Hej och karibuni

Idag är det fettisdag och vi har just ätit årets sista semla. Sista eftersom det är imorgon som fastan i kyrkoåret inleds. Semlan som symbol för frosseriet ryms inte riktigt i min bild över fastan; en tid där det kan passa att öva sig på att försaka. Att reflektera över den skeva fördelningen i världen. Att försöka flytta mitt fokus från det yttre till det inre. Från jaget till Gud.
Intentionerna verkar goda – men de flesta åren har semlan varit det enda jag har avstått under fastan. Detta år är vi rent geografiskt mycket nära stor fattigdom – och kanske att det kan hjälpa till i den inre vandringen. Om jag vågar öppna mig för den verkligheten.

Fastan är också en anledning att läsa de gamla, gamla orden av Jesaja:
“Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår ska genast läkas. Din rättfärdighet ska gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg. Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han “Här är jag.”

Det är här – i det fina bostadsområdet alldeles nära ett av världens största slumområden en ännu större utmaning att läsa de orden.

Vägen till adoptionen har varit snårig, men när jag nu ser på vår familj och förundras över att det var just Ambros som saknades och som så definitivt hör ihop med oss, då är det som om Gud säger:
Här är jag. Det var hit ni skulle gå. Det var hit jag ville leda er.

I förra inlägget glömde jag att leverera dagens bästa citat. Bäst att jag gör det nu så att vi minns det även en annan dag:
När vi sent på eftermiddagen var på väg hem från poolen, och även cyklisten hade anslutit, satt Ambros på mina axlar när jag sa:
– Nu ska vi hem och äta mat
Svaret kom blixtxnabbt från gossen:
– Intä mat! Vi ka fika kaka!

Kakan i fråga var semmelbullarna vi hade bakat tidigare i dag. Semlan orkade Ambros inte så mycket av – men soppan som vi hade före gick det (trots ovanstående uttalande) ner ganska mycket av.

Det gör skillnad vem som utför saker.
På jobbet arbetar vi med att föra fram det budskapet; att även matlagning och städning är yrken som inte alla kan göra professionellt.
När vi beslutade oss för att låta Margret börja jobba hos oss och Lundkvists for nog tanken genom huvudet att hon skulle göra det som vi gärna lät bli att göra själva. Men det är verkligen inte endast så att hon gör det vi skulle ha gjort i hemmet. Hon gör allt som vi aldrig skulle ha gjort men som skulle behövas. Ta en titt på garderoben. Så har det aldrig sett ut i vår garderob förut. Jag skulle gärna önska att det såg ut så, men har ingen som helst lust att åstadkomma det själv eftersom jag hellre lägger tiden på annat. Därför ser vårt hem i vanliga fall inte alls så bra ut som när Margret har varit framme. Hon städar professionellt och vi som inte kan göra det lika bra kan lägga tiden på annat. Det vore en revolution för många heltidarbetande småbarnsföräldrar hemma i Sverige att kunna ha någon som hjälpte till så här i hemmet. Det har även tidigare stått högt upp på min önskelista; att om jag får ekonomisk möjlighet skulle jag gärna köpa den tjänsten. Av nån som kan! Och jag kunde göra annat istället, t ex skriva böcker. Inte en rad har för övrigt hittills blivit skriven i Kenya på romanen med Afrikatema. Trots hemhjälpen.

Idag har Ambros och jag bakat igen. Det har blivit inflation i bakandet sedan det visat sig att lille mannen är så road av det. Denna gång blev det semmelbullar och nu skedde diskandet före bakningen – därav den lätta klädseln. På eftermiddagen var vi många härliga timmar vid poolen på svenska skolan. De tre i familjen som inte var ute på en drygt fem mil lång cykeltur. Turen som Mattias och Jonas var ute på verkar ha varit både tröttande och innehållsrik.
Vi andra åkte med Duveskogs till poolen efter Hannas övernattning hos oss. Ambros och Esther badade flera timmar tillsammans och hade riktigt roligt ihop. Nu är det bara en dryg vecka tills Esther åker hem till Sverige med sin familj. Overkligt! Det är gott att veta att de kommer kunna träffas i Sundsvall framöver.

