Hej och karibuni

När Mattias kom hem efter att ha jobbat i förmiddags fick jag något ovärderligt: EGENTID!
Ibland när mycket känslor och tankar har farit genom kroppen under en period blir behovet av ensamhet större. Numera känner jag igen en punkt inombords som berättar att det behövs en stund av andhämtning och reflektion. Som i bästa fall leder till insikten att det är fullt godkänt att bli trött ibland, och alldeles naturligt när stora förändringar har skett i livet på kort tid.
Den där signalen har nog funnits där tidigare, men det fanns en period i livet när jag inte kände den, utan stängde av och körde på tills jag hamnade i den omtalade väggen. Det är ganska många år sen nu men jag tänker ofta på hur värdefullt det var att jag hade rätt personer omkring mig just då. Främst chef, läkare och make som hjälpte till att dra i duktighetsbromsen, pausa och – minst lika viktigt – även att hitta vägen ut ur pausen innan vilan blivit förlamande.
Det är alltför många som drabbas av den här typen av utmattning, och kanske skulle vi kunna bli bättre på att prata om det för att kunna fånga upp varandra och hjälpa till att släppa på orimliga krav och skuldkänslor medan tid är.

Också skrivandet kom igång just under de här åren och blev en ny och värdefull ventil. Och bearbetningsmöjlighet. Både utmattningdepression och barnlöshet fick drabba den stackars huvudpersonen i romanen Väntrum. Precis som läsandet ger vila genom att locka in tankarna i en annan värld, ger skrivandet samma typ av vila när en ny värld skapas. En värld som inte finns annat än hos författaren och eventuella läsare, men som kan få gestalta de frågor som är viktiga och aktuella.
Så idag blev egentiden inte arbete som det brukar bli – utan en kostnadsineffektiv stund i ensamhet med både läsande och skrivande. Inte på tangentbord utan med papper och penna. Vilsamt och värdefullt!
Inte minst inför morgondagens eldprov: vår första hearing i domstolen. Vi kanske har hört alltför många skräckhistorier om rättsväsendet i det här landet, men nog är det märkligt att det känns som att vi ska ställas till svars för ett brott.
Så om brottet är att älska detta lilla barn så blir erkännandet: GUILTY!

Dagen har till stora delar tillbringats med familjen Andersson som får pryda bloggen idag. Det här var i förmiddags när vi väntade på dem utanför deras port – inte många hundra meter från vårt eget hem.

De kyrkliga aktiviteterna inskränkte sig till att evangelietexten lästes vid frukostbordet. Andra söndagen i fastan, men dagen har sannerligen inte gått i fastans tecken. Först gav sig några av till fots och några med buss till YaYa köpcenter. Där besökte vi olika affärer med främsta syfte att hitta en fin klänning som Ellentin kan ha i rätten. Men precis som i Sverige så slutar man sälja fina klänningar för barn som passerat sjuårsåldern…. så det blev ingen klänning. Däremot blev det lunch på YaYa och sedan buss till Amboseli Road där icke-fastan fortsatte eftersom det vankades ettårskalas för lille Erik. Som vanligt gott och trevligt i familjen B:s fina trädgård. Vi gick sedan hemåt med familjen A och gjorde ett barnbyte en stund. En åttaårig son mot en tioårig dotter. Sedan samlades vi alla hemma hos dem och blev bjudna både på middag och skratt. En skön avslutning på en söndag.

– Mamma hällde läsk i bodet, inte ba pappa!
[Mamma hällde läsk på bordet, inte bra pappa!]
Räkna gärna orden – visst är det en imponerande mening av en tvååring som för fyra månader inte hade hört någon svenska alls?

Så sa Ambros häromdagen när vi åt god (om jag får säga det själv) risottomiddag med Maria och Malin. Vi skrattade så mycket allihop att lille sitt-ner-komikern insåg att det här en fras man kan använda sig av för att få skratt. Så trots att det var ett par dar sen jag råkade spilla lite läsk på bordet så får jag fortfarande förmaningar om det.
Idag har faster Maria med kompis Malin åkt vidare mot Mombasa och vi har spenderat eftermiddagen på en sammankomst som Little Angels Network hade ordnat. Vi fick förutom AC-svenskarna träffa många holländska och några italienska adoptivfamiljer, däribland flera (holländare) som också hade pojkar från samma barnhem i Nyeri. Jag samlade in alla mejladresser så att gossarna ska kunna ordna en reunion. Men om 20 år är det kanske ute med e-post…?

