Hej och karibuni

Ellentin har varit hemma i två dagar nu, allmänt hängig och inte bra i magen. Jag for iväg till labbet på Centre for tropical medicine och fick senare besked att hon hade parasiter “which would probably cause her some discomfort” som läkaren uttryckte det. Imorrn ska jag hämta ut medicin så att hon blir av med di små djurena och de obekväma magkänslorna.

En teori är att det finns i kranvattnet så om man äter grönsaker sköljda i kranvatten så är risken stor att drabbas. Eller dricker dricka med isbitar. Vi dricker numera kranvattnet – efter att det kokats och svalnat – så det är nog inte hemifrån det kommer för övriga familjen mår bra. Nåväl, det var ingen elak parasit så snart är den borta.

Idag firade vi (adoptionskommuniteten här) två pappor som fyllde år. Douglas fyllde så många år som hans namne Adams menade var svaret på frågan om Livet, universum och allting. Fredrik fyllde det tolfte primtalet. (Tycker jag är lite kul, är man intresserad av herrarnas ålder och inte så sifferintresserad så får man googla. Är man ointresserad av ålder men har läst Liftarens guide och lärt sig de första 100 primtalen så vet man ändå hur gamla de är. Nåväl…)

På Svenska skolan bjöds vi på glass och denna gång var samtliga familjer utom Anderssons representerade, de var på sitt första möte med minste pojken!

Duveskogs, Björklunds, Johanna och vi hade planer på att även äta middag på Karen Blixens restaurang men på väg från skolan visade det sig att Ambros var lös i magen. Vi liftade med Duveskogs men släppte av Ambros och Cecilia hemma medan vi andra for ut mot Karen. Området kring där Karen Blixen bodde heter alltså Karen, ett ganska stort område.

God mat, härlig miljö, trevligt sällskap och skönt avslutande ösregn innehöll kvällen! När vi kom hem visade det sig också att Ambros troligen inte är så illa däran, god aptit och maten blev kvar – skönt!

Det gör skillnad vem som utför saker.
På jobbet arbetar vi med att föra fram det budskapet; att även matlagning och städning är yrken som inte alla kan göra professionellt.
När vi beslutade oss för att låta Margret börja jobba hos oss och Lundkvists for nog tanken genom huvudet att hon skulle göra det som vi gärna lät bli att göra själva. Men det är verkligen inte endast så att hon gör det vi skulle ha gjort i hemmet. Hon gör allt som vi aldrig skulle ha gjort men som skulle behövas. Ta en titt på garderoben. Så har det aldrig sett ut i vår garderob förut. Jag skulle gärna önska att det såg ut så, men har ingen som helst lust att åstadkomma det själv eftersom jag hellre lägger tiden på annat. Därför ser vårt hem i vanliga fall inte alls så bra ut som när Margret har varit framme. Hon städar professionellt och vi som inte kan göra det lika bra kan lägga tiden på annat. Det vore en revolution för många heltidarbetande småbarnsföräldrar hemma i Sverige att kunna ha någon som hjälpte till så här i hemmet. Det har även tidigare stått högt upp på min önskelista; att om jag får ekonomisk möjlighet skulle jag gärna köpa den tjänsten. Av nån som kan! Och jag kunde göra annat istället, t ex skriva böcker. Inte en rad har för övrigt hittills blivit skriven i Kenya på romanen med Afrikatema. Trots hemhjälpen.

Idag har Ambros och jag bakat igen. Det har blivit inflation i bakandet sedan det visat sig att lille mannen är så road av det. Denna gång blev det semmelbullar och nu skedde diskandet före bakningen – därav den lätta klädseln. På eftermiddagen var vi många härliga timmar vid poolen på svenska skolan. De tre i familjen som inte var ute på en drygt fem mil lång cykeltur. Turen som Mattias och Jonas var ute på verkar ha varit både tröttande och innehållsrik.
Vi andra åkte med Duveskogs till poolen efter Hannas övernattning hos oss. Ambros och Esther badade flera timmar tillsammans och hade riktigt roligt ihop. Nu är det bara en dryg vecka tills Esther åker hem till Sverige med sin familj. Overkligt! Det är gott att veta att de kommer kunna träffas i Sundsvall framöver.

Det börjar kännas i kroppen både att jag snart är tvungen att lämna Ambros ett tag OCH att jag och Ellentin snart måste möta en realitet, en tomhet som jag inte vill möta. Det känns tungt…

Ambros är kanske lite oftare fysiskt nära mig men är lika trygg med sin fina pappa, så jag tror den tillfälliga separationen kommer att gå bra för honom. Men just nu känns den svår för mig själv. Och detta att Ambros inte får lämna Kenya än gör det extra tydligt att han inte är vår helt och hållet vilket också är tungt just idag.

Tiden går dock åt rätt håll.
Imorgon är det TRE MÅNADER sedan vi först möttes, vilket innebär att fosterperioden är över och vi nu går in i den juridiska delen av adoptionsprocessen.
Med andra ord: Ambros är på väg hem!

Dagen efter glädjebeskedet att Esther är Duveskogs dotter helt och fullt lekte kompisarna en stund i vårt kök. Båda 2,5-åringarna har stark vilja och det var riktigt underhållande att höra deras kortfattade diskussioner.

Vi har haft en riktigt lat söndag idag. Gjorde ett till försök att ta ut pengar utan att lyckas. Hoppas att Handelsbanken imorrn har fört tillbaka pengarna vi aldrig fick ut igår.

Ikväll hade vi ett resonemang med ett amerikanskt par som är på väg hem. De har haft hemhjälp som de sade upp sista januari. De frågade oss om vi kunde anställa henne. Hon har arbetat 4 timmar per dag för 5500 shilling per månad.

Lundkvists och vi kom så småningom fram till att vi kan anställa henne på ca fyra timmar per dag tillsammans, på prov till att börja med. I Sverige känns det inte aktuellt, men här är det ju en summa som för vår del egentligen inte betyder särskilt mycket, men som för hennes del är en stor summa. Under tiden hon städar, diskar och stryker hos oss kan ju vi arbeta…

Vi får se hur det går… vår idé är att höja lönen avsevärt, typ till 8000 shilling.