Hej och karibuni

Gick upp halvsju och såg att Ambros gjort en helomvändning men sov gott. Tio minuter senare tittade jag till honom igen och då var han vaken och låg och funderade. Gissar att det är ett barnhemsbeteende att vakna och inte säga nåt, när fler barn i rummet fortfarande sover. Storasyster bar in honom till mammas och pappas säng. Så här mysigt var det:

Idag var det dags för läkarbesök – det som kallas second opinion. Under hela barnhemsvistelsen görs regelbundna läkarbesök och vaccinationer. När en familj ska adoptera så får man ansvar för att ta barnet till en läkare för att få ett hälsoutlåtande som inte kan vara påverkat av barnhemmet. Barnhemmet låter inte föräldrar påbörja fosterperioden på 90 dagar förrän en läkare genomfört en second opinion.
Vi kom till barnhemmet vid halvtiotiden, lekte lite med Ambros och de andra barnen som vi börjat känna lite nu. Vore ju jättekul om någon av dem kommer till svenska familjer framöver; Ben som knappt kan gå och är en riktig filmare men en hejare på att sparka boll, Doug som kommer och varje gång ska kolla upp ryggsäcken och “prutta” med tungan och ofta tjuvbits, Ken som är ålder- och ordningsman eller Regina som har heltjusiga flätor och är den av tjejerna som styr upp de yngre. Vi får väl se…
Vi gick utanför barnhemmets grindar för att vänta på Sam från Little Angels som skulle köra oss till S:t Gertrude’s children hospital. Under tiden tog vi lite kort som jag med lätthet gjort om till typiska “stackars-afrika-barn-bilder”. Förstå min ironi: jag tror att mycket rapportering, föreställningar hos folk och det man ofta ser från Afrika är misär och fattigdom. Självklart finns det sånt, men det finns mycket annat också! Det är ganska lätt att åstadkomma en uppfattning med en bild. Som denna:
Barnfängelse! – kanske är en tanke.
I själva verket stod de här tre gossarna och fascinerades av världen utanför barnhemsgrinden och sa de hittills oftast hörda barnhemsorden: Akah! Akah! Akah! = a car! a car! a car! = en bil! en bil! en bil!
Vakten Hezekiel (som jobbar kl 06-18, 26 dagar per månad) håller koll på att ingen obehörig tar sig in, och när vi tar med oss Ambros måste vi ha ett “gate-pass” från en behörig sköterska som intygar att han får lämna området.
Sam kom och vi åkte mot sjukhuset. Trafiken är ofta igenproppad och det tog 45 minuter att komma fram. Det innebar att vi var 20 minuter sena till den avtalade tiden, men vi fick ändå vänta ytterligare nästan två timmar innan det blev vår tur.
Ambros höll sig väldigt tätt till oss hela tiden och ville inte göra något som läkaren uppmanade honom till: svara på tilltal, gå, visa att han förstod några ord. Som en vanlig tvååring alltså 🙂 Han satt bara i Cecilias knä med pekfingret i munnen.
Läkaren hittade inga sjukdomar så vi fick gå.
Sam, som skjutsat oss, sa att vi inte skulle låta oss luras av folk som ville hyra ut säng för 1250 KES/månad och körde oss till ett ställe där vi handlade en ny och bättre säng för 6990 KES – alltså en månadskostnad på max 1165 KES. (Den säljer vi till hyresvärden för 10000 när vi flyttar 😉

När vi kom åter till barnhemmet så sa de att läkaren – som är den som kan skriva ut barnen – ännu inte kommit. Om hon kom så skulle hon skriva ut Ambros så att vi får ta hem honom helt imorrn. Om hon inte kom så kommer han att bli utskriven på måndag. Vi får veta imorrn hur det blir. Vi hoppas…

Igår var vi tidigt på vår affär Nakumatt Junction för att ytterligare förbereda hemmet på att en tvååring snart ska flytta in. Vi kom också på att vi skulle möblera om och ha barnrum i det större sovrummet. Men sängarna är rejäla pjäser så det gick inte att få dem genom dörrarna. Gick och frågade i receptionen om jag kunde få låna nåt verktyg men då fick vi beskedet att det fixar de! Då passade vi också på att fråga om de hade någon barnsäng att låna/hyra ut och det kanske det fanns var svaret.

Vi tog taxi till barnhemmet och kom när det var lunchvila. Ambros var ganska reserverad när han såg oss vid sängen när han vaknade men Cecilia fick klä på honom och han höll sig tätt intill henne. Douglas och Esther kom och hämtade oss och vi åkte till Svenska skolan. Det är en oas, jättehärligt område med stora gräsytor, lekplats och två pooler. I bilen dit var Ambros väldigt tyst och sa ingenting. Vi vet att han åkt bil förut, men inte ofta, så det var ju mycket nytt på en gång. När vi kommit in på området tog det inte lång tid förrän han började trivas. Han blev fascinerad när storasyster hoppade från trampolinen och simmade och gjorde konster! Efter ett tag började han sjunga och dansa! Kul att se!

