Hej och karibuni

Om vi hade bott i Stöde hade vi inte varit hemma nu, men vi hade (faktiskt!) gärna varit i Stöde just denna vecka. Eftersom vi inte kan det vill jag uppmuntra alla som har möjlighet att åka till Stöde kyrka på lördag klockan 15.00. Då sjunger traktens barnkörer med våra kompisar Dan och Gullan Bornemark, två ordlekare som gör musik som vi gillar mycket. Om ni åker dit så kan ni lyssna åt Ambros ifall någon av hans favoritlåtar är med: Affe Giraff och Kilimanjaro heter de sånger som gärna sätts på repeat här på Bamboo Lane.
Sonen har ytterligare en koppling till familjen B. Den dag Ambros föddes var vi hemma hos Bornemarks i Skåneland, lekte i studion, snusade bäbis och pratade om längtan efter syskon. Och nu är vi här! Med facit i hand. Där står: Det blev alldeles rätt!

Ambros intresse för språk är ett av många kvitton på att det var just han som skulle höra ihop med oss. Passion för ord hör hemma i den här familjen, och det är fantastiskt att vara med när språket upptäcks och ordlekar skapas. För någon månad sedan sa jag till Ambros på morgonen (en inte särskilt klipsk fråga…)
– Är du vaken?
– Ja! VAKENFIS, svarade gossen då.

Igår när jag talade om för Ambros att det var middag la han huvudet på sned och sa med sin artigaste röst:
– Tack. Jag är mätt!
Trots att han tänkte avböja middagen igår så är aptiten bättre numera. Det syntes på vågen idag när vi besökte barnhemmet. Ett kilo upp sedan förra noteringen. Det verkar finnas förutsättning för att den nyaste familjemedlemmen kommer att bli lik oss andra inte bara i fråga om ord utan även när det gäller passionen för mat.

Och om någon råkar ha passion för kakor så verkar det för övrigt finnas goda förutsättningar även för kakfrossa i Stöde till helgen.

…att min mamma har jobbat sin sista dag i arbetslivet och att hon snart kan ha fyra barnbarn med sig i härliga Lubban
…att jag saknar min pappa
…att det är ledsamt att det är en del som har krånglat till sig hemma
…att det är fantastiskt med underbara släktingar och vänner som osjälviskt gör sitt bästa för att rätta till det som är fel, allt för att hjälpa oss
…att det varje timme hela dygnet är nån inne och kikar på den här sidan
…att Försäkringskassan aldrig förnekar sig. En felregistrering har gjorts i min föräldrapenningsansökan så nu vill de ha tillbaka 13.947 SEK!
…att det är trist att Ambros bästis mamma reser iväg ett tag
…att vi på nåt vis måste vara släkt eftersom våra barn är bröder
…att det är enklare att ha barn med feber när man är i Sverige
…att vi snart kommer få danska läsare till vår blogg
…att det är mycket onödigt krångel i den här adoptionsprocessen
…att många fler föräldralösa kenyanska barn skulle få familj om processen blev smidigare och snabbare
…att det är värt allt krångel att få bli förälder till ännu ett fantastiskt barn

Vi har väl alla våra fobier, eller åtminstone aversioner. Den här resan innebär träning i möten med några av familjens fobier, t ex att svälja stora tabletter eller att konfronteras med otäcka kryp.
Min åkomma kallas emetofobi på krångelspråk. Jag fick idag en mycket oönskad fobiträning när jag efter ett lördagsarbetspass åt intervjulunch med Mikaela. Mycket trevligt och gott, men spenat- och fetaostpajen gick från mycket god till oaptitlig när jag var tvungen att bevittna hur en av de andra gästerna rusade iväg från sitt bord och kaskadkräktes innan han hade hunnit ur lunchätarnas åsyn.
Såna bilder gillar inte emetofober att ha på näthinnan, och utan att överdriva har jag mått småilla hela dagen efter det.
Här kommer en finare bild på en hand tillhörande en just nu trött gosse. Hans syster har ökat på familjen Anderssons barnaskara och är ute på äventyr med dem.

