Hej och karibuni

Det bästa med att vara människa (nu har jag ju i och för sig inte testat något annat och kommer inte att göra eftersom jag inte är reinkarnationist utan kristen och evighetslevare) är nog förmågan till empati. Att få känna med andra och att andra känner med mig. I glädje och i sorg.
När de som står mig nära drabbas av sorg och svårigheter gör det ont i mig, när andra är lyckliga smittar glädjen av sig. Om jag själv inte är i en djup svacka eller på en lyckorustopp. Vid de tillfällena kan det vara svårare att känna helt med andra. När det egna fyller en helt. Som det måste få göra ibland.
Den här adoptionsresan innebär att vi lever nära andra familjer i samma situation, och vi delar varandras processer väldigt nära. Och känner med. Nu på fredag ska fyra svenska familjer förhoppningsvis infinna sig i domstol för att komma ett steg närmare att bli en familj helt och fullt även juridiskt. Jag skriver förhoppningsvis eftersom det har visat sig att det inte är nån självklarhet att man får komma på utlovat datum.
När fredagen närmar sig ökar nog antalet fjärilarna i magarna på många av oss. Både på dem det gäller och på oss som känner med. Och hoppas!

För egen del hoppas vi på att få kontakt med den myndighet som ska göra vår rapport. Så att den blir skriven innan de 60 dagarna har gått. Vi fick ett telefonnummer till tjänstemannen i fråga, för att kontakta honom och boka tid för en intervju och ett hembesök som ska ligga till grund för hans rapport. Men det är omöjligt att komma fram på telefon. Jag pratade med vår advokat igår och hon hade också försökt nå honom utan att lyckas. Idag skulle hon kontakta någon av tjänstemannens kollegor för att de skulle ta tag i vårt ärende, men vi har inte hört något idag heller.
Vem vet. Det kanske blir tomorrow…..

Det är härligt med vänner som man kan göra galna saker med. Som att fira julafton i mars. När Per för ett tag sen åt en majskolv, som han hade köpt av den rara damen i gathörnet vid skolan, så gjorde han det på samma sätt som i husvagnsfilmen från Kalle och hans vänner. Då kom vi att prata om den – att vi inte hade fått se det i julas. “Men den har vi med oss” sa herr A. Jag kontrade med att Karl-Bertil Jonsson hade vi fått från syster och svåger, men tyvärr anlände den efter jul…. så kanske man skulle fira jul igen. Och genast var en ny julafton inplanerad med familjerna A o L. En glad familjen L som klarade av sin första hearing i fredags. Det visade sig att det är bra att vara beredd på att “det blir aldrig som man tror”, för efter många turer där det verkade tveksamt om fam L skulle komma upp i rätten före påskstängningen ringde advokaten plötsligt i torsdags och berättade att domarna hade ändrat sig och ändå SKULLE jobba imorgon. Snabba ryck men allt gick bra. Det fanns tydligen andra familjer som hade hunnit planera resor till kusten och missade den svårfådda tiden i rätten! Hemska tanke!
Julfirandet så, ägde rum igår och innebar att vi gick och handlade gemensamt. Mikaela var med oss nån timme och när jag ser hennes hemsida förstår jag att det är en gåva att hon är här. Förutom att hon är trevlig och genuint intresserad så kommer vi att få del av riktigt fina bilder över vårt äventyr.
Efter Nakumatt påbörjades julförberedelserna här hemma hos oss. En lussebullsdeg sattes snabbt och lite på en höft och sen fick fyra barn baka medan de vuxna klädde julgranen (kul att den blev använd en gång till) stekte köttbullar och förberedde filmtime. Våra två ettåringar bakade inte, men var som oss andra i full gång ända till framåt niotiden. Vi hann med både mat och dans runt granen innan vi bänkade oss med smarriga lussebullar framför Kalle och så småningom Karl-Bertil.
Det blev till och med en liten julklappsöppning eftersom Julia och Timotheus hade gått hela vägen i julförberedelserna och införskaffat julklappar till de andra familjerna. Tack!

Ambros hade en lång och emellanåt trött dag. Det tar på krafterna att göra roliga saker. Som att baka och leka med en massa roliga kompisar i olika åldrar. Även fredagen var intensiv då vi på eftermiddagen hade en härlig badstund med Sörlings på Hampton´s och avslutade med mysigt fredagsgodis hos Jonssons. Träffen med bästisen Primus var efterlängtad och hade orsakat många glädjeskutt under förmiddagen. Ambros har blivit helvild i vattnet och hoppar rätt ner i poolen när han har armpuffarna på. Han sjunker under vattenytan och ploppar sen upp med ett lyckligt leende. Bra att vara så vattenvan inför Mombasaresan som väntar. Om en vecka har vi fått hit goda vännerna Carles – och med dem ska vi upptäcka Kenyas kust några dagar. Spännande!

