Hej och karibuni

Vi har ännu ingen tvättmaskin som klarar varmt vatten, men vi får tvätta hos våra kära grannar.
Ambros vill gärna hjälpa till att bära tvättkorgen/kassen och säger “Ambos hälpa” och håller i ena handtaget hela vägen mellan de olika husen. Det är roligt och gulligt, men dock inte alltid som hjälpen blir till så mycket hjälp, utan kanske mer stjälp eftersom det blir svårare för den vuxne att bära.

Ju längre tid vi är här i Kenya, desto mer skeptisk blir jag till mycket av de hjälpinsatser som görs i landet av utländska biståndsorganisationer. Är det hjälp eller stjälp? Visst är det behjärtansvärda insatser som görs och visst får människor hjälp. Men på sikt – hjälper detta verkligen Kenya till en utveckling? Det här är landet som har parlamentsledamöter som tjänar minst 80.000 KRONOR i månaden utan att betala skatt. Det här är samtidigt landet med gigantiska slumområden där många saknar rent vatten. Hjälper gåvor utan krav på motprestation människor till att aktivt försöka förbättra sin tillvaro? Jag tror inte det. Men det finns goda exempel. Till exempel marknaden Toi Market som jag premiärbesökte idag med mamma och Lundkvists. (Återigen blev jag tagen för Johannas mamma, så vi var alltså ute fyra generationer!) Här är det fattiga människor som genom mikrolån via organisationen Jamii Bora får lära sig att utveckla sin verksamhet på ett sätt som kan förbättra deras liv radikalt. Vi har också hört talas om Kaputei, ett helt nytt bostadsområde där människor från slummen ska få börja flytta in snart. Här är det Mikrofinanshuset i Uppsala som står bakom finansieringen. Detta tror jag är hållbar hjälp till skillnad från gåvor. Läs gärna de länkade artiklarna.
Tänk om vi kunde få vara med på invigningen av Kaputei i slutet av januari. Välkommen med en inbjudan du som har kontakter!

Trots att Internet är en så pass ny uppfinning att jag var vuxen när det kom – så är det svårt att stå ut med att det inte fungerar. Sedan jul har uppkopplingen verkligen varit opålitlig, och nu när jag skriver detta gör jag det i Word och hoppas att ni kommer kunna läsa det nån gång.

För precis tio år sedan var det en liten flicka som skulle tillbringa sin sista natt i min mage och efter år av längtan skulle vi nästa morgon ta emot vårt första fantastiska barn. Med andra ord är det födelsedag imorgon! Och nu är vi här – och har fått ta emot ett barn till. På ett helt annat sätt – men lika stort! Tänk att kärleken inte är begränsad, utan växer vidare när det finns en till att älska.

Ambros har hjälpt mormor och mamma att göra hemlisar idag och vi ser fram emot att han imorgon ska få sjunga en av favoritsångerna för sin syster.

För övrigt var Mattias, Ambros och jag till vår advokat Leah idag. Vi fick se utkastet till adoptionsansökan som kommer att lämnas in när vi har gjort våra tre fosterfamiljsmånader. Leah trodde att vi skulle kunna få första tiden i rätten i slutet av februari. Eller i mars. Eller i bästa fall före påskstängningen. Vi har hört många exempel på att tider blir inställda eller att domarna får specialidéer som gör att man måste extra många gånger till rätten, så vi gissar inget om nån hemkomst ännu. Och försöker inte hoppas på nåt särskilt datum. Även om den äldste av oss skulle vilja använda sin redan betalda startplats i Vätternrundan. Och den yngste skulle behöva komma hem medan det är båtsäsong eftersom han har blivit lovad en vice kaptenspost i Affes regatta. Dessutom vore det mycket roligt att få vara med på kusin Filippas konfirmation. Så nog hoppas vi ändå….även om vi trivs och har det gott här just nu.

När vi åkte till advokaten gick mormor till skolan och fick se Ellentin öva akrobatik och sen följde hon med till syslöjden. Mormor och morgondagens födelsedagsbarn har gemensamt intresse och fallenhet för handarbete. Den fallenheten gick helt förbi mig, så det är inte bara arv och miljö som spelar in tydligen. Ambros har i alla fall ärvt tydliga egenskaper från sin moster och kusin Elias kan jag se 😉 Jag ser fram emot att de får träffas i verkligheten – och är glad att Internet funkade en liten stund igår så att de fick träffas via Skype.

