Hej och karibuni

Idag på förmiddagen var Cissi och Ambros iväg och träffade en holländsk familj som också har en pojke som bott i Nyeri samtidigt som Ambros. Samtidigt satt jag på café Java och försökte jobba. Det gick inte så bra för mig att jobba idag. Ovanligt tidigt blev det ganska mycket folk där och ljudnivån steg och en kvinna som ätit väldigt mycket vitlök satte sig mittemot mig. Vitlök är ju gott men mitt försök till koncentrerad inläsning gick om intet.

Istället gick jag till banken för att uträtta lite ärenden och jag frågade om man kunde bli internetkund. Det gick bra men först måste man skriva ut två olika blankettsatser om totalt 10 sidor som skulle fyllas i. Jaha, tänkte jag, det här verkar ju nästan vara som på Försäkringskassan. Fast det är det inte. FK har tekniska förutsättningar och möjlighet till e-legitimation fast använder inte möjligheterna. Man får fylla i blanketter på papper ändå.

På eftermiddagen gick vi till skolan för bad och umgänge. En tjej som läser till bildjournalist på Mittuniversitetet, Mikaela, kom också dit. Vi träffade henne igår och hon ska följa några av oss svenska familjer som är här och adopterar. Avsikten är att hennes examensarbete ska resultera bland annat i en utställning i Stockholm på försommaren. Ska bli spännande. I nio veckor ska hon vara i Kenya.

Utanför grindarna här vid våra lägenheter går Bamboo lane i en backe upp till en ganska trafikerad väg, Riara road. På Bamboo lane kör det bara bilar som ska till lägenheterna samt två grannar på andra sidan. Det är alltså inte så mycket trafik. Dessutom är trottoaren lite trasig och mitt i backen står ett träd så det är lättare att gå på vägen. Men Ambros påpekar alltid “Akta pappa! Bilar!” även om det alltså inte kommer någon, och det är ju klokt att gå på trottoaren så när Ambros är med så gör vi det.

Idag gick vi nerför Bamboo lane hela familjen. Ambros gick sist och noterade att hela resten av hans slarviga familj inte gick på trottoaren. Då stannade han och ropade medan fingret hötte: “Elltin! Mamma! Pappa! Akta bilar!”. Han lät med rätta riktigt förargad, men vi kunde ändå inte låta bli att le. Fast vi fogade oss och klev upp på trottoaren.

Ambros provar ganska ofta gränser med oss. En av hans favoriter som han märker gör oss arga är att åka baklänges ner i toaletten så att han bara hänger i armhålorna och knävecken – doppar alltså rumpan nästan i vattnet. Första gången sa jag till att han inte ska göra så och det triggar hans behov av att fortsätta. När jag efter tre gånger säger till på skarpen och blir arg så skrattar han och fogar sig inte.

Men småningom tror jag Ambros inser att det är ett obekvämt och ohygieniskt sätt att uträtta sina behov på, och inser han det inte snart så växer han ju. Då går det inte att med lätthet prestera en sådan övning.

Dessutom finns det andra saker att bli arg för i vår värld, men intressant att en kille på två år och åtta månader lätt hittar argknappar också.

Imorse var vi tidigt uppe för att göra oss i ordning för vårt första besök i High court. Vi skulle blivit hämtade av Littleangels-Sam 07.30 så vi gick ner och var beredda kl 07.45, eftersom vi numera lärt oss att ta hans tidsangivelser med en nypa salt. Men då var det Muteru som kom istället. Långa köer och det tog nästan en halvtimme till Little Angels kontor tre km härifrån, där fick vi vänta ytterligare en stund på två av adoptionskonsulenterna som skulle följa med. Eftersom vi inte visste var High court ligger så var jag lite nervös att vi skulle komma försent, men som väl var så anlände vi 08:45. Inga bekymmer – hakuna matata – alltså – några av lösenorden här.

Vi väntade utanför rummet där förhandlingen skulle ske, tillsammans med ett trettiotal andra personer. Strax innan det var dags för oss att gå in kom vår advokat Leah (för övrigt Muterus fru sedan i julas) fram till mig och frågade om jag hade örhänge. Jag hade på eget initiativ redan tagit av mig det i bilen, av samma anledning som jag förra våren klippte av mitt hår och skägg – om en domare utdömer tre månades extra vistelse på grund av det så kan man vara utan. Domare. Eller jag menar hår. Och guldring.

Men det jag tyckte var skoj var vad Leah sa: “People are telling me I have to tell my client to remove his earring.” “People” har alltså haft synpunkter på min ring! Kul tycker jag.

Domaren tittade inte ens på oss, utan frågade advokaten om vad Ambros hette och vad vi hette och vad Ambros Guardian hette. Leah fick bokstavera alla namn flera gånger och domaren noterade för hand på papper. Kände att det inte var läge att tipsa honom att titta på rapporten han hade fått, där alla namn framgick.

Caroline fick presentera sig och berätta att hon var gift och hade fyra barn och domaren tyckte då att hon ju visste vad det innebar att ha barn så han utsåg henne till Ambros Guardian ad litem och visade ut oss.

Nu ska Caroline skriva en rapport och en socialarbetare från Childrens department ska träffa oss för intervju och skriva rapport. De har sextio dagar på sig och sedan kan vi få komma tillbaka för ett förhoppningsvis avslutande möte i rätten. Skönt iallafall att det första tillfället är avklarat!

Här står familjen framför High court och sedan är det lite övriga bilder från omgivningarna i domstolens närhet.

Idag gick Ambros och jag till barnhemmet för vägning. Eller det var jag som gick och Ambros åkte på mina axlar största delen av vägen. Ambros var lite reserverad men hade inga problem med återbesöket. Däremot hade han inte gått upp något sedan sist utan ligger kvar på 13 kilo. Fast eftersom han oftast springer när han förflyttar sig själv så är vi inte så oroliga – han visar inga tecken på brist av något (utom möjligen tålamod emellanåt).

Idag kan ni även ägna er åt läsning av Cissis artikel i dagens Sundsvalls tidning.

I maj 1993 antogs en konvention i Haag om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. I april 1997 utfärdades “Lag (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner“. Kenya skrev under konventionen 2007 och samarbetet med svenska adoptionsorganisationer startade. Idag kommer den första svenska familjen som adopterat enligt de nya bestämmelserna, Duveskogs, hem till Sverige med sin Esther! Det känns som ett stort framsteg!

Jag har en favorit i Ronny Eriksson och han sa en gång i en föreställning inför EU-inträdet om tveksamheten att “gå med”, typ:

– Vi är ju så få, bara nio miljoner, mot resten av Europa, de är ju så många fler, hur ska vi kunna påverka där?

Han replikerade på sig själv:

– Men vi är ju nio miljoner SVENSKAR, då måste de ju förstå!

Det är en ganska förhärskande mentalitet tycker jag – i Sverige mot världen – som svensk vet man bäst. Ett exempel på det är Skatteverkets beteende när Duveskogs skulle få svenskt personnummer till sin Esther för att kunna få pass och åka hem. I beskedet från Skatteverket sades att det inte framgick av adoptionsbeslutet att det fattats enligt Haagkonventionen. Därför kunde Esther inte få något personnummer! Det räckte alltså inte att Kenya skrivit på konventionen, de måste meddela beslutet på för Skatteverket korrekt blankett. Vi är ju SVENSKAR!

Jag satte mig inte in i detalj hur det löstes, många turer blev det och jag tror att det var från Adoptionscentrum man lyckades övertyga Skatteverket så småningom. Och idag kommer Esther som sagt hem med sin familj, som svensk.