Hej och karibuni

När vi efter många år av längtan äntligen väntade vår fantastiska flicka var oron stor att vi skulle förlora det lilla liv vi redan älskade. Då minns jag att jag ofta såg fram emot att jag skulle passera vecka 28 i graviditeten, för då skulle oron inte behöva vara lika stor. Snart insåg jag att oron för mitt barn hade kommit för att stanna. För med kärleken följer också rädslan att förlora. Jag vet inte om det är på grund av kärleken eller sorgen som nyss har drabbat oss, men plötsligt blev oron för att förlora det vi har så orimligt stor.
Ju längre livet går, desto tydligare är det att vi inte kan ta något för givet. Kanske bidrar också den insikten till oron över att det goda ska tas ifrån oss.
Och det finns så mycket gott vi har att vara tacksamma över.
En sak är att vi genom besöket på barnhemmet har fått inse att vår lille pojke har fått en så bra start i livet som var möjligt. Och att han har en “bror” som han har sovit intill under sina första år och som kommer kunna finnas med i hans liv även långt efter att de lämnat sitt första land. Vi inser också att vi har den långa vistelsetiden att tacka för den insikten.

En värdslig sak, som Karlsson sa, som vi kan vara tacksamma för är att vårt första datum i rätten är tidigarelagt en vecka. Så nästa fredag, den 13/3 ska vi få ta på oss finkläderna för första gången.

I fredags åkte vi tillsammans med Sörlings till staden Nyeri, cirka 16 mil norr om Nairobi. Där har Ambros bott i två år, från att han var ett halvår tills några veckor innan vi kom till Kenya. Otroligt värdefullt var det att få träffa personalen och se omgivningarna! Många pusselbitar har fallit på plats och tacksamheten är stor att Ambros fått en så fin uppväxt med så kärleksfull personal!

Vi trodde att Primus Sörling, som är Ambros bästis, var en kille som Ambros förmodligen kände igen från tiden i Nyeri, men det visade sig att de sovit i sängarna bredvid varandra och figurerade tillsammans på flera av de många foton vi också fick med oss hem – jätteroligt! De har ju vuxit upp som bröder!

När grabbarna kom ville vakten och flera av kvinnorna i personalen leka leken “The man”. Den leken gick ut på att man la sig raklång på marken vid grinden för att titta ut på trottoaren utanför. Sedan sa nån av de vuxna “A man!” Då skulle alla springa och gömma sig bakom vaktkuren. Enkelt och helkul tyckte Ambros och särskilt Primus! Det märktes att det var en lek de ägnat sig mycket åt!

Idag är det fettisdag och vi har just ätit årets sista semla. Sista eftersom det är imorgon som fastan i kyrkoåret inleds. Semlan som symbol för frosseriet ryms inte riktigt i min bild över fastan; en tid där det kan passa att öva sig på att försaka. Att reflektera över den skeva fördelningen i världen. Att försöka flytta mitt fokus från det yttre till det inre. Från jaget till Gud.
Intentionerna verkar goda – men de flesta åren har semlan varit det enda jag har avstått under fastan. Detta år är vi rent geografiskt mycket nära stor fattigdom – och kanske att det kan hjälpa till i den inre vandringen. Om jag vågar öppna mig för den verkligheten.

Fastan är också en anledning att läsa de gamla, gamla orden av Jesaja:
“Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår ska genast läkas. Din rättfärdighet ska gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg. Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han “Här är jag.”

Det är här – i det fina bostadsområdet alldeles nära ett av världens största slumområden en ännu större utmaning att läsa de orden.

Vägen till adoptionen har varit snårig, men när jag nu ser på vår familj och förundras över att det var just Ambros som saknades och som så definitivt hör ihop med oss, då är det som om Gud säger:
Här är jag. Det var hit ni skulle gå. Det var hit jag ville leda er.

I förra inlägget glömde jag att leverera dagens bästa citat. Bäst att jag gör det nu så att vi minns det även en annan dag:
När vi sent på eftermiddagen var på väg hem från poolen, och även cyklisten hade anslutit, satt Ambros på mina axlar när jag sa:
– Nu ska vi hem och äta mat
Svaret kom blixtxnabbt från gossen:
– Intä mat! Vi ka fika kaka!

Kakan i fråga var semmelbullarna vi hade bakat tidigare i dag. Semlan orkade Ambros inte så mycket av – men soppan som vi hade före gick det (trots ovanstående uttalande) ner ganska mycket av.

Efter 105 dagar i Kenya så tog jag igår ett premiärdopp, det var skönt! Tror jag kommer bada någon mer gång innan vi åker hem.

På kvällen åkte Cissi och våra barn plus Anderssons barn taxi till Jonas, Lena-Stina och Erik. Anna-Lena, Per och jag tog en promenad dit. Förutom familjen Lundkvist (Amity var dålig i magen) så var alla svenska familjer representerade på kalaset – jätteroligt! Tre familjer som adopterar via BFA, värdparet Björklunds, Jonssons och Frisks. Vi som adopterar via AC och Duveskogs, Sörlings och Anderssons. Satt ute i den härliga trädgården och grillade, åt, pratade och eldade till sent på natten.

Ambros har fått en ny förebild i Timotheus, en åttaåring som han verkligen gillar – från första stund när de träffades i onsdags! Det är en viktig och god gemenskap mellan adoptionsfamiljerna och det känns ju jättekul!

Vi bestämde återträff i Sverige i augusti som Duveskogs anordnar, får se var det blir nånstans! Från kvarvarande familjer lämnade vi en Kenyatröja till Esther med övriga adoptivbarns namn på.

På vår Kenyalista på Yahoo, som är öppen för de som adopterar från Kenya, har vi nu blivit 25 medlemmar och det verkar på de nya medlemmarna som om organisationen FFIA är starkt på gång med flera familjer!