Härligt att stå på andra sidan ankomsthallen – och välkomna sin mamma hit till vårt tillfälliga hemland. Det är overkligt att det är två månader sen vi kom resande en annan fredag kväll.

Ingen spökrädd granne hade låst bakdörren så vi kom in med de stora, tunga väskorna, mestadels fyllda med saker till oss. Tack mamma och tack syster och tack vänner därhemma som hade skickat med överraskningar!

TACK också till alla härliga kommentarer och mejl som vi får! Det är oerhört glädjande och skönt att veta att vi har så många med oss på den är livsresan.

Ambros möte med mormor var fantastiskt att få uppleva. Ingen otrygghet eller blyghet. Mormor accepterades direkt och det dröjde inte många timmar innan Ambros tog på sig stövlar (regn även idag) och sa åt ”mamoj” att komma. Så tog han med sig mormor på promenad helt självklart och utan tveksamhet. Så skönt att se att han är så trygg och att mormor redan är en viktig person.

Nu ska jag lägga sista handen på den långkokta köttgrytan och sen somnar vi nog tidigt allihop. Kanske framför en av filmerna som låg i de välfyllda väskorna.

Ungefär en kvart efter att Ambros vaknat satt både han och Ellentin i mormors knä. En efterlängtad stund!

Längst ner finns ett tillägg skrivet fyra år senare./Cecilia

Det här blir ett långt inlägg helt riktat till blivande adoptivfamiljer, som längtar, längtar, längtar efter barn. Vi har nyligen fått veta att Adoptionscentrum har svårt att få par intresserade av Kenya. Trots att AC som största organisation har över tre tusen sökandemedlemmar! Utöver Adoptionscentrum så pågår adoptioner via BFA och även Barnens Vänner och FFIA är på gång.
Kanske fler skulle behöva våga tänka den tanken hela vägen ut.

Första reaktionen är säkert – som den nog var för de flesta av oss som nu faktiskt är här – att nej, det går inte! För många är det nog den långa vistelsetiden, och de ekonomiska frågorna runt det som avskräcker. För andra kanske även tron ett afrikanskt barn kan vara mer utsatt för rasism.

Om du hör till dem som har tänkt ”nej, det går inte” om adoption från Kenya – är det möjligt att ändå utmana tanken och testa den?
Självklart finns det många som inte skulle kunna adoptera med en så här lång vistelsetid, men jag tror det finns många i alla de flera år långa köerna som faktiskt skulle kunna tycka att adoption från Kenya är både möjligt och fantastiskt.
Om vi hade tackat nej till Kenya och stått kvar i kön skulle vi ungefär NU ha varit aktuella för att börja samla papper till ett land – för att efter kanske en väntan på ytterligare 1,5 till 2 år få vårt barn. Istället är vi just NU tillsammans med vårt efterlängtade barn och syskon. Vi tackade ja till Kenya och sju månader senare var vår familj precis så som den skulle vara. Sju månader! Kortare än en graviditet!

Om nån nu har orkat läsa så här långt och kanske har en litet tankefrö på gång om Kenyaadoption så vill jag uppmuntra till fortsatta tankar:
* Vill ni få chans att vara tillsammans hela familjen en längre tid för att landa tillsammans med den nya familjemedlemmen? (I Sverige är det ju ofta bara tio gemensamma dagar och sedan fulltidsjobb för ena föräldern)
* Kan ni tänka er ett tillfälligt äventyr långt bort ifrån det vardagliga hemma i Sverige?
* Vill ni lära känna ert barn i barnets ursprungsmiljö och själva bli en del av det land som gör er familj komplett?
Om det blir ja på frågorna ovan så kanske det är aktuellt att börja tänka i praktiska banor. Gemensamt för oss som är här nu är INTE att vi är rika – utan att vi har bestämt oss för att det här ska funka. Vi vill – då SKA det gå! Och med den utgångspunkten är jag övertygad om att det är större förutsättning för att det fungerar, både praktiskt och ekonomiskt. Sen är det ingen nackdel att ha en gudstro att vila i, men det gäller ju livets alla äventyr.