Min man har inte lyckats få med mig på nån fjällvandring trots att jag tycker mycket om att promenera och trivs i naturen. Det är det där med tält som avskräcker. Idag har jag varit på en vandring som gav mersmak, så om jag får sova nån annanstans än i tält så är det mycket troligt att jag följer med till de svenska fjällen framöver.
Dagens utflykt gick till Ngong Hills, ordnades av Björklunds och leddes av deras massajvän Salash. En fantastiskt kunnig man när det gäller både fåglar och växter. Björklunds, nyanlända familjen M och jag åkte imorse bil från Nairobi till hans hem, en bit utanför orten Ngong. Därifrån vandrade vi upp på en av Ngong Hills och gick sedan över fem kullar innan vi kom fram till den sista kullen. Här snackar vi inte Nolbykulle. Vi befann oss bra mycket högre än Kebnekaise när vi var på den högsta kullen. Vägen upp var bitvis ganska brant men när man väl kom upp på en kulle var det lätt att promenera där. Utsikten var helt otrolig. Åt ena hållet Nairobi och där bortom vidsträckta vidder. Åt andra sidan Rift Valley, som påminner om ett månlandskap. När vi satte oss i bilen igen var det bara de två yngsta som hade energi kvar. Men det är en skön trötthet. Kan också tillägga att det var strålande att få sätta sig vid dukat bord hos fam Andersson efter utflykten. Middagen var förstklassig. Nu får bilderna tala istället. För jag är trött efter lång vandring och ska få sova nyduschad i en säng. Inte på liggunderlag i ett trångt tält.

Jag var idag särskilt glad åt mina sköna gympaskor, och fascinerades av den kenyanske vandraren som på sina fötter hade skor gjorda av bildäck.

Hade för avsikt att cykla mycket och långt här, men mina intentioner blir ganska ofta bara det. Intentioner alltså. Men igår åkte Jonas och jag ut på en heldagstur i maasailand. Vi möttes i korsningen Naivasha rd-Kawangware rd vid 09.30 och styrde kosan mot Lusigeti och Rift Valley. (Går inte att se tydligt på bilden ovan men Lusigeti är röda A och Rift Valley ligger vänster och ner om det) Rift Valley är ett stort område och närmast Nairobi påminner landskapet något om de svenska fjällen, med berg och låga träd. Fast varmare och olika former av akacia istället för fjällbjörk. Ganska ödsligt men med regelbundna maasaibosättningar. Fick lära mig att i varje “boma” (gård på swahili) bor en familj. En man som oftast har flera fruar, samt deras barn.
Vid en boma kom massvis med barn utspringande för att kunna titta nära när vi cyklade. Vi stannade till och pratade – eller Jonas som behärskar swahili pratade. Medan vi stod där kom fler och fler folk och på frågan hur många mammor det var blev svaret tre. Hur många barn? – Många. Men hur många? 40 stycken svarade en mamma. Och tre mammor?! Ja, men det är tre som är ute med korna också.
Alltså blir en familj en ganska stor by. När vi kommit förbi deras gård kunde vi på ett litet område räkna till 13 kokadaver. Den långvariga torkan har gjort att boskapen dör eftersom det inte finns bete. Och fortfarande regnar det inte samma mängd som förväntat.
Framåt eftermiddagen blev jag ganska trött och hade problem att hålla tempot uppe så när det skymde hade vi fortfarande några kilometer kvar på Ngong road. Den totala sträckan blev ca 7 mil men det tog nästan 10 timmar, tur att det inte är terrängcykling på Vätternrundan för tröttheten var massiv både igårkväll och idag. Men det var en härlig dag med sköna naturupplevelser precis utanför en av Afrikas största städer.
Tveksam om vi hinner hem till Vätternrundan veckan före midsommar, men väntar några dagar till med att bjuda ut startplatsen…