Nu upptäckte jag vilket datum det är idag, och saknar plötsligt min pappa väldigt mycket…

Ett litet tillägg efter att ha läst den här söndagens texter och en skön betraktelse av Caroline Krook: Nog är det passande att fira jul just i samband med Jungfru Marie Bebådelsedag.
Gud med oss.
Också här.

Det finns anledning att reflektera över både sin egen och andras kulturer när man bor så här länge i ett annat land, och träffar många från olika nationaliteter.
Just nu tänker jag främst på skillnader i hur man hanterar sina barn. I Kenya sätter man barnen högt. Hälsar på dem som betydelsefulla personer, ser dem och bekräftar dem på ett sätt som vi sällan ser i Sverige.
Samtidigt är det otroligt vanligt att oönskade graviditeter i Kenya resulterar i att det nyfödda barnet lämnas bort. De som inte lämnas så att de kan hittas och bli omhändertagna, slängs skrämmande ofta i djupa latrinbrunnar. Det måste alltid vara en tragedi att behöva lämna bort sitt barn, men situationen bakom beslutet att lämna barnet på detta sätt går inte att föreställa sig….
Jag läste nyss en kriminalroman där ett av huvudspåren handlade om ett hittebarn. Det sker oerhört sällan i Sverige. Men då har vi istället problematiken på andra sidan med katastrofalt många tonårsaborter. Och lika illa att det är så många vuxenaborter i ett land där man borde ha ALLA förutsättningar att skydda sig från oönskad graviditet.
För oss som får satsa stora pengar för att få våra efterlängtade biologiska eller adoptivbarn är det underliga signaler som sänds ut när det sällan eller aldrig (på ett nyanserat sätt) diskuteras om de kostnader som alla aborter ger det svenska samhället. För mig blir signalen: om du slarvar och inte vill ha barnet så hjälper vi dig – men om du vill ha barn så får du klara dig själv.
Det verkar inte heller riktigt accepterat (av dem som slåss för den totalfria aborten) att diskutera att många mår väldigt dåligt efter genomförda aborter. Antingen abortmotståndare – eller abortförespråkare, sällan hörs annat än de som finns längst ut på varje sida. Som vanligt i debatten verkar det finnas bara svart eller vitt. Är det en svensk företeelse? Eller en mänsklig, för att det gör att det blir lättare att hantera de stora frågorna.
Jag ser samma sak på andra områden där det också saknas nyanserade debatter: t ex när det gäller hur kristna ser på Israelfrågan (shalom ELLER salam), hur föräldrar ser på uppfostran (skamvrå enlig nanny ELLER aldrig bli arg av rädsla för att kränka). Alltför många (och garanterat jag själv med, men kanske i andra frågor) dikeskörningar och slåhuvudetblodigtmedminaargument. Alltför lite eftertänksamma samtal.
Hör ni kraset? Från stenarna i mitt glashus?

Vi är just nu hos kära grannarna, vi har fått te, jag skriver de sista raderna på detta medan Ambros spelar kort med Anders och Mattias och Ellentin spelar Wii. Både dator och telefon laddas just nu i de Lundkvistska eluttagen. För hos oss har de stängt av elen! Om det var nån annan (förutom vi själva) som levde med föreställningen att vi är ordentliga människor som aldrig betalar en räkning för sent så stämmer inte det. Men hemma hade det nog kommit en påminnelse. Här stänger de resolut av direkt. Och fastän Mattias har åkt till två olika kontor och betalat idag så har vi ännu ingen elektricitet. Men snälla grannar, stearinljus och gasspis. Skönt!
Nu är lilla fröken A nybadad inför morgondagens domstolsbesök. Familjen L ska på första hearing, vilket vi är mycket glada för eftersom det har varit flyttat och inställt flera gånger – tills de idag fick veta att de ska upp imorgon. Det är alltför mycket förseningar när det gäller domstolstiderna – men vi hoppas att denna vändning också ska ge positiv effekt på våra övriga vänner som väntar på att få sina hearings. Men klagar gör vi inte offentligt här så som vi hade gjort i Sverige.
Det är väl kulturen….

