Hej och karibuni

Och än en natt med Herrens frid
Till jorden sänkes ner.

Så lyder första versen på en psalm (nr 188) som Astrid Lindgrens föräldrar sjöng tillsammans varje kväll när de skulle sova.
Det finns tre fina verser till som man kan läsa antingen i psalmboken eller här.

Sedan Ambros kom till oss i november har vi brukat sjunga en annan psalm när han ska sova. Vi har sjungit den för Ellentin i alla år också.

“Vila tygg” säger Ambros när vi lägger oss. Redan tidigt sjöng han med på sitt eget sätt, inte många ord stämde med texten men det lät nog rätt i hans öron.

Så går jag nu till vila trygg
som fågeln i sitt näste,
ty Du, min Gud, som är mitt skydd,
Du är min vän, den bäste.

Hav tack för dagen ljus och klar,
för Glädjen jag fått åter!
Hjälp alla dem, som illa far,
och trösta dem, som gråter!

Bevara så, o, gode Gud,
mig själv och mina kära,
och hjälp mig hålla Dina bud
och leva till Din ära!

Numret i psalmboken är 749 och Bo Setterlind har skrivit den svenska texten.

Idag åkte Fredrik och jag med våra gossar till svenska ambassaden för att få en träff med ambassadör Anna Brandt. Hon var inte inne men imorgon har vi gott hopp om att få möta en ambassadsekreterare och resonera med henne om hur vi upplever vår situation som adoptivfamiljer i Kenya idag. Återkommer om det.

Igår var det Madaraka day. 1 juni 1963 var den dag som kenyanska flaggan hissades och nationalsången spelades för första gången. Det var den dagen Kenya blev självstyrande och ett halvår senare, på Jamhuri day 12 december, blev landet helt självständigt i förhållande till Storbritannien.
KBC berättar mer om gårdagens firande samt lite historisk bakgrund.

På Sveriges nationaldag på lördag så är det vernissage i Gamla stan i Stockholm, på J&L gallery, Stora Nygatan 21, mellan kl 12-16. Fotografen Mikaela Lindholm som följde oss några veckor under mars till maj har utställning tillsammans med övriga studenter på Mittuniversitetets bildjournalistprogram. Väldigt fina bilder har hon tagit!

Har ni möjlighet och lust så gå på utställningen!
Vi tycker det är synd att vi missar utställningen som kommer hålla på till 14 juni.

PS. I gårdagens Sundsvalls tidning kan ni läsa Cissis senaste reseberättelse.

Det har varit så svårt för mig att skapa en bild av vår pojkes första mamma. Henne som vi inte vet någonting om. Ändå vill jag ha en bild, något att förmedla till det barn hon inte hade möjlighet att ta hand om. Det har verkligen varit ett bekymmer att jag inte har lyckats se henne framför mig, känna med henne. Tills häromdagen, när jag började skriva. Jag tog det lilla vi vet om hur Ambros blev funnen, och började en berättelse. Så blev hon verklig. Mamman. Hennes historia började växa fram genom texten, och hennes smärta tog plats i mig. Bilden är skapad och inte sann, men hjälper mig oerhört. Hjälper mig att idag kunna känna med den andra mamman. Den första mamman.

Den längre texten ligger och mognar och väntar på att få växa. Och nu när bilden har kommit poppar det också upp små rader, och ord som jag inte har hittat förut. Hur jag än har letat. När jag för några timmar sedan satt i solskenet på balkongen med skrivboken och letade mig fram till en dikt, kom tre personer smygande med en morsdagsfrukost. Min första Mors Dag som tvåbarnsmamma.
Tacksamheten är stor.

Hon som sörjde. Hon som bar
kunde inte komma nära
Kunde inte finnas kvar
ville se nån annan bära
Kunde ge ett liv en chans
den hon inte såg sig ha
Drömde att nån annanstans
skulle detta barn må bra

Tänk att jag fick plats i drömmen
blev den som får kallas mor
av ett litet barn i sömnen
får se växa och bli stor
stor i trygghet, kärlek samma
som om jag var den som bar
Jag som alltid är din mamma
Jag som alltid stannar kvar

En bild från dagen i november då vi blev fyra i familjen. Tiden går och står alldeles stilla på samma gång. På just det här sättet kan vi mysa också idag. Tacksamheten är stor över att vår pojke så självklart var vår son och lillebror så fort vi möttes. Ändå är han inte det än, och jag är trött på att ha tålamod! Tålamod och pengar skulle det vara bra att ha obegränsat av på en sån här resa. En resa som började när vi för närmare åtta år sedan började längta efter ett syskon till Ellentin. En slingrig resa som passerade ett för stort antal IVF-behandlingar som kostade både kraft och kosing. Ändå kan jag inte ångra nåt. För om vi inte hade gått just den här krångliga vägen så skulle vi inte ha hamnat här.
Det var hit vi skulle.

Men nu är vi färdiga här!
Vi har växt nära som familj, vi har lärt känna ovärderliga delar av vår pojkes första land, vi har fått vänner för livet och fått förmånen att längta. Vi har gått igenom utedning efter utredning och har fått se fina rapporter som säger tummen upp till oss som föräldrar. Och så hänger allt på en sketen domstolstid! Det här med adoption är en korruptionsfri verksamhet – tyvärr verkar det vara synonymt med superineffektiv verksamhet. Och ju långsammare det blir desto färre kommer kunna tänka sig att adoptera från Kenya och desto fler barn förblir föräldrarlösa. Och får aldrig kalla nån för mamma.

Jag har lust att gråta men nöjer mig med att titta på regnet som vräker ner utanför caféet där jag sitter. Ännu en dyr kopp kaffe. Det är väl sånt vi borde snåla in på om vi ska sitta fast här i flera månader till. Men det har vi inte lust med, så istället har vi börjat spåna på andra möjliga inkomstkällor. Försöka tjäna reklampengar på bloggen? Eller ta betalt av bloggläsare; kan det vara nåt? Om alla 248 som var inne igår betalar en femma var om dagen. En rätt rejäl månadslön. Men å andra sidan skulle ju antalet läsare då minska till en handfull så vi får nog hitta på nåt annat. Sälja jultidningar? Det är väl dags för det snart – och här är man garanterat ensam om man springer runt och säljer för Jultidningsförlaget/Semic. Varför jag skulle välja just det förlaget ser ni på länken. Tyvärr dåligt med royalty, så sälja tidningar är nog ändå mer lukrativt.
Tycker ni att jag har svamlat färdigt för idag? Det tycker jag!

Idag träffade Leah chefsdomaren på familjedomstolen. Domaren såg ingen anledning till att vi skulle få en tid i rätten före 24 juli. “Hade de velat att det skulle gå snabbt hade de kunnat adoptera från Etiopien” var ett citat som vi fick återgivet idag. När vi fick höra det kändes det som att vi inte har så många chanser. Känns inte heller bra att man är utlämnad till en person som uppenbarligen är totalt befriad från vett, intelligens, empati och kompetens.

En sista utväg kan enligt Leah vara en tid 12 juni, men efter att ha fått nej av samtliga tre domare denna vecka ter det datumet sig osannolikt.