Hej och karibuni

Känslorna var starka, främst hos tioåringarna, när vi kramade och vinkade adjö till vännerna Carles ikväll. Så fantastiskt att de gjorde den här resan till oss.
Det är oerhört värdefullt att det finns några nära vänner och släktingar som har delat en stund av vår viktiga tid här i Kenya. Men nu har vi – så vitt vi vet – inga fler besök att vänta, och det i kombination med att vi inte vet när vi kommer hem gör det lite tungt…. Att det just idag reser hem en (italiensk) familj som har varit i Kenya i drygt ett år bidrar till en del mörka tankar. Men ändå försöker vi tänka att det där hör till extrema undantag för att hålla hoppet uppe om en sommar hemma. Och då helst sommaren 2009.
Idag är det för övrigt fem månader sen vi kom hit….

Den sista förmiddagen med kära vännerna tillbringade vi i Nairobi National Park. Besöket i Shimba Hills nära Mombasa bjöd på fantastiskt vacker utsikt men knappt ett enda djur pga hettan, men idag frotterade vi oss med zebror och giraffer. Till och med en noshörning fick vi se – på långt håll.

Nu ska vi försöka hitta på fler roliga saker framöver för att bota hemlängtan som kom när vännerna reste. Om det är nån av våra släktingar eller vänner som vill hjälpa till med botandet genom komma på spontanresa till Kenya så säger vi KARIBUNI!

Den uppmärksamme noterar förmodligen att bilderna kommer i fel ordning. Det blir tvärtom efter uppladdning – och jag glömmer alltid det….

Näst sista morgonen i Mombasa, och lite egentid på verandan vid soluppgången. Vi bor alldeles vid poolen och har utsikt över både den och havet från verandan. Ett bra hotell för pengen vid betalar, men en del brister som hade höjt kvaliteten avsevärt om nån hade brytt sig om att göra nåt åt det. Brist på information om att de bara har en uppsättning nycklar till exempel. Och att om man bär med sig nyckeln får man varken städning eller toapapper….
Nu har barnen vaknat och är nog snart sugna på bad igen. Det är varmt. Och skönt några dagar, men Nairobis svala klimat passar nog oss bättre i längden….

En del bilder bär vi med oss på näthinnan, många goda men också en del svåra. Från igår; ett barn liggande kvar på gatan efter en trafikolycka. För många ögon såg den bilden. Så vi matar på med fler önskade bilder.

Jodå, nog finns det bekymmer – men en dag som den här verkar de rätt långt borta.
Efter en lång och bitvis långsam (safaribuss)resa anlände vi igår till Mombasa och kastade oss så fort vi kunde i en overkligt varm ocean. Det var bra att vi somnade ganska tidigt, för idag ringde klockan tidigt för andra dagen i rad. Nu var målet Wasini Island söder om Mombasa. Större delen av dagen tillbringades dock på havet, i en trivsam liten båt och i själva vattnet. Den trevliga besättningen stannade just vid ett korallrev i Kisite Marine Park – en marin nationalpark – och där klev vi i det 28-gradiga vattnet. Hur det kan vara så varmt mitt ute i havet är svårt att förstå för en som flera somrar har badat i 13-gradigt havsvatten. I juli!
Kjell var tuffast och tog på sig våtdräkt och en del tillbehör jag inte kan namnet på och dök ner till fiskarna på sju meters djup. Det klarade han fint, men armbandsuret som skulle klara sig på 100 meters djup (varför görs såna klockor kan man undra) stannade direkt! Vi andra snorklade, eller bubblade en stund i det stora blå och såg fina fiskar och koraller. Ambros guppade omkring med sina armpuffar på havet med en säkerhet som inte på nåt sätt avslöjade att detta var första gången han åkte båt, och andra gången han badade i havet. “Bada avet Basa” hette det förresten redan i bilen igår. Och idag vet han vad havet är. Mammor och barn ville inte snorkla så länge så vi satte oss i en liten båt för att få se korallrevet på annat sätt. Så långt kom vi dock inte. Mitt i havet fanns ett fantastiskt sandrev där vi fick kliva av och bada. Härlig vit sand, vatten till vaderna och runtomkring oss HAV på alla sidor. Magiskt! Båten åkte för att hämta andra så ett långt tag var vi två mammor med två barn var och ett extra (som jag återkommer till) som solade, lekte i vågorna och njöööööt av detta paradis. Jag saknade familjen Anderssons vattentäta kamera där men vi sa åt varandra att titta ordentligt och spara minnena på annat sätt.
Så småningom togs vi till Wasini Island för en fantastisk måltid och inte förrän skymningen närmade sig åkte vi iväg mot Mombasa. Inga delfiner såg vi, men en skymt av paradiset. Det tackar vi våra kära vänner för!