Till det praktiska då…
Vad skulle göra det möjligt för er att klara äventyret praktiskt, ekonomiskt och trivselmässigt?
– finns det sparad semester?
– kan en vara tjänstledig och en föräldraledig?
– har någon av er möjlighet att göra extraknäck eller jobba med sitt ordinarie jobb via dator och halvsegt Internet?
– går det att ta lån (här jämför jag med många som tar lån för att köpa prylar eller åka på långväga semestrar, om det blir lite extra lån för oss för den här vistelsen så är det inte hela världen…vi får både barn OCH långväga semester!)?
– går det att hyra ut lägenheten eller huset, sälja frimärkssamlingen eller båten, önska bidrag från släktingar?
– har ni vänner och släktingar som kan tänka sig att komma på semester under er tid i Kenya?

Det finns oerhört många kenyanska barn som behöver föräldrar. Det är skrämmande vanligt att nyfödda barn lämnas på sjukhus, i kyrkor, vid vägkanten, i sophögar. Av orsaker som knappt går att spekulera i. Vår pojke hör till de lyckligt lottade som hamnade på ett fint privat barnhem redan från början. Fint i den bemärkelsen att det finns kärlek, mat, medicinsk omvårdnad och gott om personal. De som hamnar på de fattiga, statliga barnhemmen har det inte alls lika bra. Och för varje barn som adopteras bort blir en ny säng ledig på de bättre barnhemmen för ett annat föräldralöst barn. Därför är min förhoppning att fler ska vilja vara med om detta äventyr. Visst är vi trötta och irriterade emellanåt, men det lovar jag att vi är hemma i Sverige också. Och visst längtar vi hem ibland till relationer och vanligheter, men de relationer vi har fått här skulle jag aldrig ha velat vara utan. Och vår pojke…denna vackre lille spjuver….det var ju honom vi saknade. Hur skulle vi kunna ångra oss?

Så våga tanken ni med – det kanske kommer förändra era liv….

Kommentar fyra år senare: 2013-02-20

Ett tillägg skrivs eftersom detta inlägg fortfarande blir läst och kanske läses fristående från det som är skrivet senare i denna, sedan länge avslutade, blogg. Vi är fortfarande så oerhört lyckliga över vår tid i Kenya. Det gav oss det barn vi saknade, ett nytt hemland, fantastiska upplevelser som vi aldrig velat vara utan. Men senare när saker förändrades och vi förstod hur oberäknelig adoptionsprocessen var blev det också på vissa plan en tuff upplevelse. En knapp vecka efter att detta inlägg skrevs dog min pappa hastigt hemma i Sverige. När sånt sker är det inte lätt att vara långt ifrån sina vanliga nätverk. Att som mamma tvingas lämna sitt nyfådda barn en vecka och åka hem på begravning. Att sakna externt stöd annat än från människor som är med och bedömer ens lämplighet som föräldrar. Det är tufft. Och många fler än vi har periodvis farit illa av orsaker som inte går att förutse innan man sätter sig på planet. Så mycket kan hända. Dödsfall, egen sjukdom, anknytningsproblem, äktenskapliga bekymmer, rån, barnets sjukdom. Därför är min övertygelse att stödet till adoptivfamiljer boende i Kenya måste förbättras. När det oförutsedda händer behövs stöd, och familjer som reser iväg behöver förberedas på också de svårare bitarna och hur de kan söka hjälp om tillvaron blir tuff. Om stödet förbättras kan jag fortsätta skriva under på att adoption från Kenya är en saga och ett äventyr. Kontakta mig gärna om du vill resonera om detta: cecilia@ekhemmanet.se – eller läs vidare i bloggen och följ våndan i maj/juni för att få en mer heltäckande bild. Allt gott till dig som läser!/Cecilia

Idag sov Ambros rekordlänge – till 08.15 – efter att ha varit vaken en hel del igår kväll. Kanske att en av medicinerna innehöll nåt uppåttjack. Vi misstänker ämnet Fenoterol hydrobromide.
Pappan och gossen höll sig undan hos familjen Lundkvist medan mamman städade alla golven. Vi skulle nämligen få hembesök klockan 12. Så där satt vi fint och väntade i ett städat hem till klockan blev över 13. Då visade det sig att i Carols kalender stod det att besöket skulle ske imorgon. Så vi får väl städa en gång till då.
Men städningen skedde inte helt i onödan eftersom vår kryparvän Erik var här på besök med sina föräldrar. En trevlig middag som nyss avslutades.

För övrigt så är det här en dag när jag hellre hade varit hemma. Det finns såna dagar, när det sker saker som gör att man skulle behöva befinna sig nära sina nära inte bara i tanke utan också geografiskt…