Hej och karibuni

Näst sista morgonen i Mombasa, och lite egentid på verandan vid soluppgången. Vi bor alldeles vid poolen och har utsikt över både den och havet från verandan. Ett bra hotell för pengen vid betalar, men en del brister som hade höjt kvaliteten avsevärt om nån hade brytt sig om att göra nåt åt det. Brist på information om att de bara har en uppsättning nycklar till exempel. Och att om man bär med sig nyckeln får man varken städning eller toapapper….
Nu har barnen vaknat och är nog snart sugna på bad igen. Det är varmt. Och skönt några dagar, men Nairobis svala klimat passar nog oss bättre i längden….

En del bilder bär vi med oss på näthinnan, många goda men också en del svåra. Från igår; ett barn liggande kvar på gatan efter en trafikolycka. För många ögon såg den bilden. Så vi matar på med fler önskade bilder.

Idag har jag mest legat i poolen och varit några turer ner till det heta havet. Här nära oss är havet en bra bit över kroppstemperatur, tankarna går till svärmors badtunna i Lubban, när temperaturen är optimal, men här är ytan något större och man slipper vedelda fem timmar i förväg. Dessutom finns det levande fiskar i detta havet.

På stranden kan man inte gå långt utan att det kommer fyra-fem stycken som vill sälja en figur, banan, konst, flätor eller båttur, det känns som om det är fler försäljare än turister, men till påsk lär det vara högsäsong och mycket mer turister.

Ellentin och Lisa har skrivit ett långt inlägg idag, läs det här.
Ambros och Olle, som båda säkert varit i vattnet minst sju timmar idag, ligger och tar igen sig på luftmadrasser. Ambros som normalt hackar tänder när han badat i tio minuter frös först framåt kvällen, men fleecen behövde vi inte ta på idag.

Jodå, nog finns det bekymmer – men en dag som den här verkar de rätt långt borta.
Efter en lång och bitvis långsam (safaribuss)resa anlände vi igår till Mombasa och kastade oss så fort vi kunde i en overkligt varm ocean. Det var bra att vi somnade ganska tidigt, för idag ringde klockan tidigt för andra dagen i rad. Nu var målet Wasini Island söder om Mombasa. Större delen av dagen tillbringades dock på havet, i en trivsam liten båt och i själva vattnet. Den trevliga besättningen stannade just vid ett korallrev i Kisite Marine Park – en marin nationalpark – och där klev vi i det 28-gradiga vattnet. Hur det kan vara så varmt mitt ute i havet är svårt att förstå för en som flera somrar har badat i 13-gradigt havsvatten. I juli!
Kjell var tuffast och tog på sig våtdräkt och en del tillbehör jag inte kan namnet på och dök ner till fiskarna på sju meters djup. Det klarade han fint, men armbandsuret som skulle klara sig på 100 meters djup (varför görs såna klockor kan man undra) stannade direkt! Vi andra snorklade, eller bubblade en stund i det stora blå och såg fina fiskar och koraller. Ambros guppade omkring med sina armpuffar på havet med en säkerhet som inte på nåt sätt avslöjade att detta var första gången han åkte båt, och andra gången han badade i havet. “Bada avet Basa” hette det förresten redan i bilen igår. Och idag vet han vad havet är. Mammor och barn ville inte snorkla så länge så vi satte oss i en liten båt för att få se korallrevet på annat sätt. Så långt kom vi dock inte. Mitt i havet fanns ett fantastiskt sandrev där vi fick kliva av och bada. Härlig vit sand, vatten till vaderna och runtomkring oss HAV på alla sidor. Magiskt! Båten åkte för att hämta andra så ett långt tag var vi två mammor med två barn var och ett extra (som jag återkommer till) som solade, lekte i vågorna och njöööööt av detta paradis. Jag saknade familjen Anderssons vattentäta kamera där men vi sa åt varandra att titta ordentligt och spara minnena på annat sätt.
Så småningom togs vi till Wasini Island för en fantastisk måltid och inte förrän skymningen närmade sig åkte vi iväg mot Mombasa. Inga delfiner såg vi, men en skymt av paradiset. Det tackar vi våra kära vänner för!

