili, tatu”).

För några veckor sedan skrev jag om att han gillade att se på “Bobit” – alltså “I like to move it” från den tecknade filmen Ajdacka (Madagascar). Det var en film som vi hyrt – och senast igår sa Ambros när han och jag var ute på promenad: “Pappa lämna Ajdacka Pestigen. De e INTE JOJIT!” (Pappa lämnade tillbaka Madagascar på Prestige Plaza. Det är inte roligt!) Just nu har vi den svenska versionen på hemlån från Nilsons. Han verkar inte kunna tröttna på musikvideon med Bobit och har sett den ett oräkneligt antal gånger.

Han berättar ofta långa historier men jag har emellanåt svårt att hålla tråden och förstå vad berättelserna handlar om. Orden förstår jag för det mesta “Pimus huset Abos fyga hekopter kvällen vivaff gäset bilen ditåt Makåkat gjode. Jutt de!”. Förmodligen har jag på sådana utläggningar svarat OK för många gånger för Ambros säger nästan alltid okej när han menar ja.

Idag är det sju månader sedan vi träffade Ambros för första gången, det innebär för Ambros del att han varit med oss i 20 % av sitt liv, länge, fast inte så länge ens för en treåring. Men jag är övertygad om att även i hans föreställningsvärld är det vi som är hans familj – han har inte några tveksamheter om det. Klok kille!

Gårdagskvällen tillbringade vi hos Nilsons med nyanlända familjen F. Vi åt kinamat som sprungits ut (alltså inte utkörning men utspringning, vi är ju i Kenya ;)) och tittade på Mamma Mia. En mysig kväll och trevligt umgänge!

Imorse var det en riktigt solig morgon och vi promenerade till Nilsons igen för bad för barnen. Men solen hade gått i moln och det var ganska kyligt. Men poolen och trädgården på Riara apartments är mycket tjusig och trevlig och barnen och Anna badade ett litet tag.

Mellanlandade hemma innan gossarna gick vidare med Nilsons till The Hamptons dit Jonssons bjudit på tennisfinal på TV i loungen. Ellentin hade tänkt hänga med, men hon gjorde illa en tå i fredags när hon gick in i en av fåtöljerna, så hon vände hem i sista stund.

Tennisfinalen verkade inte ha gått så bra, inte många mål till Sverige i andra perioden eller vad det var. Kan inte påstå att jag tittade så noga eller bryr mig så mycket för den delen heller.

Småningom förstod jag att det var Tommys födelsedag så strax innan vi gick hem sjöng vi för honom.

Ambros somnade på mina axlar på vägen hem och jag hade fullt sjå att hålla honom i balans däruppe.

För övrigt kan jag konstatera att en FN-rapport av Phillip Alston nyligen publicerats. Han menar att Kenyas domstolar är “långsamma och korrupta” (eller på engelska “Kenyan courts are slow and corrupt”). Jaså minsann?

PS. Testa att googla den sista engelska meningen. Jag fick 105000 träffar.

I morse när Ellentin tagit bussen till skolan gick Anna och Jeremiah med Cissi, Ambros och mig för att ta bussen till Prestige Plaza. Som vanligt frågade vi 1. när vi klev på bussen, 2. när vi betalade och 3. när bussen verkade ta en annan väg – om den skulle stanna vid Prestige. Ja blev svaret tre gånger. När bussen ändå svängde av mot Yaya klev vi av och tog till apostlahästarna mot Little Angels kontor.

Det gjorde inget att vi gick eftersom vi ändå var tidiga och kom nästan en kvart före avtalad tid kl 9.30 med Susan och Muteru. Strax efter halvtio kom Fredrik och Primus och 10.15 kom Susan och efter ytterligare 5 minuter kom Muteru. Jag påtalade det nonchalanta i att kalla oss till ett möte kvällen före och sedan komma 45 minuter sent utan att be om ursäkt. Det verkade inte bekomma de två överhuvudtaget.

Vi hade ett möte som eventuellt kommer att resultera i att utländska familjer i landet kommer få regelbunden tät information om vad som händer i rätten, med LAN och annat. Får se hur det blir med det. Vi sa vad vi sagt till ambassadsekreteraren; att vi inte kan rekommendera svenska eller andra utländska familjer att adoptera från Kenya med nuvarande förutsättningar. Det finns ingen bortre tidsgräns för hur lång tid ett adoptionsärende kan ta och Little Angels menade sig inte kunna göra något för att påverka dumstollarna – oj förlåt – menar domstolen.