I paradiset är det alldeles säkert hakuna matata, men bekymmersamt här på jorden är det för dem som råkar älska någon av samma kön OCH längta efter barn. Extrabarnet på sandrevet var en härlig åttaårig pojke adopterad från Sydafrika. Av två mammor. Det var dem och deras två barn och ett par släktingar som vi delade vår båt med idag – och jag blev så glad över att möta dem. Glad över modiga Sydafrika som tillåter homosexuella att adoptera (tyvärr så har inte Sverige samarbete med nån sydafrikansk organisation som tillåter det…), glad över att föräldrarlösa barn får kärleksfulla föräldrar.

Gårdagen avslutade med ett halvhjärtat deltagande i Earth Hour. Tiden för den kampanjen inföll alldeles vid lämplig sängdags för fyra trötta vuxna, så kanske det inte räknas när man inte avstår något elektriskt (såsom en fotbollsmatch på teve – vilken det inte var svårt att avstå…..)

Det blev lite stressigt imorse eftersom vi skulle visa oss från vår bättre sida och ta med pastor Kjell med familj till kyrkan för gudstjänst kl 09. Vi tänkte prova en luthersk kyrka lite närmare och hastade efter frukost iväg till en matatu. Jag frågade konduktören innan vi klev på om den här bussen skulle gå förbi International Lutheran Church. Jajamensan, kliv på bara. När bussen sedan tog en oväntad väg frågade jag igen och svaret var detsamma. Vi förstod rätt snart att det inte stämde men tyckte inte det var så stor idé att fråga – så vi passade på att få en liten sightseeing i slumområdet Kawangware. Till slut berättade konduktören att vi var framme och släppte av oss och pekade. Matatun åkte vidare och vi såg att vi befann oss vid S:t John the baptist catholic church. Vi kanske hade stannat om det inte var så att gudstjänsten redan hade börjat. Den var dessutom på på kikuy. Så vi tog en buss tillbaka och bestämde oss för att gå till kyrkan nära hemma som flera vännerna varit till. Nu var det ju så att bussen tog en annan väg än planerat, så vi hamnade vid YaYa och velade en stund innan vi promenerade hela vägen tillbaka till Calvary Pentacostal Church för att komma fram lagom till gudstjänsten började. Ambros fick en ljudchock och började gråta av den höga volymen på (den annars sköna) lovsången. Så jag tog barnen och smet över gatan till Svenska skolans lekplats. Dit återvände vi med badkläder efter JAVA-lunch medan Mattias, Maria och Kjell besökte Massaimarknaden på YaYa. Fynd eller inte är svårt att säga – men fina saker hade de med sig hem. Själv var jag dock nöjd med att bada och ta det lugnt med barnen under tiden. Härligt att också de två lillebröderna har så roligt tillsammans! Deras systrar har varit vänner sedan Lisa föddes på Ellentins enmånadsdag – och trots att de bott i olika städer från att de var i Ambros ålder är vänskapen lika stark.

Bakom dessa grindar har vi varit så ofta att vi nästan betraktas som stammisar.

Här finns Centre for tropical and travel medicine. Ett bra ställe! Förtroendeingivande doktorer och ett bra lab där man analyserar diverse kroppsutsöndringar. Här har vi tagit rabiessprutor – sammanlagt 14 stycken om man räknar samman familjens totalsumma. Här har infektioner konstaterats liksom ovälkomna inneboende. Idag var det dags för mig att gå dit efter diffusa symptom under en längre tid – och mycket riktigt fanns där en liten amöba som orsakade diverse obehag, rätt lindriga men dock obehag. Nu ska nån dundermedicin göra så att den inneboende inte trivs utan ger sig av. Innan vi åker hem ska vi göra som vi blivit rekommenderade; låta oss bli analyserade på bredden och tvären och se till att bli av med ev åkommor redan innan vi åker till Sverige. För av förklarliga skäl är kunskapen om parasiter enligt rykten inte så djup och medicinerna inte så tillgängliga i vårt amöbafria hemland.

Denna dag har tankarna varit hos de fyra svenska familjer som skulle upp i rätten idag. Det gick si och det gick så. Vi gläds över en del saker och står suckande och frågande över en del. Men det verkar vara säkrast att inte fråga sig för mycket utan upprepa Hakuna Matata, Hakuna Matata precis som Timon och Pumba….
Vår advokat gladde oss i eftermiddag med att ha fått tag på tjänstemannen på Childrens Department som ska utreda oss. Det ryktas att han är den mest upptagne av dem alla, men vi blev NÄSTAN lovade en tid redan på tisdag.

Just nu sover gossen. Han somnade under ett restaurangbesök med familjen Björklund. Mattias och Ellentin är däremot ute och åker med Sam. Till flygplatsen för att hämta Maria, Kjell, Lisa och Olle som vi har längtat mycket efter! Det är fantastiskt att de faktiskt kommer hit! De tror att de ska bli hämtade enbart av vår taxi-Sam, men Sam har ordnat en stor bil så det rymdes en liten välkomstdelegation också. Hoppas de har sovit på flyget, för vi har stora planer för morgondagen….