Även mellan adoptivfamiljerna från de olika länderna skiljer det sig mycket hur man planerar tillvaron för familjen. Många holländska och italienska adoptivbarn går i förskola några timmar i veckan redan någon månad efter att de har kommit till sina föräldrar. Det känns väldigt avlägset för oss, även om vi nu har en social pojke som trivs med att träffa andra. Om mamma eller pappa är med. Men i höst kanske det finns några hemmanetbarn som Ambros kan få leka med några timmar i veckan. Man kan ju alltid hoppas!

Oj så långt det blev idag. Slutklämmen skrevs nu i lgh B6. Skicka dem gärna lite sura godisar som tack för lånet av elen. Nu ska jag gå ut till de andra och kanske ta med en liten gosse hem till sängen.

Jag sitter på balkongen med laptopen i knät. Klockan närmar sig åtta och himlen är mörk men full av stjärnor. Vinden är ljum, så pass att det går att sitta i linne och halvlånga byxor utan att frysa. Från den lilla eukalyptusskogen man ser från vårt hus, och från buskar och gräs som omger bäcken som rinner här utanför, hörs syrsor. Så högt att de nästan överröstar porlandet.
Den yngste i famljen har somnat efter att ha avslutat middagen med att beordra hela familjen att kliva upp från sina stolar och dansa. En sån slags dans som får en tvååring att bubbla av fnitter men som en tioåring inte skulle vilja att nån utomstående behövde se.

Tomas Sjödin, en av – i mitt tycke – vår tids mest livskloka människor berättade en gång om att när lyssnare skrivit tackbrev till honom efter hans Sommarprat (i P1 – bästa radiokanalen för övrigt) så inleder så gott som alla med att beskriva var de befinner sig. En miljöbeskrivning kort sagt. Kanske som min inledning här. Jag vet att det var så jag själv gjorde när jag skrev och tackade just Tomas en gång.
Och vissa gånger känns det extra värdefullt att beskriva den miljö jag har omkring mig. När det som omger ger ro och vila. Kanske ett försök att sprida vidare, låta nån annan i tanken få känna samma vind, höra samma syrsor.

Inte är den stor, den värld vi beskriver. Fastän vi nu är i ett helt annat land än vårt vardagliga – så är det sällan jag reflekterar över hur liten del av den verkliga världen som min egen egentligen utgör. Idag växte världen när vi träffade en trevlig journalist från en tidning stationerad i Abu Dhabi. Han ska skriva om adoption i Kenya och fick kontakt med oss genom Little Angels Network. Ett spännande möte där vi både fick berätta om vår tillvaro i Kenya, och det som borde göra svenskar extra lämpade till adoption med lång vistelsetid: den svenska föräldraförsäkringen!
Senare på eftermiddagen kom journalisten (Matt) med en fotograf till svenska skolan och fotade hela familjen. Med vissa svårigheter eftersom Ambros helst vill le in i kameran hela tiden. Vi kommer att länka till artikeln när den ligger ute på webben. En artikel om vår lilla värld i en tidning från en del av världen som är totalt främmande för oss. Märkligt!
Denna ovanliga dag avslutades i poolen för tre fjärdedelar av familjen, tillsammans med stora delar av familjen A.
Visst längtar vi hem ibland, men det är en härlig familjeledighet vi har här.

…kanske är ett tecken på åldersnoja om jag ska tro ett uttalande av en kenyaadopterande kamrat, men låt gå – det är OK om jag finns på Facebook bara för att inte verka för gammal. Och för att synas.
En mycket rolig sak med Facebook är nästan tappade men återupptagna relationer, en annan är att jag får vara kompis med de riktiga ungdomarna. Men det bästa är kanske ändå statusrapporteringen. Det är nåt befriande och JUSTNU-bejakande med att tvingas tänka efter vad som är min status just i detta NU.
På min statusrad på Facebook står just nu:

Cecilia Ekhem har sällskap i köket av Eva Cassidy (igen) och av en liten diskande man (igen) med regnjacka (första gången – man lär sig!)

Visst är det egotrippat och värdelöst vetande, men för egen del en slags terapi att tänka efter vad jag gör och känner just NU. Säkerligen också ett tillfredsställande av det oändliga behovet att synas och bekräftas. Något som bloggandet också tillfredsställer – varför skulle annars så många blogga. Märkligare är det att så många faktiskt läser det som bloggas. TACK!

Igår blev en första deletapp klar. Jag hade nog trott att en lättnad skulle sprida sig efter det, men istället så känns det lite motigt att vi bara har kommit till den första juridiska milstolpen efter dryga fyra månader i landet.
Så bra gick det att leva i nuet…