Hej och karibuni

Tidigt på tisdagmorgonen mötte Ellentin och jag familjen Andersson vid incheckningen på Arlanda. Vi fick kontakt för länge sedan när vi trodde att våra kommande barn skulle vara sydafrikaner och hann träffas två gånger innan vi reste till Kenya. Och nu är det äntligen deras tur att få åka till sin efterlängtade son och lillebror.
Per hade redan checkat in åt oss alla via Internet och ordnat sittplatser för oss alla sex intill varandra. Därför trodde jag att vi skulle få gott om tid på flygplatsen. Det fick vi inte. Incheckningspersonalen ställde sig så frågande till att Anderssons hade en återresebiljett om sex månader och ett visum som bara gällde tre månader. Det skulle ringas och kollas och kollas och ringas trots att vi på andra sidan disken visste mycket väl att Kenya inte utfärdar mer än visum för tre månader. Vi hann precis rusa in genom säkerhets- och passkontroll och komma ombord innan gaten stängde!
Även när Ellentin och jag skulle ut ur landet hade vi lite visumtrubbel och fick veta att vi hade befunnit oss illegalt i landet några dagar. Tack vare att tulltjänstemannen också hade en dotter född 1999 blev han kompis med oss innan våra illegala förehavanden (som faktiskt var sanktionerade av en av hans kollegor nån vecka tidigare) uppdagades.

Hemkomsten var skön. Kenya är inte helt hemma, men där Mattias och Ambros bor är det hemma. Vår lille kille har en fantastisk pappa och har naturligtvis haft det mycket bra med honom. Ändå är effekten av separationer något som oroar adoptivföräldrar, kanske mycket beroende att vi matats så mycket med information om hur illa det kan gå… Men det gick bra. Vår gosse är trygg med oss nu, det är tydligt. Och nu är Ambros inställd på att nästa gång är det han som ska åka pliplan till Sverige.
Imorgon är det fest. Julfesten var premiären och nu blir det en ny fest med alla svenska adoptivfamiljer som är i landet. Denna gång blir det välkomst- och avskedsfest. Vi välkomnar familjen Andersson och tar avsked av familjen Duveskog som snart får sitta på ett pliplan hem till Sverige. Det som vi alla längtar efter att göra så småningom. Vi skapar historia just nu. Otroligt frustrerande emellanåt och samtidigt fantastiskt roligt!
Ambros och jag har bakat kaka till festen imorgon. Hans bästa lek är att låtsaslaga mat, så äkta tillagning är förstås ännu roligare. Liksom diskning. Idag slutade det med att de genomvåta kläderna åkte av och Ambros fick fortsätta diskningen i bara blöjan. Det är bra att bo i ett varmt land vissa gånger.

Just nu sitter Ambros och packar upp presenter från släktingar och kompisar i Sverige. Storasyster hjälper till. Det är verkligen kalas!

Jag berättade igår att när Ambros vaknar imorgon så är Ellentin och mamma hemma. Ambros replikerade “Mamma komma pliplan!” och förstod inte riktigt tidsangivelsen utan sprang till fönstret och ropade: “Mamma! Ennätin!” Sedan dansade han och sjöng ett tag.

På eftermiddagen satt vi och fikade lite på Dormans på Junction och Anders kom förbi. Anders frågade vem som skulle komma och Ambros blev alldeles i gasen igen så det var ingen tvekan om att såg fram emot ankomsten!

Nu imorse kl 5 när det fortfarande var mörkt vaknade han och var ledsen. Cissi gick och klappade honom på magen, efter ett tag funderade Ambros för han sa “pappa?” “Mm” mumlade jag en bit ifrån, “pappa?” “mm”, “PAPPA? MAMMA!” Sedan var han inte sugen på att sova mer.

Igår var det öppet hus på Ambros barnhem New Life Home Trust. Det var partytält, kasperteater, present till alla barn, lunch och hoppborg. Samtidigt firade man 15-årsjubileum. Vi tre svenska familjer som hämtat våra barn från barnhemmet var dit. En man kom fram till oss för att prata med Primus och Ambros. Det visade sig att han och hans fru var föreståndare för barnhemmet i Nyeri där gossarna vuxit upp! De fick komma till Nairobi för att man på barnhemmet i Nyeri inte hanterade överlämningar till internationella adoptionsfamiljer, och inte heller hade kontakt med någon läkare som kunde utföra så kallad “second opinion”, det obligatoriska läkarbesök som krävs för att barnen ska kunna skrivas ut från barnhemmen.

Gabriel och Monica som paret hette var uppskattningsvis lite drygt 30 år och Ambros satt gärna i Monicas knä, det märktes att han kände igen dem även om han var lite reserverad. Tidigare när vi varit på barnhemmet har han ogärna låtit sig komma till någon annan än oss, men när Monica lyfte upp honom protesterade han inte. Spännande att få förstå lite mer av Ambros bakgrund. I två år har han ju bott i Nyeri och mötet med föreståndarna blev ännu en pusselbit till hans bakgrund.

Sista helgen i februari har vi tillsammans med Sörlings bokat resa till Nyeri.

Ett litet inlägg kommer här från Heathrow dit Ellentin och jag anlände något försenade för nån timme sen. Nu fikar vi och Ellentin virkar med imponerande hastighet medan jag kontaktar Kenya och Sverige via mejl. Telefonen vill inte vakna här i England så den liksom vi verkar befinna sig mellan olika världar.

Mitt emellan
– gårdagens glädje över lillebror/son och morgondagens sorgtyngda avsked
– gassande sommarsol och snörik vinter
– livet som en bleknost familj på tre och en färgstarkare familj på fyra
– före och efter

Känns ganska förvirrat och overkligt. Som om allt är en dröm.
Både glädjen och sorgen.

Idag for Malin och Maria vidare på sin resa i landet, roligt att ha haft dem här några dagar. De kommer enligt uppgift tillbaka om några veckor. De följde med Cissi och Ambros till barnhemmet igår. Ambros hade inte förändrat vikten, han är ganska aktiv och springer mest är en förklaring. Att han inte är någon storätare är en annan. Eftersom vi har klarat av den så kallade fosterperioden på tre månader nu, så behöver vi inte längre komma på vägning varannan vecka, det räcker med en gång i månaden framöver. Skönt!

Imorse kom vår hemhjälp Margaret på sin första dag. Ambros berättade för henne vad han hette och att det var han som skulle städa. Det sa han innan hon kom också, men han lät henne göra det ändå.

Ett tips till adopterande på väg samt till adoptionsorganisationer är att ordna med (och informera om) att ta med blanketter från Försäkringskassan innan man lämnar Sverige. Jag trodde att man med hjälp av sin e-legitimation kunde sköta begäran av föräldrapenning men så är det inte.

“Då adoptionen ej är helt klar och det inte är klart att ni är rättsliga vårdnadshavare kan du inte använda Internettjänsten för att begära föräldrapenning på 50%.” var beskedet jag fick från deras kundcenter. Man måste använda blankett alltså. Smidigt. INTE! Där får Försäkringskassan stort minus i kanten av mig!