I paradiset är det alldeles säkert hakuna matata, men bekymmersamt här på jorden är det för dem som råkar älska någon av samma kön OCH längta efter barn. Extrabarnet på sandrevet var en härlig åttaårig pojke adopterad från Sydafrika. Av två mammor. Det var dem och deras två barn och ett par släktingar som vi delade vår båt med idag – och jag blev så glad över att möta dem. Glad över modiga Sydafrika som tillåter homosexuella att adoptera (tyvärr så har inte Sverige samarbete med nån sydafrikansk organisation som tillåter det…), glad över att föräldrarlösa barn får kärleksfulla föräldrar.

Regnen har kommit ordentligt och både natten som var och natten före det, föll regnet rikligt. Igår natt hördes den värsta åskknall jag varit med om och den följdes av att flera billarm gick igång, men inga synliga skador.
Regnen medför att det är något svalare främst på morgonen så det är skönt. Geggan är också djup på sina håll, jag fick kliva av och leda cykeln på Kilimani road idag för att inte fastna. Hittills har regnet fallit på kvällen och natten så det varit soligt och varmt på dagen.
Imorgon tidigt åker vi på badsemester med Carles till Bamburi Beach Resort norr om Mombasa. Det ska bli härligt!
Gissar att flera av våra läsare även lyssnar på radions P1 ibland. Kjell kan man höra varje morgon denna vecka klockan 05.45 på den kanalen när han ansvarar för andakterna. Jag har hört måndagens andakt och det är klart lyssnansvärt! Men det är inspelat, för Kjell sover i gästrummet här kl 06.45.

Gårdagen avslutade med ett halvhjärtat deltagande i Earth Hour. Tiden för den kampanjen inföll alldeles vid lämplig sängdags för fyra trötta vuxna, så kanske det inte räknas när man inte avstår något elektriskt (såsom en fotbollsmatch på teve – vilken det inte var svårt att avstå…..)

Det blev lite stressigt imorse eftersom vi skulle visa oss från vår bättre sida och ta med pastor Kjell med familj till kyrkan för gudstjänst kl 09. Vi tänkte prova en luthersk kyrka lite närmare och hastade efter frukost iväg till en matatu. Jag frågade konduktören innan vi klev på om den här bussen skulle gå förbi International Lutheran Church. Jajamensan, kliv på bara. När bussen sedan tog en oväntad väg frågade jag igen och svaret var detsamma. Vi förstod rätt snart att det inte stämde men tyckte inte det var så stor idé att fråga – så vi passade på att få en liten sightseeing i slumområdet Kawangware. Till slut berättade konduktören att vi var framme och släppte av oss och pekade. Matatun åkte vidare och vi såg att vi befann oss vid S:t John the baptist catholic church. Vi kanske hade stannat om det inte var så att gudstjänsten redan hade börjat. Den var dessutom på på kikuy. Så vi tog en buss tillbaka och bestämde oss för att gå till kyrkan nära hemma som flera vännerna varit till. Nu var det ju så att bussen tog en annan väg än planerat, så vi hamnade vid YaYa och velade en stund innan vi promenerade hela vägen tillbaka till Calvary Pentacostal Church för att komma fram lagom till gudstjänsten började. Ambros fick en ljudchock och började gråta av den höga volymen på (den annars sköna) lovsången. Så jag tog barnen och smet över gatan till Svenska skolans lekplats. Dit återvände vi med badkläder efter JAVA-lunch medan Mattias, Maria och Kjell besökte Massaimarknaden på YaYa. Fynd eller inte är svårt att säga – men fina saker hade de med sig hem. Själv var jag dock nöjd med att bada och ta det lugnt med barnen under tiden. Härligt att också de två lillebröderna har så roligt tillsammans! Deras systrar har varit vänner sedan Lisa föddes på Ellentins enmånadsdag – och trots att de bott i olika städer från att de var i Ambros ålder är vänskapen lika stark.