Hej och karibuni

På ett ögonblick förändras livet, och glädjen får sällskap av tung sorg. Svårt och obegripligt, men det är det som är livet. Smärta och glädje. Ibland mer av det ena. Ibland mer av det andra. Ibland allt samtidigt.

Det är gott att känna värme från familj och vänner, och så tydligt att sorgen blir möjlig att bära när det finns andra som vill och vågar dela. Tack!

Idag på förmiddagen började Ambros med en ny grej som han inte kört med förut: gråta. Det tog några gråt innan jag fattade att det inte var “på riktigt” eftersom han sällan gråter annars. Jag trodde först att han hade ont någonstans eller att det var nåt annat fel, men han testade helt enkelt verkade det som. Och säkert har han mycket ogråtet, men jag hade dåligt tålamod med det idag, för det kom särskilt tätt när vi skulle äta lunch.

Tidigt på eftermiddagen hängde han med Lundkvists hem alldeles själv i en kvart och hade helroligt med dem, vi fick se ett filmklipp där han t o m gick fram och pussade Amity, som han annars är nästan rädd för. Oturligt nog snubblade han över henne och hon fick en rejäl fläskläpp, men det hjälpte med lite is.

Vårt köpcentrum härintill kallar vi för Nakumatt Junction, för det är vad det står på skylten. När Ambros säger det låter det som “Mankåka Jackson”, fast när vi säger så så tillrättavisar han oss. Tänkte precis på det ikväll när vi fick en så fin film från våra kära vänner i Ås. Äldsta tjejen K introducerade filmen och hon var så stor! När hon var i Ambros ålder så skulle vi ut på sparktur och hon skulle sitta i “bajslådan”. Min humor är inte så mycket mer utvecklad än att jag tyckte det var ett roligt ord på sparklådan som övriga vuxna kallade den. När jag sa att K skulle sätta sig i bajslådan blev hon väldigt arg och sa att man kan inte sitta i bajslådan. “Det heter bajslåda!” sa hon förnärmat.

Och då är det alltså Vita huset som ska in på vågrät ett!

Vi har ännu ingen tvättmaskin som klarar varmt vatten, men vi får tvätta hos våra kära grannar.
Ambros vill gärna hjälpa till att bära tvättkorgen/kassen och säger “Ambos hälpa” och håller i ena handtaget hela vägen mellan de olika husen. Det är roligt och gulligt, men dock inte alltid som hjälpen blir till så mycket hjälp, utan kanske mer stjälp eftersom det blir svårare för den vuxne att bära.

Ju längre tid vi är här i Kenya, desto mer skeptisk blir jag till mycket av de hjälpinsatser som görs i landet av utländska biståndsorganisationer. Är det hjälp eller stjälp? Visst är det behjärtansvärda insatser som görs och visst får människor hjälp. Men på sikt – hjälper detta verkligen Kenya till en utveckling? Det här är landet som har parlamentsledamöter som tjänar minst 80.000 KRONOR i månaden utan att betala skatt. Det här är samtidigt landet med gigantiska slumområden där många saknar rent vatten. Hjälper gåvor utan krav på motprestation människor till att aktivt försöka förbättra sin tillvaro? Jag tror inte det. Men det finns goda exempel. Till exempel marknaden Toi Market som jag premiärbesökte idag med mamma och Lundkvists. (Återigen blev jag tagen för Johannas mamma, så vi var alltså ute fyra generationer!) Här är det fattiga människor som genom mikrolån via organisationen Jamii Bora får lära sig att utveckla sin verksamhet på ett sätt som kan förbättra deras liv radikalt. Vi har också hört talas om Kaputei, ett helt nytt bostadsområde där människor från slummen ska få börja flytta in snart. Här är det Mikrofinanshuset i Uppsala som står bakom finansieringen. Detta tror jag är hållbar hjälp till skillnad från gåvor. Läs gärna de länkade artiklarna.
Tänk om vi kunde få vara med på invigningen av Kaputei i slutet av januari. Välkommen med en inbjudan du som har kontakter!

Här kommer lite bilder som berättar om dagen. Tack för alla grattis till stortjejen!

Trots att Internet är en så pass ny uppfinning att jag var vuxen när det kom – så är det svårt att stå ut med att det inte fungerar. Sedan jul har uppkopplingen verkligen varit opålitlig, och nu när jag skriver detta gör jag det i Word och hoppas att ni kommer kunna läsa det nån gång.

För precis tio år sedan var det en liten flicka som skulle tillbringa sin sista natt i min mage och efter år av längtan skulle vi nästa morgon ta emot vårt första fantastiska barn. Med andra ord är det födelsedag imorgon! Och nu är vi här – och har fått ta emot ett barn till. På ett helt annat sätt – men lika stort! Tänk att kärleken inte är begränsad, utan växer vidare när det finns en till att älska.

Ambros har hjälpt mormor och mamma att göra hemlisar idag och vi ser fram emot att han imorgon ska få sjunga en av favoritsångerna för sin syster.

För övrigt var Mattias, Ambros och jag till vår advokat Leah idag. Vi fick se utkastet till adoptionsansökan som kommer att lämnas in när vi har gjort våra tre fosterfamiljsmånader. Leah trodde att vi skulle kunna få första tiden i rätten i slutet av februari. Eller i mars. Eller i bästa fall före påskstängningen. Vi har hört många exempel på att tider blir inställda eller att domarna får specialidéer som gör att man måste extra många gånger till rätten, så vi gissar inget om nån hemkomst ännu. Och försöker inte hoppas på nåt särskilt datum. Även om den äldste av oss skulle vilja använda sin redan betalda startplats i Vätternrundan. Och den yngste skulle behöva komma hem medan det är båtsäsong eftersom han har blivit lovad en vice kaptenspost i Affes regatta. Dessutom vore det mycket roligt att få vara med på kusin Filippas konfirmation. Så nog hoppas vi ändå….även om vi trivs och har det gott här just nu.

När vi åkte till advokaten gick mormor till skolan och fick se Ellentin öva akrobatik och sen följde hon med till syslöjden. Mormor och morgondagens födelsedagsbarn har gemensamt intresse och fallenhet för handarbete. Den fallenheten gick helt förbi mig, så det är inte bara arv och miljö som spelar in tydligen. Ambros har i alla fall ärvt tydliga egenskaper från sin moster och kusin Elias kan jag se 😉 Jag ser fram emot att de får träffas i verkligheten – och är glad att Internet funkade en liten stund igår så att de fick träffas via Skype.