Hej och karibuni

Vi fortsätter glädjas och förundras över att det är så många som följer med oss på den här resan. Vi ser det både i kommentarer och mejl, men även i statistiken för besöken på bloggen. Många av er känner vi, men långt ifrån alla.
Eftersom vi är nyfikna av oss upprepas här en gammal favorit, nämligen frågan
VEM ÄR DU?
Berätta gärna genom en kommentar eller ett mejl till oss enligt adress till höger.
Tips: När man lägger in en kommentar ska det komma en ny sida med bekräftelse att det är inlagt annars fastnar inte hälsningen.

Förutom denna fråga kommer här några bilder med tema VÄNTAN och VATTEN. Ambros väntar på att älskad storasyster ska komma hem, diskar under tiden och på Ellentins blogg finns bland annat bild på hur lycklig lillebror får bada med storasyster efter middagen idag.
Det vatten vi dricker kokar vi numera upp tre gånger i vattenkokaren innan det får svalna, eftersom det tydligen finns parasiter som överlever ett uppkok. Återstår att se om vi får vara utan husdjur därmed.
Och när jag hade skrivit den sista meningen så dök det upp en annan parasit. The cockroaches are back! Tydligen vann vi inte kampen förra gången! Kriget fortsätter!

Dagen har till stora delar tillbringats med familjen Andersson som får pryda bloggen idag. Det här var i förmiddags när vi väntade på dem utanför deras port – inte många hundra meter från vårt eget hem.

De kyrkliga aktiviteterna inskränkte sig till att evangelietexten lästes vid frukostbordet. Andra söndagen i fastan, men dagen har sannerligen inte gått i fastans tecken. Först gav sig några av till fots och några med buss till YaYa köpcenter. Där besökte vi olika affärer med främsta syfte att hitta en fin klänning som Ellentin kan ha i rätten. Men precis som i Sverige så slutar man sälja fina klänningar för barn som passerat sjuårsåldern…. så det blev ingen klänning. Däremot blev det lunch på YaYa och sedan buss till Amboseli Road där icke-fastan fortsatte eftersom det vankades ettårskalas för lille Erik. Som vanligt gott och trevligt i familjen B:s fina trädgård. Vi gick sedan hemåt med familjen A och gjorde ett barnbyte en stund. En åttaårig son mot en tioårig dotter. Sedan samlades vi alla hemma hos dem och blev bjudna både på middag och skratt. En skön avslutning på en söndag.

På kvällen den 7 november kom vi till Nairobi och på flera sätt känns det som om vi har varit här jättelänge. Ambros är ju en så naturlig del av familjen så att det verkar som om han alltid har varit med, och Ellentin är storasyster på samma vana sätt – som om hon är sedan flera år bekant med rollen.
Samtidigt har ju de flesta av våra släktingar och vänner inte träffat Ambros, så vi är ju inte en “känd” flerbarnsfamilj.
Nästan varje gång jag går över gatan tittar jag åt vänster, för att upptäcka att bilarna kommer där men i andra filen, är inte van vänstertrafik än. Att internetuppkopplingen är så osannolikt seg kan jag inte heller vänja mig vid.

Idag var vi hembjudna till Caroline, Ambros guardian ad litem, kvinnan som ska företräda honom i rätten. Hon bor väldigt nära norska skolan i Karen med sin man och fyra barn. Vi hade en jättetrevlig eftermiddag och bjöds på broscetta, parmaggio och nyama choma, grillat kött. Carolines man är italienare så det var nog därför vi fick en så god blandning av det italienska och kenyanska köket.

Ikväll ska vi laga svensk nationalrätt – pizza con salami 🙂

– Mamma hällde läsk i bodet, inte ba pappa!
[Mamma hällde läsk på bordet, inte bra pappa!]
Räkna gärna orden – visst är det en imponerande mening av en tvååring som för fyra månader inte hade hört någon svenska alls?

