Hej och karibuni

Gårdagskvällen tillbringade vi hos Nilsons med nyanlända familjen F. Vi åt kinamat som sprungits ut (alltså inte utkörning men utspringning, vi är ju i Kenya ;)) och tittade på Mamma Mia. En mysig kväll och trevligt umgänge!

Imorse var det en riktigt solig morgon och vi promenerade till Nilsons igen för bad för barnen. Men solen hade gått i moln och det var ganska kyligt. Men poolen och trädgården på Riara apartments är mycket tjusig och trevlig och barnen och Anna badade ett litet tag.

Mellanlandade hemma innan gossarna gick vidare med Nilsons till The Hamptons dit Jonssons bjudit på tennisfinal på TV i loungen. Ellentin hade tänkt hänga med, men hon gjorde illa en tå i fredags när hon gick in i en av fåtöljerna, så hon vände hem i sista stund.

Tennisfinalen verkade inte ha gått så bra, inte många mål till Sverige i andra perioden eller vad det var. Kan inte påstå att jag tittade så noga eller bryr mig så mycket för den delen heller.

Småningom förstod jag att det var Tommys födelsedag så strax innan vi gick hem sjöng vi för honom.

Ambros somnade på mina axlar på vägen hem och jag hade fullt sjå att hålla honom i balans däruppe.

För övrigt kan jag konstatera att en FN-rapport av Phillip Alston nyligen publicerats. Han menar att Kenyas domstolar är “långsamma och korrupta” (eller på engelska “Kenyan courts are slow and corrupt”). Jaså minsann?

PS. Testa att googla den sista engelska meningen. Jag fick 105000 träffar.

Sveriges nationaldag firade vi (av någon anledning) hos ambassadören igår – men idag tänker vi på vad vi firade för precis ett år sedan. Då var vi några få invigda i planerna för våra fina vänners överraskning när en härlig 40-årsfest förvandlades till en fantastisk vigsel vid havet och en varm och glad bröllopsfest. Dessa vänner har vi bara känt några år och nu hör de till de stora tacksägelseämnena i livet. Det var fantastiskt att få vara med när de bekräftade sin kärlek till varandra efter många år tillsammans.
Vi har så mycket att vara tacksamma för. Inte minst kärleken. I alla dess former, också i form av vänskap och familjeband.
Trots oron som hänger som tunga åskmoln över huvudet (särskilt efter att ha hört om många holländares katastrofdag i rätten igår) så ska jag idag försöka ägna mig mindre åt att räkna molnen och mer åt att räkna mina välsignelser som de säger i Amerikat. Count my blessings.

Vi får idag välkomna alldeles nyanlända M och D som kommer till Kenya för att möta sitt efterlängtade barn – och ikväll ska vi umgås med näst mest nyanlända familjen Nilson. Nån gång i framtiden kommer våra barn kunna träffas i skogen som ligger mitt emellan Myras och Jeremiahs mormor och morfar och Ellentin och Ambros farmor och farfar. Härligt att tänka på!

Vår egen bröllopsdag kommer vi att fira i Kenya, eller i olika länder, beroende på hur den närmaste framtiden ser ut. Kanske vi kan leta oss till den amerikanska ambassadörens residens den dagen istället eftersom de sannolikt har ett stort partaj. Kanske det inte bjuds på snittar med lax och tandpetare med sill och färskpotatis. Var vi befinner oss när vi har nått tacksägelsedagen vet jag inte, så det är väl lika bra att försöka börja det firandet redan idag.

I morse när Ellentin tagit bussen till skolan gick Anna och Jeremiah med Cissi, Ambros och mig för att ta bussen till Prestige Plaza. Som vanligt frågade vi 1. när vi klev på bussen, 2. när vi betalade och 3. när bussen verkade ta en annan väg – om den skulle stanna vid Prestige. Ja blev svaret tre gånger. När bussen ändå svängde av mot Yaya klev vi av och tog till apostlahästarna mot Little Angels kontor.

Det gjorde inget att vi gick eftersom vi ändå var tidiga och kom nästan en kvart före avtalad tid kl 9.30 med Susan och Muteru. Strax efter halvtio kom Fredrik och Primus och 10.15 kom Susan och efter ytterligare 5 minuter kom Muteru. Jag påtalade det nonchalanta i att kalla oss till ett möte kvällen före och sedan komma 45 minuter sent utan att be om ursäkt. Det verkade inte bekomma de två överhuvudtaget.

Vi hade ett möte som eventuellt kommer att resultera i att utländska familjer i landet kommer få regelbunden tät information om vad som händer i rätten, med LAN och annat. Får se hur det blir med det. Vi sa vad vi sagt till ambassadsekreteraren; att vi inte kan rekommendera svenska eller andra utländska familjer att adoptera från Kenya med nuvarande förutsättningar. Det finns ingen bortre tidsgräns för hur lång tid ett adoptionsärende kan ta och Little Angels menade sig inte kunna göra något för att påverka dumstollarna – oj förlåt – menar domstolen.

