Hej och karibuni

Första april förra året fick vi besked att vi fick bli en av Adoptionscentrums pilotfamiljer för att adoptera från Kenya. Vi blev jätteglada och påbörjade arbetet med att samla papper och planera och fundera. Ganska snart kom vi på att Ellentins skolgång i Kenya inte skulle vara gratis, så Cissi skickade en fråga till kommunen om man kunde få bidrag, t ex flytta med en del av skolpengen för att betala skolavgiften. Men det gick inte. Motiveringen löd:

“Om en elev är ledig från skolan del av ett läsår så är vår uppfattning att
elevens hemskola har kvar sina kostnader. Av den anledningen så betalar vi
inte ut något bidrag.”

Trist tyckte vi, men fortsatte söka från åtta donationsfonder som kommunen förvaltar i hopp om att få bidrag till skolavgiften. Men det gick kommunflegma i ärendet och trots påminnelser och förfrågningar kom inga vettiga svar eller besked som tydde på att man hanterat våra ansökningar.

Strax innan vi åkte i november mejlade jag kommundirektören och sa att jag ville ha svar och hoppades han kunde påverka maskineriet. Hans svar samma dag ingav förhoppningar om snar handläggning.

Tre veckor senare hade inget hänt och jag efterlyste någon sorts information och ytterligare en vecka senare kom svaret att jag borde begära omprövning av fattade beslut om jag var missnöjd.

Jag svarade med att begära omprövning av kommunens ickehantering av ärendet så långt. Tre veckor senare, 22 december, svarade kommundirektören bl a:

“Jag ser ingen annan lösning än att vi prövar ärendet igen och tydligt
motiverar våra beslut oavsett om de är positiva eller negativa.”

Jag vädrade morgonluft och kände att ärendet var på rätt väg. Inget hördes under hela januari, så i måndags skickade jag ett mejl och frågade hur ärendet låg till.

Idag kom ett svar som är ett avslag på våra ansökningar som vi skickade i början på maj 2008. Sundsvall har inte kommit lika långt i sitt tänkande som Huddinge kommun. De betalar bidrag till skolgång för två elever vars föräldrar ska adoptera. Huddinge kommun är en klok kommun!

Jag skickade då detta brev till de två tjänstemän som hanterat ärendet sedan april, samt till kommundirektören.

“Hej
Jag har tagit del av och förstått beslutet. Men jag gillar det inte.

Som jag även nämnt tidigare tycker jag inte att det är acceptabelt att detta skulle behöva ta nästan 10 månader, att mejl efter mejl lämnas obesvarade och att det krävs att kommundirektören anmanar till agerande men att inte ens det hjälper.

Hoppas på att Sundsvalls kommun får till en vettig kommunikationspolicy i framtiden samt inser värdet av att barn får gå i skolan även när man tillfälligt bor utanför kommunen och landet, under hela vår frånvaro betalar vi ju fortfarande kommunalskatt.

Med en bedrövad övertygelse om att detta brev och hela ärendet oreflekterat går förbi ansvariga på Sundsvalls kommun.

Mattias Ekhem”

…är livets gång, sjöng vi i kören nån gång på 80-talet.

Jag har nyss suttit på balkongen i gryningen med min mor. En kopp te och färsk ananas under hennes sista morgon hos oss. Det är avsked idag…
….och välkomst igår. Då kom Ambros och Ellentins faster Maria med vännen Malin. Också dem välkomnade Ambros snabbt och la till dem i gänget som får osynlig pannkaka ur hans hand. Den mest återkommande leken. Härligt att ännu en släkting fick möta vår prins. Och härligt för oss att få möta också.

Ibland mötas. Ibland skiljas. Ibland mötas igen. Ibland inte.
Så är livets gång.

…de vandra tillsammans, motgång och medgång här tätt följas åt.

Så börjar psalmen som kommer för mig hela tiden dessa dagar. Sorgen och saknaden finns där – men samtidigt glädjen och tacksamheten över familj och vänner, och över två fantastiska barn. Som liksom vi får glädjas åt att ha mamoj hos oss ytterligare ett litet tag till.

Idag kom också en annan glädje i form av ett efterlängtat barnbesked hemma i Sverige. Snart får vi hit familjen A som vi har saknat länge – och ett barn får en härlig familj.
Det är stort!

Ambros tycker verkligen inte om dammsugaren, han är fortfarande riktigt rädd för den. Kanske använder vi den för sällan, så att han är ovan… Förra veckan dammsög Cissi och hon höll samtidigt Ambros i famnen för han vågade inte vara någon annanstans.

I förmiddags höll han på med en tom femliters plastflaska för vatten. Han drog den utmed golvet med foten. Samtidigt höll han sin fina bruna docka i famnen och sa “dammfåga, INTE falit”. Klokt med fobiträning tycker jag!

Vi var på barnhemmet för vägning idag också och för första gången sedan 17 november så gick han själv in på barnhemmet. Innan har vi burit honom. Dessutom pratade han med personalen, något han inte heller gjort förut! Han berättade stolt för flera att det var “mamoj” han höll i handen.

I dagens Sundsvalls tidning kan du läsa en tredje reseberättelse författad av Cissi.

Idag på förmiddagen började Ambros med en ny grej som han inte kört med förut: gråta. Det tog några gråt innan jag fattade att det inte var “på riktigt” eftersom han sällan gråter annars. Jag trodde först att han hade ont någonstans eller att det var nåt annat fel, men han testade helt enkelt verkade det som. Och säkert har han mycket ogråtet, men jag hade dåligt tålamod med det idag, för det kom särskilt tätt när vi skulle äta lunch.

Tidigt på eftermiddagen hängde han med Lundkvists hem alldeles själv i en kvart och hade helroligt med dem, vi fick se ett filmklipp där han t o m gick fram och pussade Amity, som han annars är nästan rädd för. Oturligt nog snubblade han över henne och hon fick en rejäl fläskläpp, men det hjälpte med lite is.

Vårt köpcentrum härintill kallar vi för Nakumatt Junction, för det är vad det står på skylten. När Ambros säger det låter det som “Mankåka Jackson”, fast när vi säger så så tillrättavisar han oss. Tänkte precis på det ikväll när vi fick en så fin film från våra kära vänner i Ås. Äldsta tjejen K introducerade filmen och hon var så stor! När hon var i Ambros ålder så skulle vi ut på sparktur och hon skulle sitta i “bajslådan”. Min humor är inte så mycket mer utvecklad än att jag tyckte det var ett roligt ord på sparklådan som övriga vuxna kallade den. När jag sa att K skulle sätta sig i bajslådan blev hon väldigt arg och sa att man kan inte sitta i bajslådan. “Det heter bajslåda!” sa hon förnärmat.

Och då är det alltså Vita huset som ska in på vågrät ett!