Vi åkte tillbaka till barnhemmet för att vara på plats till middag och sängdags kl 18. Denna gång var det lättare att åka hem för Ambros var glad när vi gick, och nu ska vi åka dit och ta hem honom hela dagen!

När vi kommit hem hade de möblerat om i lägenheten och ställt hit en jättefin säng! Vi vet ännu inte om de tänker ta mycket betalt i hyra för den men det kändes jättebra att hemmet är i ordning tills Ambros kommer om nån timme!

Först ett stort TACK för de fina kommentarer och mejl vi får! Vi är så glada över att ni är med oss i tanken. Kram till er allihop!

Ellentin har beskrivit mötet med Ambros så fint i sin blogg, så jag kompletterar bara med att det är fantastiskt att ha med en storasyster som kan lägga värdefull tid med lillebror medan mamman och pappan gör annat. (Tack Johan för traktorn – den är rolig tycker Ambros och så är den jättebra att ha med till barnhemmet och lätt att tvätta sen.)

Vi fick idag träffa en av de ansvariga på barnhemmet. Hon berättade både om processen och om Ambros. Sedan fick vi träffa barnhemmets ena sjuksyster som gav oss Ambros medicinska historia. Efter lunch blev vi skjutsade av Muteru till advokatfirman och mötte två unga (= i vår ålder!), proffsiga och mycket trevliga kvinnor som ska hjälpa oss med det juridiska. Det känns väldigt tryggt med dem! De blev mycket positivt överraskade när vi berättade om de obligatoriska adoptionskurserna i Sverige.

Det är så fint hur man både hos adoptionsorganisationen och på barnhemmet strävar efter bästa möjliga ”bonding” dvs anknytning. Jag tror det kommer vara något som kommer att ha stor betydelse för oss för framtiden, så just nu är det lätt att se en mening med att vara här så länge. Tålamod är en viktig sak att ha med i packlistan, och jag tror vi har tagit med oss en hel del. De tidigare vistelserna i Zimbabwe hjälper nog till en hel del.

Just nu är målsättningen att göra allt klart för att kunna ta hem Ambros så snart som möjligt. Hans tårar när vi gick idag var svåra att se…
Mattias gick före mörkrets inbrott till vårt shoppingcenter och kom hem med mycket bra och billig plast: badbalja (49 kr), pall, hink (4 kr), tallrikar, skål mm. Nu är säng det viktigaste att skaffa. Det blir nog på torsdag, och så läkarbesök på fredag. Så kanske att Ambros snart kan få vara här hemma med oss. Oj vad vi längtar!

Vi blev hämtade halv elva av Muteru som är chef för Little Angels Network. Han skjutsade oss till LANs kontor drygt 2 km härifrån. Där fick vi träffa Susan och Carol som kommer vara våra huvudsakliga kontakter i adoptionsprocessen tror vi. Vi fick beskedet vid det mötet att vi behöver räkna med att vara i landet minst åtta månader! Det innebär ju isåfall att det är juli när vi kommer hem! Ja, vi får väl se… Det skulle kunna bli klart snabbare också, men de menade på att det är så många faktorer som inte kan påverkas, t ex domstolarna.
Kändes väldigt bra att träffa dem, proffsiga och duktiga verkar det som.
När vi mötts färdigt gick vi till Nakumatt Prestige och åt lunch för att sedan återvända till LAN.

Vi blev skjutsade till barnhemmet som ligger väldigt fint och är mycket påkostat och välskött.
Det kändes väldigt pirrigt och spännande innan vi fick träffas och väl inne på avdelningen kom det många barn och ville bli burna så jag var lite orolig om jag skulle känna igen honom från de kort vi fått. Ambros höll sig i bakgrunden och stod och tittade ut genom fönstret och blev förd till oss av personalen. Klart man kan vara blyg när det visar sig att mänskor man dittills bara sett på bild kommer och gör anspråk på att vara pappa, mamma och syster! Han höll sig ganska avvaktande, men vi lyckades så småningom få en bra första kontakt! Jättebra också med en storasyster! Ambros sa inte så mycket men “Eltin” hörde vi! Vi var kvar tills det var läggdags och tänker oss dit så tidigt som möjligt imorrn bitti.
Riktigt roligt också att de uttalar hans namn precis som vi gör! Det förenklar ju!