Hej och karibuni

Vi har tidigare i förbigående nämnt Mikaela Lindholm som är här för att göra examensarbete. Hon läser sista terminen till bildjournalist på Mittuniversitetet i Sundsvall. Vi fick en skiva med fotografier av henne. Några av bilderna får ni se här. Jag tycker att hon är en väldigt bra fotograf!

En trötthet har fallit över mig. Och jag tycker mig ana den hos övriga familjemedlemmar också. Som att musten gick ur när hemmavännerna reste hem. Till det som egentligen är vårt hemma. Det här är en oerhört viktig tid i livet, men på ett sätt en parentes när vi lever så långt borta från våra ordinarie relationer och sammanhang. Nära i tanke och kontakt. Men långt borta fysiskt.

Idag är jag särskilt trött efter intervjun på Childrens Department. Vi lämnade för första gången bort Ambros. Det i sig hade kunnat kännas jättejobbigt, men i och med att han var hos Johanna, Anders och Amity som han är trygg med kändes det bra. Och eftersom storasyster också var med. Tack Lundkvists för att ni tog hand om våra älsklingar så länge. För det blev en lååång sittning. Intervjun varade i tre timmar. Jag hade räknat med ungefär en timme… En del av mig var bara trött och ville hem. Till barnen och till Sverige. En annan del kunde uppskatta att man arbetar lika seriöst med hemutredning här i Nairobi som i Sundsvall.
Många icke-adopterande förfasar sig över att utredningarna är så ingående och personliga – men både Mattias och jag tyckte om vår utredning och våra utredare. Det var givande möten och självklart att man måste ha en så tydlig bild av oss som möjligt för att med trygghet kunna placera ett barn hos oss. Ändå så hade jag idag mest lust att resa mig och gå istället för att utredas en gång till.

Också detta var en trevlig utredare, men efter att han hade frågat om våra hobbys så kommenterade han mitt skrivande med att en del författare inte har tid med familjen eftersom de sitter hela nätterna och skriver. Inga pluspoäng för den hobbyn alltså. Inte så många pluspoäng i plånboken har det givit än heller – och risken är att min lilla ynkedomsvinst stannar kvar hos Vulkan om jag inte säljer ca 15 böcker till före maj. Just nu i påsk är det 20% rabatt på Vulkan så om nån har tänkt att köpa Väntrum så gör det gärna där istället för från mig personligen. Precis nu tittade jag på statistiken och sänder en tacksam hälsning till de senaste köparna!

Igår fick Ambros (som omväxling) pannkaka med sylt och när han hade somnat åt vi andra en annan variant. Ett hopkok av favoriträtter.

Hemlängtansgratäng (3 portioner)
– en blandning av fredagsmat, min konfirmationsmiddag och Ambros svenska favoriträtt

6 tunnpannkakor
300 g tacokryddad stekt köttfärs
smör

1 stor rödlök
1 stor burk hela champinjoner
salt och peppar
ca 2 dl ströbröd
1 dl svampspad
1 dl vitt vin
2 dl grädde
mozarella

Gör pannkaksrullar fyllda med köttfärs, lägg dem i en smord ugnsfast form.

Finhacka löken och dela champinjonerna. Fräs dem i smör, salta och peppra. Strö över ströbröd och späd med vätskorna. Låt puttra någon minut och späd ev mer med valfri vätska. Det ska vara en ganska fast röra.
Smaka av och bred sedan röran över pannkaksrullarna.
Täck allt med riven mozarella. Gratinera i ca 225 grader tills rätten är genomvarm. Servera med en god sallad.
Eller en god bok. Kanske en Gardell.

Sedan några dagar kallar sig Ambros för “Pojken”. “Pojken jättemätt” och “Pojken e trött” säger han. Just nu sitter pojken i badbaljan men alldeles nyss har han dansat till Dunkelidur 2 och låten Fast i en fisk, “Pojken e dansa” säger han då och hoppar och dansar med avundsvärd energi.
När vi satt på restaurang i Mombasa hade de medryckande musik i musikanläggningen och Ambros kunde inte heller då låta bli att dansa, härlig inställning!
Imorse var våra grannar på intervju på Childrens department. På det departementet vill de trots namnet inte att man ska ha barn med sig så vi umgicks med Amity under tiden. Imorgon är det vår tur att åka dit så då får Ambros och Ellentin umgås med Lundkvists.
Jag passade på att göra en modell av en planerad utbyggnad av vårt hus på Hemmanet, såhär ser idén ut. Vet inte om vi gör verklighet av den, men något i den riktningen iallafall…

Det bästa med att vara människa (nu har jag ju i och för sig inte testat något annat och kommer inte att göra eftersom jag inte är reinkarnationist utan kristen och evighetslevare) är nog förmågan till empati. Att få känna med andra och att andra känner med mig. I glädje och i sorg.
När de som står mig nära drabbas av sorg och svårigheter gör det ont i mig, när andra är lyckliga smittar glädjen av sig. Om jag själv inte är i en djup svacka eller på en lyckorustopp. Vid de tillfällena kan det vara svårare att känna helt med andra. När det egna fyller en helt. Som det måste få göra ibland.
Den här adoptionsresan innebär att vi lever nära andra familjer i samma situation, och vi delar varandras processer väldigt nära. Och känner med. Nu på fredag ska fyra svenska familjer förhoppningsvis infinna sig i domstol för att komma ett steg närmare att bli en familj helt och fullt även juridiskt. Jag skriver förhoppningsvis eftersom det har visat sig att det inte är nån självklarhet att man får komma på utlovat datum.
När fredagen närmar sig ökar nog antalet fjärilarna i magarna på många av oss. Både på dem det gäller och på oss som känner med. Och hoppas!

