Hej och karibuni

För nästan 11 år sedan, när vi var i väntans tider efter vårt första barn, berättade vännen Mona om en dröm hon haft. Svärfar Tage låg på rehabiliteringscentrum i Härnösand efter den skallskada han fått i januari -98, då han åkte skridskor och föll. Mona drömde att hon skulle hälsa på Tage som då bara kunde ligga ned och inte kommunicera med besökare. När Mona i drömmen kom till Härnösand för att träffa Tage, mötte hon honom på parkeringen i färd med att ta Saaben till Uppsala. “Inte fan tror du de har tagit körkortet av mig” sa han till Mona. Han hade fått besked om att han fått sitt första barnbarn. Då blev han med ens pigg och skulle ta bilen och hälsa på. Barnbarnet var en flicka och hette Sofia.

Mona berättade om drömmen för oss sommaren -98 och när Ellentin föddes januari -99 så var andranamnet givet: Sofia. Dels på grund av Monas dröm och dels för att Cissis farmor Annie också hade namnet som sitt tredje namn efter Helmi.
Tage blev aldrig så frisk efter olyckan att han kunde köra bilen själv men hade han kunnat så hade han gjort det.

Idag har Sofia namnsdag och flickorna är nyss hemkomna efter shoppingrunda där Ellentin köpt en mycket vacker och efterlängtad indisk klänning i orange och cerise. När vi blev utredda för adoption hösten -06, som jag berättade om häromdagen, så blev Ellentin också intervjuad. Hon svarade då “Indien” på frågan om vilket land hon helst ville att vi skulle adoptera från. Anledningen var att “de har så fina kläder där”. Nu blev det Kenya, men här har de också fina kläder, och tack vare den stora indiska populationen finns här även vackra kläder gjorda i Indien att köpa.
Se resultatet av dagens inköp på Ellentins blogg.

När tjejerna shoppade gick Ambros och jag till Svenska skolan där Ambros badade. Men han ville inte gå ner i vattnet idag utan satt bara på kanten till barnbassängen.

Igår tyckte vi att det var ett tag sedan vi hört nåt om hur det ligger till med vårt ärende – om allt är OK osv. Cissi mejlade advokaten och frågade hur det låg till och om vi skulle träffas i förväg. Något svar kom inte igår men senare kom ett brev från Adoptionscentrum om att de jobbar för högtryck med vårt ärende hemma i Sverige.

Utredaren på Childrens department som vi först träffade för djupintervju i tre timmar på dymmelonsdagen och som senare gjorde hembesök hos oss är nitisk. Vi visste att han inte kunde färdigställa rapporten om han inte hade en engelsk översättning av vårt vigselbevis. Den visade sig finnas hos Little Angels, så efter lite rundmejlning fick han översättningen.
På vårt svenska vigselbevis står inte så mycket mer än vigseldatumet, 4 juli 1992. För att vara aktuell för adoption från Kenya måste paret ha varit gifta i tre år. Svenska är svårt så som väl var blev den engelska översättningen vår räddning. Där står 4th of July 1992. När han såg det kunde han göra klart sin rapport och lämna den till domstolen. Trodde vi.

Vi blev utredda av socialtjänsten i Sundsvall hösten 2006 och socialnämnden fattade beslut om medgivande för internationell adoption i slutet på december 2006. Medgivandet var giltigt i två år och eftersom vi skulle vara i Kenya när giltighetstiden gick ut, gjorde vår handläggare en ny utredning som var i stort sett identisk med den gamla, men med lite uppdateringar om inkomst och nya arbeten. Nämnden fattade nytt beslut om medgivande i oktober 2008, bara någon vecka innan vi åkte iväg. Vi skickade utredningen till Adoptionscentrum och for själva till Kenya.

Handläggaren på Childrens department vill inte lämna in rapporten förrän han sett vår nya utredning på engelska!

Därför skickade Adoptionscentrum utredningen på snabböversättning till utmärkte översättaren Roger Tanner som fixade det i helgen!

Nu håller Adoptionscentrum på att få utredningen legaliserad, tror att det är samma förfarande som dokumenten vi höll på med i somras; först ska Notarius Publicus stämpla och intyga på heder och samvete, sedan ska en tjänsteman på Utrikesdepartementet intyga att Notarius Publicus är just Notarius Publicus och inte bara stämpelinnehavare, sedan ska en tjänsteman på kenyanska ambassaden intyga att tjänstemannen på UD är tjänsteman på UD. Därefter kan Childrens department få utredningen. I original såklart. Hade den detaljen överlåtits på Posta Kenya hade vi kunnat börja planera hur vi skulle fira jul här i Kenya, men som väl är kommer en ny adoptionsfamilj nu på lördag, så lyckas legaliseringen bli klar innan de åker så kan barndepartementsmannen ha utredningen i original på måndag.

