Hej och karibuni

– Älka dej mamma!
Så sa en liten gosse i telefonen till mig.
För fyra månader sedan hade vi inte ens träffats, och nu får jag höra dessa härliga ord (visserligen som ett eko av mina egna ord – men ett ljuvligt eko). Det är omtumlande och fantastiskt att bli mamma till en 2-åring som kan berätta om sin kärlek också med ord!

Vi har nyss lagt på luren och längtan är stor efter älskad make och son. Men det går att stå ut, för jag hade inte velat avstå från gårdagens avsked. Det var tungt och fullt av tårar. Men jag är också full av tacksamhet över vad min pappa fick betyda för mig och för andra. Och tacksam över vad mamma och lillasyster och många, många andra släktingar och vänner fortfarande får betyda. Så många minnen kommer fram en sån här gång, och jag inser (på nytt) att jag är lyckligt lottad som redan från start har varit omgiven av så mycket kärlek. Som barn och fortfarande, nu när jag själv får förmånen att – tillsammans med M – omsluta mina egna barn med kärlek.

Ett litet inlägg kommer här från Heathrow dit Ellentin och jag anlände något försenade för nån timme sen. Nu fikar vi och Ellentin virkar med imponerande hastighet medan jag kontaktar Kenya och Sverige via mejl. Telefonen vill inte vakna här i England så den liksom vi verkar befinna sig mellan olika världar.

Mitt emellan
– gårdagens glädje över lillebror/son och morgondagens sorgtyngda avsked
– gassande sommarsol och snörik vinter
– livet som en bleknost familj på tre och en färgstarkare familj på fyra
– före och efter

Känns ganska förvirrat och overkligt. Som om allt är en dröm.
Både glädjen och sorgen.

Det börjar kännas i kroppen både att jag snart är tvungen att lämna Ambros ett tag OCH att jag och Ellentin snart måste möta en realitet, en tomhet som jag inte vill möta. Det känns tungt…

Ambros är kanske lite oftare fysiskt nära mig men är lika trygg med sin fina pappa, så jag tror den tillfälliga separationen kommer att gå bra för honom. Men just nu känns den svår för mig själv. Och detta att Ambros inte får lämna Kenya än gör det extra tydligt att han inte är vår helt och hållet vilket också är tungt just idag.

Tiden går dock åt rätt håll.
Imorgon är det TRE MÅNADER sedan vi först möttes, vilket innebär att fosterperioden är över och vi nu går in i den juridiska delen av adoptionsprocessen.
Med andra ord: Ambros är på väg hem!

Dagen efter glädjebeskedet att Esther är Duveskogs dotter helt och fullt lekte kompisarna en stund i vårt kök. Båda 2,5-åringarna har stark vilja och det var riktigt underhållande att höra deras kortfattade diskussioner.

Igår var det en mycket speciell dag! Våra vänner Duveskog fick äntligen bli föräldrar och storasyster till Esther på riktigt! Det var deras andra besök i domstolen igår och mycket pekade emot att de skulle vara tvungna att komma tillbaka igen – men mirakulöst nog gick det snabbt och smidigt igenom! Esther är deras på riktigt! Det var först då jag riktigt förstod hur skönt det kommer bli den dag Ambros är vårt barn helt och fullt!

Idag var det ett försenat tioårskalas här hemma med en liten skara finklädda tjejer. De stora tjejerna som vi är glada att ha hos oss nu, smet iväg till JAVA men tog hand om att göra tipspromenad före kalaset och att diska efter. Vilka pärlor! Vi blir bortskämda. Mamma tog hand om nästan alla diskar när hon var här och nu har vi nya hemhjälperskor.

Bankens sida är öppen i ett annat fönster på skärmen och det är nervöst hur den sidan kommer se ut framöver. Idag försökte Mattias ta ut pengar, men det gick inte. Och nu ser det ut på kontot som att pengarna ändå är dragna. Den som har läst förra inlägget förstår att det inte direkt är överflöd på kontona sedan tidigare, så jag hoppas att det ser bättre ut nästa gång vi loggar in på banksidan. Trots detta har vi en oxfilé som vilar i kylen och väntar på morgondagen. Den är hittills betalad ur grannarnas kassa. Johanna ringde när de var på Nakumatt och berättade om att de hade färsk (och för oss billig) oxfilé, så de skaffade oss en också! Det är för övrigt väldigt lotteriartat vilka varor som finns på Nakumatt. Det är alltid fullt på hyllorna men inte av samma saker. Lasagneplattor har varit slut i en månad men är nu åter i sortimentet. Vispgrädde fanns inte precis vid jul, bara för att ta ett par exempel. Sour cream står det på många burkar men det som finns inuti varierar mellan inköpstillfällena från tjock crème fraiche, till gräddfil och filaktig konsistens.
Apropå gräddfil så saknas det helt när det gäller försöken att få något slags bidrag till Ellentins skolgång här i Kenya. Eftersom svaren från Sundsvalls kommun dröjde (ofantligt länge) skickade vi iväg stipendieansökan till olika fonder och andra ställen där det verkade möjligt att få lite hjälp – men samma svar överallt: NEJ! Inte ens en hundralapp för att visa nån slags god vilja.
Så det både kommuntjänstemän (såna som jag själv…) och alla övriga instanser tycker att vi borde ha gjort, är väl att undervisa Ellentin själva och låta henne få en mycket begränsad värld och inte en enda skolkompis att vara med. Alternativt att strunta i hela adoptionen.
Hur skulle vi kunna det?
Räkmacka var inte ordet sa Bull.

…är livets gång, sjöng vi i kören nån gång på 80-talet.

Jag har nyss suttit på balkongen i gryningen med min mor. En kopp te och färsk ananas under hennes sista morgon hos oss. Det är avsked idag…
….och välkomst igår. Då kom Ambros och Ellentins faster Maria med vännen Malin. Också dem välkomnade Ambros snabbt och la till dem i gänget som får osynlig pannkaka ur hans hand. Den mest återkommande leken. Härligt att ännu en släkting fick möta vår prins. Och härligt för oss att få möta också.

Ibland mötas. Ibland skiljas. Ibland mötas igen. Ibland inte.
Så är livets gång.