För egen del hoppas vi på att få kontakt med den myndighet som ska göra vår rapport. Så att den blir skriven innan de 60 dagarna har gått. Vi fick ett telefonnummer till tjänstemannen i fråga, för att kontakta honom och boka tid för en intervju och ett hembesök som ska ligga till grund för hans rapport. Men det är omöjligt att komma fram på telefon. Jag pratade med vår advokat igår och hon hade också försökt nå honom utan att lyckas. Idag skulle hon kontakta någon av tjänstemannens kollegor för att de skulle ta tag i vårt ärende, men vi har inte hört något idag heller.
Vem vet. Det kanske blir tomorrow…..

Det finns anledning att reflektera över både sin egen och andras kulturer när man bor så här länge i ett annat land, och träffar många från olika nationaliteter.
Just nu tänker jag främst på skillnader i hur man hanterar sina barn. I Kenya sätter man barnen högt. Hälsar på dem som betydelsefulla personer, ser dem och bekräftar dem på ett sätt som vi sällan ser i Sverige.
Samtidigt är det otroligt vanligt att oönskade graviditeter i Kenya resulterar i att det nyfödda barnet lämnas bort. De som inte lämnas så att de kan hittas och bli omhändertagna, slängs skrämmande ofta i djupa latrinbrunnar. Det måste alltid vara en tragedi att behöva lämna bort sitt barn, men situationen bakom beslutet att lämna barnet på detta sätt går inte att föreställa sig….
Jag läste nyss en kriminalroman där ett av huvudspåren handlade om ett hittebarn. Det sker oerhört sällan i Sverige. Men då har vi istället problematiken på andra sidan med katastrofalt många tonårsaborter. Och lika illa att det är så många vuxenaborter i ett land där man borde ha ALLA förutsättningar att skydda sig från oönskad graviditet.
För oss som får satsa stora pengar för att få våra efterlängtade biologiska eller adoptivbarn är det underliga signaler som sänds ut när det sällan eller aldrig (på ett nyanserat sätt) diskuteras om de kostnader som alla aborter ger det svenska samhället. För mig blir signalen: om du slarvar och inte vill ha barnet så hjälper vi dig – men om du vill ha barn så får du klara dig själv.
Det verkar inte heller riktigt accepterat (av dem som slåss för den totalfria aborten) att diskutera att många mår väldigt dåligt efter genomförda aborter. Antingen abortmotståndare – eller abortförespråkare, sällan hörs annat än de som finns längst ut på varje sida. Som vanligt i debatten verkar det finnas bara svart eller vitt. Är det en svensk företeelse? Eller en mänsklig, för att det gör att det blir lättare att hantera de stora frågorna.
Jag ser samma sak på andra områden där det också saknas nyanserade debatter: t ex när det gäller hur kristna ser på Israelfrågan (shalom ELLER salam), hur föräldrar ser på uppfostran (skamvrå enlig nanny ELLER aldrig bli arg av rädsla för att kränka). Alltför många (och garanterat jag själv med, men kanske i andra frågor) dikeskörningar och slåhuvudetblodigtmedminaargument. Alltför lite eftertänksamma samtal.
Hör ni kraset? Från stenarna i mitt glashus?

Vi är just nu hos kära grannarna, vi har fått te, jag skriver de sista raderna på detta medan Ambros spelar kort med Anders och Mattias och Ellentin spelar Wii. Både dator och telefon laddas just nu i de Lundkvistska eluttagen. För hos oss har de stängt av elen! Om det var nån annan (förutom vi själva) som levde med föreställningen att vi är ordentliga människor som aldrig betalar en räkning för sent så stämmer inte det. Men hemma hade det nog kommit en påminnelse. Här stänger de resolut av direkt. Och fastän Mattias har åkt till två olika kontor och betalat idag så har vi ännu ingen elektricitet. Men snälla grannar, stearinljus och gasspis. Skönt!
Nu är lilla fröken A nybadad inför morgondagens domstolsbesök. Familjen L ska på första hearing, vilket vi är mycket glada för eftersom det har varit flyttat och inställt flera gånger – tills de idag fick veta att de ska upp imorgon. Det är alltför mycket förseningar när det gäller domstolstiderna – men vi hoppas att denna vändning också ska ge positiv effekt på våra övriga vänner som väntar på att få sina hearings. Men klagar gör vi inte offentligt här så som vi hade gjort i Sverige.
Det är väl kulturen….

Även mellan adoptivfamiljerna från de olika länderna skiljer det sig mycket hur man planerar tillvaron för familjen. Många holländska och italienska adoptivbarn går i förskola några timmar i veckan redan någon månad efter att de har kommit till sina föräldrar. Det känns väldigt avlägset för oss, även om vi nu har en social pojke som trivs med att träffa andra. Om mamma eller pappa är med. Men i höst kanske det finns några hemmanetbarn som Ambros kan få leka med några timmar i veckan. Man kan ju alltid hoppas!

Oj så långt det blev idag. Slutklämmen skrevs nu i lgh B6. Skicka dem gärna lite sura godisar som tack för lånet av elen. Nu ska jag gå ut till de andra och kanske ta med en liten gosse hem till sängen.