Att man “inte kan göra något” kör alltså även LAN med. Underligt hur det är…

Åkte senare till ambassadörens hemman för att i förväg fira Nationaldagen. Trevlig tillställning med goda snittar och tal av både avgående ambassadör Anna Brandt och en minister ur Kenyas regering.

Den fantastiska nyheten idag är att våra grannar Lundkvists blev klara idag med sin andra hearing och kommer få sin Adoption Order om två veckor! Så åtminstone en domare kan överraska positivt! (Samma domare som tyckte vi skulle valt Etiopien.) Hon hade en bra dag för familjen Anderssons Appointment of Guardian ad Litem (som vi fick klart 13 mars) blev också klart!

Medgången gör att jag hoppas lite mer på nästa fredag – trots att vår advokat sagt att det inte är stor chans att vår tid då inte blir struken.

OK – dubbelnegation är svårt – det är stor risk att vår tid nästa vecka blir struken.

Idag åkte delegationen Fredrik och Primus, Cissi, Ambros och jag till svenska ambassaden för att lufta tankar, farhågor och upplevelser vi har i vår situation som adoptivfamiljer i Kenya. Vi åkte dit som representanter för oss själva eftersom det är alltför komplicerat att företräda någon annan.

Vi hade hoppats att få träffa ambassadören men det gick inte. Vi träffade en sekreterare som vänligt lyssnade och höll med om orimligheten i att domstolstider ställs in dagen före eller samma dag, att en ny tid ges två månader framåt och att man när man önskar få en tidigare tid bemöts med påståenden som “hade de velat att det skulle gå fort hade de kunnat adoptera från Etiopien”.

“Det är väldigt lite vi kan göra” blev slutordet från sekreteraren och vi gick därifrån utan att ha åstadkommit några omvälvande justeringar av Kenyas rättsväsende. Hade vi inte trott heller i och för sig.

Men om en person av valfri position på valfri arbetsplats har som mantra att “det är väldigt lite vi kan göra” så bör man söka jobb på Försäkringskassan. Det finns – för de flesta personer – en liten begränsning i vad man kan göra, begränsningen ligger i vad man tror man kan göra eller vad man vill göra. Men det är såklart bekvämt att tro att man inte kan göra nåt – då slipper man ju.

Har dessbättre noterat att det händer saker om man säger att man ska till ambassaden. Imorgon ska vi på informationsmöte med Little Angels och en organisation i Sverige har mejlat ambassadören och försäkrat henne om att man är väl medveten om den rådande situationen i landet.

För övrigt vädrar vi morgonluft då några vänner fått en tid som inte ställts in i rätten imorrn! Härligt!

Och än en natt med Herrens frid
Till jorden sänkes ner.

Så lyder första versen på en psalm (nr 188) som Astrid Lindgrens föräldrar sjöng tillsammans varje kväll när de skulle sova.
Det finns tre fina verser till som man kan läsa antingen i psalmboken eller här.

Sedan Ambros kom till oss i november har vi brukat sjunga en annan psalm när han ska sova. Vi har sjungit den för Ellentin i alla år också.

“Vila tygg” säger Ambros när vi lägger oss. Redan tidigt sjöng han med på sitt eget sätt, inte många ord stämde med texten men det lät nog rätt i hans öron.

Så går jag nu till vila trygg
som fågeln i sitt näste,
ty Du, min Gud, som är mitt skydd,
Du är min vän, den bäste.

Hav tack för dagen ljus och klar,
för Glädjen jag fått åter!
Hjälp alla dem, som illa far,
och trösta dem, som gråter!

Bevara så, o, gode Gud,
mig själv och mina kära,
och hjälp mig hålla Dina bud
och leva till Din ära!

Numret i psalmboken är 749 och Bo Setterlind har skrivit den svenska texten.

Idag åkte Fredrik och jag med våra gossar till svenska ambassaden för att få en träff med ambassadör Anna Brandt. Hon var inte inne men imorgon har vi gott hopp om att få möta en ambassadsekreterare och resonera med henne om hur vi upplever vår situation som adoptivfamiljer i Kenya idag. Återkommer om det.