Nu avslutar Ambros precis sin tredje pannkaka och berättar för mig att pappa är i köket och att mamma hällde läsk i bordet. “Inte ba!” Han sitter på en fenomenal uppfinning (om jag får säga även det själv): bilbälteskudden som mormor tog med har Mattias förankrat med rep och kenyansk silvertejp (blå) till en alldeles utmärkt och gratis matstol.
En bild på det syns här och en från hoppborgen som Ambros och Ellentin använde flitigt på eftermiddagens sammankomst. Det är inte snö som syns på bilden, utan ett försök att dölja ansiktet på yngste herr Andersson. Kan avslöja att han är fantastiskt söt! Nu är hans storasyster Julia här hos Ellentin. Mysigt med kompisbesök efter en vecka när vår tös inte har mått så bra. Men nu är hon pigg och orkar umgås med kompisar. Skönt!

När vi efter många år av längtan äntligen väntade vår fantastiska flicka var oron stor att vi skulle förlora det lilla liv vi redan älskade. Då minns jag att jag ofta såg fram emot att jag skulle passera vecka 28 i graviditeten, för då skulle oron inte behöva vara lika stor. Snart insåg jag att oron för mitt barn hade kommit för att stanna. För med kärleken följer också rädslan att förlora. Jag vet inte om det är på grund av kärleken eller sorgen som nyss har drabbat oss, men plötsligt blev oron för att förlora det vi har så orimligt stor.
Ju längre livet går, desto tydligare är det att vi inte kan ta något för givet. Kanske bidrar också den insikten till oron över att det goda ska tas ifrån oss.
Och det finns så mycket gott vi har att vara tacksamma över.
En sak är att vi genom besöket på barnhemmet har fått inse att vår lille pojke har fått en så bra start i livet som var möjligt. Och att han har en “bror” som han har sovit intill under sina första år och som kommer kunna finnas med i hans liv även långt efter att de lämnat sitt första land. Vi inser också att vi har den långa vistelsetiden att tacka för den insikten.

En värdslig sak, som Karlsson sa, som vi kan vara tacksamma för är att vårt första datum i rätten är tidigarelagt en vecka. Så nästa fredag, den 13/3 ska vi få ta på oss finkläderna för första gången.

Ikväll har jag pratat med två av våra ungdomar i kyrkan hemma som nu befinner sig i Kenya på olika uppdrag! Och plötsligt är jag inte själv ungdom längre (vilket jag fortfarande rätt ofta luras att tro att jag är)- men otroligt glad att få besök imorgon förmiddag av unga kompisar hemifrån. Kyrkan är för övrigt en unik plats för umgänge med människor i olika åldrar – och det berikar livet mycket.

Att familjen är berikad med en liten person i tvåårsåldern är mycket tydligt emellanåt. Ambros är rätt mammig (och var det redan innan jag började resa iväg) och kan vissa gånger protestera genom att kasta saker om vi bestämmer nåt som han inte håller med om. Till exempel att mamma ska gå och jobba några timmar eller gå på toaletten någon minut. Som adoptivförälder är det lätt att bli nojig över anknytningen, och det trots att det inte råder nåt som helst tvivel om att Ambros är trygg med både pappa och mamma. Därför var det intressant att googla lite på mammighet och inse hur många 2-åringar som beter sig just så här. Fast Anna Wahlgren som dök upp som en träff hävdade att mammigheten sitter hos mamman och inte hos barnet. Jag är nog inte så ofta överens med henne, men kanske det ligger nåt litet i det…

Igår var Esther här och lekte några timmar och ljudnivån var emellanåt hög när de två 2,5-åringarna försökte vinna olika kamper över varann. Men så vissa stunder satt de där och var helt ljuvliga mot varandra. Just som barn i den åldern brukar vara. Det är skönt att se att åren på barnhemmen har resulterat i till synes helt vanliga tvååringar. Vanliga men ovanligt fantastiska!
Här är en bild med dålig kvalitet bildmässigt eftersom jag tog den på långt håll, i smyg, när Esther och Ambros för ett ögonblick var helt sams och satt och läste en bok för varandra.

Ellentin har varit lika hängig idag, men vi hoppas att medicinen ska börja hjälpa fort, för imorgon åker vi på en efterlängtad resa med familjen Sörling. Vi ska få se Ambros och Primus “rätta” barnhem, och till och med kosta på oss att bo på hotell. Det här blir en upplevelse som vi kommer bära med oss. Hängigheten gav vika en stund när det ringde på dörren ikväll och vi fick post: två paket som gav både glädje och god smak i munnen! Tack Gunnel & Bosse och familjen Uddling som gav kvällen guldkant!