Så sa Ambros häromdagen när vi åt god (om jag får säga det själv) risottomiddag med Maria och Malin. Vi skrattade så mycket allihop att lille sitt-ner-komikern insåg att det här en fras man kan använda sig av för att få skratt. Så trots att det var ett par dar sen jag råkade spilla lite läsk på bordet så får jag fortfarande förmaningar om det.
Idag har faster Maria med kompis Malin åkt vidare mot Mombasa och vi har spenderat eftermiddagen på en sammankomst som Little Angels Network hade ordnat. Vi fick förutom AC-svenskarna träffa många holländska och några italienska adoptivfamiljer, däribland flera (holländare) som också hade pojkar från samma barnhem i Nyeri. Jag samlade in alla mejladresser så att gossarna ska kunna ordna en reunion. Men om 20 år är det kanske ute med e-post…?

Nu avslutar Ambros precis sin tredje pannkaka och berättar för mig att pappa är i köket och att mamma hällde läsk i bordet. “Inte ba!” Han sitter på en fenomenal uppfinning (om jag får säga även det själv): bilbälteskudden som mormor tog med har Mattias förankrat med rep och kenyansk silvertejp (blå) till en alldeles utmärkt och gratis matstol.
En bild på det syns här och en från hoppborgen som Ambros och Ellentin använde flitigt på eftermiddagens sammankomst. Det är inte snö som syns på bilden, utan ett försök att dölja ansiktet på yngste herr Andersson. Kan avslöja att han är fantastiskt söt! Nu är hans storasyster Julia här hos Ellentin. Mysigt med kompisbesök efter en vecka när vår tös inte har mått så bra. Men nu är hon pigg och orkar umgås med kompisar. Skönt!

Ikväll har jag pratat med två av våra ungdomar i kyrkan hemma som nu befinner sig i Kenya på olika uppdrag! Och plötsligt är jag inte själv ungdom längre (vilket jag fortfarande rätt ofta luras att tro att jag är)- men otroligt glad att få besök imorgon förmiddag av unga kompisar hemifrån. Kyrkan är för övrigt en unik plats för umgänge med människor i olika åldrar – och det berikar livet mycket.

Att familjen är berikad med en liten person i tvåårsåldern är mycket tydligt emellanåt. Ambros är rätt mammig (och var det redan innan jag började resa iväg) och kan vissa gånger protestera genom att kasta saker om vi bestämmer nåt som han inte håller med om. Till exempel att mamma ska gå och jobba några timmar eller gå på toaletten någon minut. Som adoptivförälder är det lätt att bli nojig över anknytningen, och det trots att det inte råder nåt som helst tvivel om att Ambros är trygg med både pappa och mamma. Därför var det intressant att googla lite på mammighet och inse hur många 2-åringar som beter sig just så här. Fast Anna Wahlgren som dök upp som en träff hävdade att mammigheten sitter hos mamman och inte hos barnet. Jag är nog inte så ofta överens med henne, men kanske det ligger nåt litet i det…

Igår var Esther här och lekte några timmar och ljudnivån var emellanåt hög när de två 2,5-åringarna försökte vinna olika kamper över varann. Men så vissa stunder satt de där och var helt ljuvliga mot varandra. Just som barn i den åldern brukar vara. Det är skönt att se att åren på barnhemmen har resulterat i till synes helt vanliga tvååringar. Vanliga men ovanligt fantastiska!
Här är en bild med dålig kvalitet bildmässigt eftersom jag tog den på långt håll, i smyg, när Esther och Ambros för ett ögonblick var helt sams och satt och läste en bok för varandra.

Ellentin har varit lika hängig idag, men vi hoppas att medicinen ska börja hjälpa fort, för imorgon åker vi på en efterlängtad resa med familjen Sörling. Vi ska få se Ambros och Primus “rätta” barnhem, och till och med kosta på oss att bo på hotell. Det här blir en upplevelse som vi kommer bära med oss. Hängigheten gav vika en stund när det ringde på dörren ikväll och vi fick post: två paket som gav både glädje och god smak i munnen! Tack Gunnel & Bosse och familjen Uddling som gav kvällen guldkant!