Tidigt på tisdagmorgonen mötte Ellentin och jag familjen Andersson vid incheckningen på Arlanda. Vi fick kontakt för länge sedan när vi trodde att våra kommande barn skulle vara sydafrikaner och hann träffas två gånger innan vi reste till Kenya. Och nu är det äntligen deras tur att få åka till sin efterlängtade son och lillebror.
Per hade redan checkat in åt oss alla via Internet och ordnat sittplatser för oss alla sex intill varandra. Därför trodde jag att vi skulle få gott om tid på flygplatsen. Det fick vi inte. Incheckningspersonalen ställde sig så frågande till att Anderssons hade en återresebiljett om sex månader och ett visum som bara gällde tre månader. Det skulle ringas och kollas och kollas och ringas trots att vi på andra sidan disken visste mycket väl att Kenya inte utfärdar mer än visum för tre månader. Vi hann precis rusa in genom säkerhets- och passkontroll och komma ombord innan gaten stängde!
Även när Ellentin och jag skulle ut ur landet hade vi lite visumtrubbel och fick veta att vi hade befunnit oss illegalt i landet några dagar. Tack vare att tulltjänstemannen också hade en dotter född 1999 blev han kompis med oss innan våra illegala förehavanden (som faktiskt var sanktionerade av en av hans kollegor nån vecka tidigare) uppdagades.

Hemkomsten var skön. Kenya är inte helt hemma, men där Mattias och Ambros bor är det hemma. Vår lille kille har en fantastisk pappa och har naturligtvis haft det mycket bra med honom. Ändå är effekten av separationer något som oroar adoptivföräldrar, kanske mycket beroende att vi matats så mycket med information om hur illa det kan gå… Men det gick bra. Vår gosse är trygg med oss nu, det är tydligt. Och nu är Ambros inställd på att nästa gång är det han som ska åka pliplan till Sverige.
Imorgon är det fest. Julfesten var premiären och nu blir det en ny fest med alla svenska adoptivfamiljer som är i landet. Denna gång blir det välkomst- och avskedsfest. Vi välkomnar familjen Andersson och tar avsked av familjen Duveskog som snart får sitta på ett pliplan hem till Sverige. Det som vi alla längtar efter att göra så småningom. Vi skapar historia just nu. Otroligt frustrerande emellanåt och samtidigt fantastiskt roligt!
Ambros och jag har bakat kaka till festen imorgon. Hans bästa lek är att låtsaslaga mat, så äkta tillagning är förstås ännu roligare. Liksom diskning. Idag slutade det med att de genomvåta kläderna åkte av och Ambros fick fortsätta diskningen i bara blöjan. Det är bra att bo i ett varmt land vissa gånger.

Familjens tjejer har idag hunnit med besök i Ellentins klass och härliga skolrestaurang innan vi fick uppleva vintern en sista stund sista stund tillsammans med kusiner, moster och mormor. Även Ellentins blogg skildrar det.
Nu har vi via tåg påbörjat resan hem till Kenya, och längtan efter mötet växer!
En stund till på tåg, sen en kort natt på Rest and Fly på Arlanda innan vi i arla morgon sammanstrålar med kära familjen Andersson! Äntligen är de på väg till sitt första möte med efterlängtad lillebror och son. Och Per har checkat in både dem och oss via Internet så att vi ska kunna sitta tillsammans. Tack för det!

TACK också till alla andra som på olika sätt har oss i tankarna!
Alla som har tagit hand om mig och E i Sverige och A och M i Kenya. Alla som skrivit inlägg och mejl, ringt, bett för oss och så omsorgsfullt tänkt på oss – och även på vår ekonomi.
Vi är oändligt rika som har så många som bryr sig om oss!