Hej och karibuni

Vi hade en ganska slö för- och eftermiddag men tog så småningom en tur mot Svenska skolan för Ellentin längtade efter bad. Väl där träffade vi både Duveskogs och Björklunds som också hade badutflykt. Ambros gillar verkligen att bada, men blir snabbare kall än övriga familjemedlemmar, så med ganska täta mellanrum fick han komma upp och värma sig. Efter lite bad och prat gick vi vidare mot Hamptons. Ellentin skulle bara ta en sista gungtur och hade ganska bra fart när gungrepet gick av och hon damp i backen med armbågen före. Hon fick riktigt ont och skrapmärken. Hon har haft otur på den lekplatsen! För ett tag sedan fick hon en sticka ganska djupt in i stortån. Som väl är blev inget brutet, men smärtan höll i sig länge.

Vakten på Hamptons är mer seriös än våra vakter. Man måste visa pass, eller det räckte att jag gjorde det som ansvarig man för sällskapet J Hittade inte passet men min ansvariga hustru hade tagit med det.

Sörlings hade tipsat om en etiopisk restaurang på Argwings Kodhek road. Där hade vi för avsikt att inmundiga söndagsmiddagen. Vi fick med oss Petra och Primus samt Lundkvists som var där på besök.

Restaurangen ser väldigt anspråkslös ut från vägen, med en ganska gryllig liten skylt, men innanför portarna var det en stor och fin anläggning. Vi satt ute och åt fantastiskt god etiopisk mat. När vi beställde maten sa kyparen att vi inte behövde beställa en rätt var, det skulle bli för mycket. Jag tyckte nästan att han var lite påstridig men vi följde rådet och när maten kom in visade det sig att en rätt var fullt tillräcklig för två. Totalpriset för sex vuxna och fyra barn var 3200 shilling, ca 320 kr! Väl värt fler besök! Stinna och nöjda åkte vi hem med vår nya taxivän Sam, en hyvens man som vi gärna vill vara stammisar hos. Han hade även ordnat en kamrat som körde hem de andra i sällskapet. De blev dock senare, för de hamnade i kö bakom en krock mellan en matatu och en citi hoppa.

Härligt att stå på andra sidan ankomsthallen – och välkomna sin mamma hit till vårt tillfälliga hemland. Det är overkligt att det är två månader sen vi kom resande en annan fredag kväll.

Ingen spökrädd granne hade låst bakdörren så vi kom in med de stora, tunga väskorna, mestadels fyllda med saker till oss. Tack mamma och tack syster och tack vänner därhemma som hade skickat med överraskningar!

TACK också till alla härliga kommentarer och mejl som vi får! Det är oerhört glädjande och skönt att veta att vi har så många med oss på den är livsresan.

Ambros möte med mormor var fantastiskt att få uppleva. Ingen otrygghet eller blyghet. Mormor accepterades direkt och det dröjde inte många timmar innan Ambros tog på sig stövlar (regn även idag) och sa åt ”mamoj” att komma. Så tog han med sig mormor på promenad helt självklart och utan tveksamhet. Så skönt att se att han är så trygg och att mormor redan är en viktig person.

Nu ska jag lägga sista handen på den långkokta köttgrytan och sen somnar vi nog tidigt allihop. Kanske framför en av filmerna som låg i de välfyllda väskorna.

Ungefär en kvart efter att Ambros vaknat satt både han och Ellentin i mormors knä. En efterlängtad stund!

Idag har det regnat stora delar av dagen – skönt! När vi kom i början på november var det regn varje dag, men nu har det inte regnat sedan november, så det behövdes. Den långa regnperioden kommer inträffa i mars.

Igår träffade vi Ambros guardian ad litem, Caroline. En väldigt trevlig kvinna! Ambros fattade tycke för henne snabbt och visade sitt fotoalbum och lärde henne viktiga svenska ord: mormor, farfar, pappa, mamma, nej (och pannkaka såklart). Hon sa att hennes ambition var att lära sig minst 20 svenska ord innan processen var klar, så hon är ju på god väg. Vi pratade lite och stämde ny träff om två veckor, eftersom hon gärna ville träffa Ellentin också. Då lovade vi bjuda henne på pannkaka, vilket hon såg fram emot. Hon nämnde att hon ska skriva en rapport till rätten. Rapporten är normalt hemligstämplad, men hon ville gärna stämma av med oss innan hon lämnade in den, och det känns ju bra.