Det är vad vi skulle vilja – för om rapporten lämnas till domstolen före lunch på onsdag 20 maj så är det grönt, men den får inte komma senare, då stryks vår tid.

Vi vill att det går vägen 22 maj så idag har vi sagt upp lägenhet och möbler och vi har inte lust att återkalla uppsägningen – sådeså!

Igår träffades adoptionsfamiljerna för att fira av Björklunds som åker hem till Sverige idag och för att välkomna familjen M som anlände Kenya nyligast.
Björklunds har varit här i nio månader och hade trott att de skulle åka hem i februari, men oberäkneliga domstolstider förändrade planerna. Skönt att när väl domaren utfärdade adoptionsordern så gick övrigt smidigt.
Personalen från barnhemmet och deras adoptionsorganisation kom också dit och överlämnade en tavla – trevlig gest!
Vi hoppas möta Björklunds i Sverige på återträff i augusti!

I veckan har jag försökt ta mig i kragen och uppdatera mig på nyheter i landet. Gör härmed ett försök till rekapitulering av vad som hänt här i veckan, avseende nyheter av åtminstone lokalt intresse.

Premiärministern i landet Raila Odinga, är i luven på presidenten Mwai Kibaki. De kan inte enas om vem som ska bestämma över vad här i landet. Till följd av deras oenighet har parlamentet inte sammanträtt på mer än två veckor. I söndags lät premiärminister Raila döpa sig av en pastor David Owour, Anledningen till dopet uppgav Raila var dels att han blivit född på nytt efter ett möte för ungefär en månad sedan och dels “in the context of the ills currently facing Kenya, key among them, the infighting in government.”
Igår blev Thomas Patrick Gilbert Cholmondeley, sonsonson till Hugh Cholmondeley, 3rd Baron Delamere, som kom till Kenya 1901, dömd för dråp. Det var på förstasidan i dagens Daily Nation. I SvD kan man också läsa om det på svenska.

För övrigt har även Cissi och Ellentin fått sina visum förnyade med tre månader idag. Vi hoppas dock att vara hemma i Sverige före midsommar.

Imorgon är det ett halvår sedan vi kom till Nairobi. Det känns på flera sätt som om det var mer nyss än sex månader sedan vi kom, men det känns också som om vi varit här länge. Ambros plats i familjen känns så naturlig och långvarig och det faktum att han bara pratar bra svenska gör att vistelsen ter sig nästan flerårig.
Till skillnad från tjejerna som varit både i Tanzania och Sverige under tiden så har jag varit i Kenya hela tiden. Innan vi åkte ordnade vi med visum. Det längsta de ville ge oss på kenyanska ambassaden i Stockholm var tremånaders visum och det har jag förlängt en gång. Cissi och Ellentins visum gäller till 17 maj.
Igår var jag med Sam från Little Angels till Immigrationsmyndigheten i Nyayo House inne i stan. (Under Arap Mois tid som president var det till det huset man skickade fångar för att tortera dem. Jag slapp tortyr.) Sam hade bråttom till en annan körning och gick till tjänstgörande chef och frågade hur jag skulle göra. Han fick beskedet att eftersom jag varit i landet på turistvisum i sex månader i följd, vilket tydligen är maximal tillåten vistelsetid, så kunde visat inte förlängas. Jag skulle få ett så kallat “Resident pass”. Alltså ett ID-kort som intygar att jag är fast boende, resident, i Kenya. Det tyckte jag lät som ett utmärkt och klokt beslut, men jag kunde inte få det om jag inte presenterade ett litet kort som jag skulle ha fått när jag förlängde visat i februari. Något sådant kort fick jag aldrig men Sam trodde att han hade det på Little Angels kontor.
Vi åkte från Nyayo House och Sam skulle på sin andra körning och sedan hämta mig på eftermiddagen. Vid tvåtiden ringde Muteru, chefen på Little Angels, och sa: “Sam sa att du ville ha ett Resident pass, men det blir ju dyrt”. Jag förklarade för Muteru att jag visserligen gärna ville ha ett Resident pass (inträden till nationalparker, muséer, hotell och annat är mycket billigare om man kan visa ett sånt pass istället för ett turistvisum) men att det var det enda alternativet som erbjöds, förlängning av turistvisat var inte aktuellt enligt Immigrationsmyndighetens tjänstgörande chef.
“They are only trying to extort money from you.” Muteru skulle ordna med ett brev från vår advokat – tillika Muterus fru – till myndigheten om att de inte skulle äventyra vår adoptionsprocess utan förlänga visat utan krångel.
Imorrn lär brevet vara klart och vi ska göra ett nytt försök och hoppas det går vägen. Men från kl 00 inatt så vistas jag utan giltiga papper i landet. Får se om det kommer någon och tar mig. Troligen till Nyayo House…