Att man “inte kan göra något” kör alltså även LAN med. Underligt hur det är…

Åkte senare till ambassadörens hemman för att i förväg fira Nationaldagen. Trevlig tillställning med goda snittar och tal av både avgående ambassadör Anna Brandt och en minister ur Kenyas regering.

Den fantastiska nyheten idag är att våra grannar Lundkvists blev klara idag med sin andra hearing och kommer få sin Adoption Order om två veckor! Så åtminstone en domare kan överraska positivt! (Samma domare som tyckte vi skulle valt Etiopien.) Hon hade en bra dag för familjen Anderssons Appointment of Guardian ad Litem (som vi fick klart 13 mars) blev också klart!

Medgången gör att jag hoppas lite mer på nästa fredag – trots att vår advokat sagt att det inte är stor chans att vår tid då inte blir struken.

OK – dubbelnegation är svårt – det är stor risk att vår tid nästa vecka blir struken.

Känsliga ögon med siktet inställt på kenyaadoption bör kanske inte läsa detta…..

…för idag har det varit en tung dag. Kanske till viss del beroende på för lite sömn för min del. Längtan efter att få komma hem som hel familj är så stor just nu att det är oerhört svårt att glädjas åt det sköna liv vi faktiskt har här. Skönt men fel. Signaler om att det finns risk för att domstolstiderna blir ännu färre framöver gjorde inte saken bättre.
Vissa skulle kanske kalla detta lyxproblem. Det är ingen mänsklig rättighet att få barn. Vi svälter inte. Vi har tak över huvudet och får vara tillsammans som familj. Men det är inte här vi vill vara just nu. Jag tror det är ofriheten som är svår att hantera. Att vi verkligen inte FÅR lämna Kenya med Ambros eftersom han i juridisk mening inte är vårt barn. Det gör ont. Vi kommer aldrig nånsin ångra denna resa, men risken att det drar ut på tiden många månader till är väldigt svår att hantera just nu. Just nu känns det som att det skulle kunna hända att någon (t ex undertecknad) någon gång skulle kunna få spunk och helt enkelt kidnappa hem sitt barn.

Okej – vi ÄR pilotfamilj och har skrivit på att vi minsann ska finna oss i det mesta. Men detta är inte OK. Att resa iväg i tron att det ska ta 4-6 månader och sedan hamna i ett läge när det mer lutar åt 10-12 känns inte OK. Det sliter på oss. Inte bara på ekonomin, utan på oss. Det hindrar våra barn, både syskonen och de nyfådda, att vara HEMMA med dem som vill vara dem nära. Det sliter att – som jag – förlora en förälder men inte kunna välja att resa hem med sin familj. Kenyas rättsväsende är på intet sätt redo för internationella adoptioner trots att det har pågått i flera år redan. De nationella adoptionsprocesserna pågår i åratal (då familjerna inte får lämna Kenya med barnet!) och fasan är att även de internationella processerna blir så långdragna. I alla andra led jobbar man professionellt och med barnens bästa i fokus, men domstolen verkar ha missat vad allt detta handlar om. Så just i detta nu kan jag inte rekommendera någon att adoptera från Kenya om man inte redan från början ställer in sig på att vara borta ett år. Och hur många kan det?
Jag är arg. Jag är ledsen. Jag vill åka hem med min familj!

Tyckte någon att inlägget igår väckte tankar om hur bra allt fungerar i Sverige?
Då måste detta åtgärdas med följande beskrivning av ett scenario rörande en svensk myndighet. Based on a true story!

1. Korrekt ansökan om HALV föräldrapenning skickas in till Försäkringskassan av person X, här kallad “föräldern”.
Detta görs givetvis via klassisk blankett eftersom denna myndighets elektroniska system inte kan hantera att adoptivföräldrar vistas utomlands innan adoptionen är beslutad i domstol.
2. Försäkringskassan betalar ut halv föräldrapenning ibland och – på eget bevåg HEL ibland
3. Föräldern i fråga upptäcker inte FK:s misstag
4. Försäkringskassan upptäcker att de har betalat ut för mycket
5. Ovan nämnda myndighet skickar en faktura till föräldern på 13.947 SEK att betalas inom en månad
6. Föräldern befinner sig utomlands och får inte del av brevet förrän ett par veckor före förfallodag
7. Föräldern kontaktar omedelbart två handläggare på FK via mejl – eftersom telefon är svårt pga utlandsvistelsen
8. FK svarar inte på mejl
9. Föräldern upprepar sina mejl
10. Den som undertecknade återbetalningskravet svarar att det går att begära anstånd med betalningen och hänvisar till den mejladress som ska användas
11. Föräldern mejlar enligt instruktion och begär snabbt svar eftersom förfallodagen närmar sig
12. FK svarar inte på mejl
13. Föräldern mejlar återigen på förfallodagen
14. FK svarar inte på mejl
15. Föräldern vill inte få betalningsanmärkning, rotar fram pengar och betalar motvilligt in 13.947 kronor
16. FK svarar inte på mejl
17. Åtta dagar efter förfallodag skickar Försäkringskassan ut ett pappersBREV till förälderns adress i Sverige (notera att föräldern i alla mejl har berättat att h*n vistas utomlands). Brevet lyder: