Hej och karibuni

Planerna för dagen var att åka in till stan och hämta paket på förmiddagen och sedan packa på eftermiddagen och äta med Björklunds hemma hos oss innan majbrasa på Svenska skolan.
Strax efter halvtio åkte vi buss in till stan och postens huvudkontor. Där fick vi veta att vi skulle till postkontoret vid City square så vi promenerade dit, kanske en km.
När bilden togs hade jag gått några meter framför Cissi, men sånt gillar inte Ambros, för långt avstånd tycker han, så han tog som synes ett stadigt grepp och vred mitt huvud i riktning mot Cissi.
Två paketavier hade vi fått och lämnade in dem på paketutlämningen. Då startade en process som får adoptionsproceduren att likna ett föredöme i effektivitet. Först skulle paketet lämnas till en dam. Hon beordrade att paketet skulle öppnas. Det gjorde vi och hon skrev upp innehållet på avin. (“What is this?” frågade hon när hon såg en påse lakrits från Catrin. Tack förresten! Jättegott!)
Därefter fick vi tejpa igen paketet och lämna tillbaka det igen, ta avin och gå till rum 113. “You go, and leave your wife and child” sa damen till mig. I rum 113 tittade en kvinna på avierna och sa åt mig att gå tillbaka till damen som beordrat paketöppning. Hon i sin tur stämplade och skickade mig till tullsektionen. Tulltjänstekvinnan tog avierna och bytte ut dem mot kopior av de ursprungliga avierna och skickade mig sedan till en kvinna som tog emot avierna och inkasserade 140 shilling och skrev två kvitton på beloppet. För henne fick jag visa passet och hon frågade också om jag hade John Otienos idkort. Det hade jag ju inte men hon nöjde sig med mitt pass. När jag betalat gick jag med avierna dit där jag hämtat paketen från början. Paketen var undanstoppade på nåt svårhittat ställe men efter ett tag fick jag dem och sändes vidare till kassörens kollega. Kollegan frågade om innehållet i paketen (det visste ju inte hon eftersom de avierna där innehållet skrivits upp hade jag lämnat till tullen). Jag sa att det var godis och det skrev hon upp i en bok. Sedan skickade hon mig till den sista stationen. Där satt en man och skrev i en bok att jag fått två paket, han ville också se mitt pass och skrev upp passnumret.
Sedan fick jag stoppa ner paketen i ryggan och vi gick ner till bottenplanet och betalade elräkningen.
Grejen är att vi vet om två personer till som skickat paket, så detta lär vi få göra om. Eller inte. För våra grannar fick ett nästan likadant paket levererat till dörren utan att behöva gå igenom postmanglingen. Vi får se.
Klockan hade hunnit bli nästan lunchdags så vi drog oss mot något matställeliknande.
Frågade på Kenyatta international conference center om de hade restaurang och det hade de.Det var mer ett café som fanns därinne men eftersom vi ändå var där passade vi på att åka upp och titta på utsikten. Var på väg in i hissen när en man stoppade oss och påpekade att det kostade pengar, otippat för en smålänning som mig…
Nåväl, vi betalade och fick med oss en guide upp. De sista våningarna fick man ta trapporna.
Väl uppe var utsikten väldigt bra. Ambros sa flera gånger “Titta kartan!” och pekade mot stan, han hade burit och tittat på kartan när vi letade efter vägen till paketutlämningsposten. Känns ju som en smart kille om han lyckades göra den kopplingen! Från taket ser stan onekligen ut som en karta!
Huset till vänster som har en mellan och en hög huskropp med en låg i mitten, är Electricity house. Där har jag stått och vädjat om att få strömmen påslagen och den högra höga delen rymmer även Childrens department där vi tillbringade tre timmar på intervju på dymmelonsdagen.
När vi sett färdigt på utsikten var vi riktigt hungriga och gick mot stan. Där såg vi en italiensk restaurang som vi bestämde oss för. När vi var på väg in såg vi Jonas vinka från restaurangens övervåning så vi gick upp för att prata. De hade precis kommit från domstolen och fått sin Adoption Order för Erik! Otroligt roligt eftersom de varit här sedan augusti och haft rejäl otur med flera inställda domstolstider. De väntade på sin advokat med assistent som de skulle luncha tillsammans med. Fotograferade hela fina familjen Björklund som snart äntligen får åka hem till Sverige!
Vi åt en god lunch, handlade lite och åkte hem med taxi. Kom hem ett par minuter före Ellentin strax efter tre.
Björklunds kom hit och vi firade dem med middag och begav oss framåt kvällen mot Svenska skolan där majbrasan brann och vi sjöng vårsånger tillsammans. Kvällens höjdpunkt var när Timotheus Andersson solosjöng sin egenhändigt komponerade vårvisa! Strongt, fint och snyggt!
Ja, det var en bra sista april.

Blok. Ett nytt ord för mig. Blogg i bokform, kan det vara något? Jo – en fantastisk dokumentation för egen del, men kan det finnas intresse för andra att läsa en blogg i bokform. Bara att det finns bloggläsare utanför närmaste familj- och vänkrets är fascinerande. Men att läsa sån här vardagstext som bok? Kanske, eftersom Vulkan och Expressen lanserar en tävling i ämnet: Årets blok.
Tror du att vår eller någon annan blogg skulle kunna fungera som blok – varsågod och nominera genom att titta in här

En bok som jag är mycket glad över att redan ha i min ägo är denna och jag är tacksam till bönegruppen som gav mig den på den svåra hemresan i februari.
Bönegrupp…. Det kanske framgår till viss del av namnet vad det är. En definition skulle annars kunna vara: en samling människor som träffas för att öppet samtala och be om livet och tron. Eller kanske någon läsare har en annan definition?
Vi längtar hem till vår lilla grupp. Men under tiden kan vi läsa det som ni läser och samtalar om just nu. Nämligen just denna bok. Jag tycker mycket om Frälsarkransen. Inte minst för att den utgör temat för ett drömprojekt som jag har tillsammans med en mycket kär vän. Men också för att den så genialiskt sammanfattar det stora som är Livet.

Så om du vill lära känna Frälsarkransen, eller kanske till och med Frälsaren själv -eller om du “bara” vill få svar på varför denne Jesus spelar en roll i många människors och även familjen Ekhems liv…gör det gärna genom att läsa den här boken.

De senaste dagarna har vi fått kontakt med olika människor som har mött Ambros som mycket liten och som har berörts av mötet med honom så pass mycket att de har burit honom med sig i tankar och böner. Det är stort!
Det ger också oss en klarare bild av åren som gick innan vi möttes, och det gör det ännu tydligare att det finns ett mönster. It´s not in vain. Det sjunger ovan nämnda vän för mig just nu.

Ikväll träffades åtta adopterande pappor från Sverige på italiensk restaurang på Valleys arcade. Alla åtta familjer var alltså representerade; fyra familjer som adopterar via Adoptionscentrum, som vi, och fyra som adopterar via Barnen framför allt. (Det ska finnas en familj till som jag inte mött.)
Det var en trevlig kväll!

En markant förändring i Ambros språk skedde igår morse. Tidigare har han pratat om sig själv som “Aboss”, alltså i tredje person. Igår när Cissi sa att det var dags för frukost sa Ambros som försökte få igång Wii-spelet: “Jag vill pela tennis”. Sedan fortsatte han att kalla sig själv för “Jag”. Kul att han kom på att det var så det skulle vara! Han har inte lämnat tredje person helt ännu, utan varvar lite.
Igår eftermiddag var vi på “house-warming party” hos en familj som flyttat in i ett område nära oss. Det var ganska mycket folk i trädgården och så småningom också en dansgrupp som sjöng och dansade. Roligt!

Nedan lite bilder från igår och idag.
Överst till vänster är en bild på det vanligaste sättet att torka tvätt. Vi är lite mer okonventionella och har hängt upp tvättlinor på balkongen…
Sedan bilder på väg till kalas, poolbad, sång och dans.
Nedanför vår lägenhet utanför murarna brukar en massajpojke valla kor. Idag var det säkert 30 djur. “Jättemycke koona” sa Ambros då.
Sista bilden visar ordningssinnet hos gossen. Han vet inte färgerna än men ställer ofta sina bilar på rad i färgordning. Prydligt! Storasyster ritade en bilmatta åt honom idag.

Idag träffade vi Ambros guardian ad litem, alltså den person som ska företräda Ambros i rätten. Caroline är en mycket trevlig bekantskap och det känns bra att det är hon som utsetts till Ambros guardian. När Ambros möter nya personer vill han ofta visa foton. Första gången vi träffade Caroline, i januari, så fick hon se på kort, och så även idag. Han har ett album med släktingar och vänner som han brukar visa, och idag var det också ett bildspel som rullade på Cissis dator.
Carolines frågor till oss idag var i stort sett desamma som Alex på Childrens department ställde till oss på dymmelonsdagen. Även denna gång fick vi skriva ett fullständigt CV från 1977 till dags dato. Orutinerat kanske att vi inte förberett det från början, men vi missade helt enkelt det…
När Caroline var färdig med oss åkte vi till Svenska skolan, där vi vid poolen hade en informell träff med de flesta av adoptionsfamiljerna härnere.
Efteråt åkte vi till Prestige Plaza och hyrde mrs Doubtfire på DVD. Den har vi nyss tittat på och dottern har precis somnat.
Ambros var “jättetött” redan kl 19 så han somnade som en stock ungefär då.