Idag hade vi haft fullt hus då Ellentin hade med sig kamraterna Alicia och Hanna hem efter skolan som slutar 12 på fredagar. Lite senare kom också Petra och Primus. Tjejerna spelade TV-spel och killarna hölls i närheten med sina lekar som mestadels bestod i att flytta soffkuddar och plastmöbler.

Just nu är Cissi på väg till flygplatsen för att möta sin mamma Birgitta som anländer vid 23. När hon skulle gå insåg hon att vi är utan nyckel till ytterdörrarna! Jag ringde vaktmästaren men han hade inga extra, utan hänvisade till grannarna. Som väl är var den nedre ytterdörren mot baksidan inte låst så Cissi satte upp en lapp där med en vädjan till grannarna om att inte låsa. Vi får se hur det går inatt när de kommer tillbaka. Om det är låst står hoppet till välvilliga grannar. Annars får de sova över hos Lundkvists.

Längst ner finns ett tillägg skrivet fyra år senare./Cecilia

Det här blir ett långt inlägg helt riktat till blivande adoptivfamiljer, som längtar, längtar, längtar efter barn. Vi har nyligen fått veta att Adoptionscentrum har svårt att få par intresserade av Kenya. Trots att AC som största organisation har över tre tusen sökandemedlemmar! Utöver Adoptionscentrum så pågår adoptioner via BFA och även Barnens Vänner och FFIA är på gång.
Kanske fler skulle behöva våga tänka den tanken hela vägen ut.

Första reaktionen är säkert – som den nog var för de flesta av oss som nu faktiskt är här – att nej, det går inte! För många är det nog den långa vistelsetiden, och de ekonomiska frågorna runt det som avskräcker. För andra kanske även tron ett afrikanskt barn kan vara mer utsatt för rasism.

Om du hör till dem som har tänkt ”nej, det går inte” om adoption från Kenya – är det möjligt att ändå utmana tanken och testa den?
Självklart finns det många som inte skulle kunna adoptera med en så här lång vistelsetid, men jag tror det finns många i alla de flera år långa köerna som faktiskt skulle kunna tycka att adoption från Kenya är både möjligt och fantastiskt.
Om vi hade tackat nej till Kenya och stått kvar i kön skulle vi ungefär NU ha varit aktuella för att börja samla papper till ett land – för att efter kanske en väntan på ytterligare 1,5 till 2 år få vårt barn. Istället är vi just NU tillsammans med vårt efterlängtade barn och syskon. Vi tackade ja till Kenya och sju månader senare var vår familj precis så som den skulle vara. Sju månader! Kortare än en graviditet!

Om nån nu har orkat läsa så här långt och kanske har en litet tankefrö på gång om Kenyaadoption så vill jag uppmuntra till fortsatta tankar:
* Vill ni få chans att vara tillsammans hela familjen en längre tid för att landa tillsammans med den nya familjemedlemmen? (I Sverige är det ju ofta bara tio gemensamma dagar och sedan fulltidsjobb för ena föräldern)
* Kan ni tänka er ett tillfälligt äventyr långt bort ifrån det vardagliga hemma i Sverige?
* Vill ni lära känna ert barn i barnets ursprungsmiljö och själva bli en del av det land som gör er familj komplett?
Om det blir ja på frågorna ovan så kanske det är aktuellt att börja tänka i praktiska banor. Gemensamt för oss som är här nu är INTE att vi är rika – utan att vi har bestämt oss för att det här ska funka. Vi vill – då SKA det gå! Och med den utgångspunkten är jag övertygad om att det är större förutsättning för att det fungerar, både praktiskt och ekonomiskt. Sen är det ingen nackdel att ha en gudstro att vila i, men det gäller ju livets alla äventyr.

Till det praktiska då…
Vad skulle göra det möjligt för er att klara äventyret praktiskt, ekonomiskt och trivselmässigt?
– finns det sparad semester?
– kan en vara tjänstledig och en föräldraledig?
– har någon av er möjlighet att göra extraknäck eller jobba med sitt ordinarie jobb via dator och halvsegt Internet?
– går det att ta lån (här jämför jag med många som tar lån för att köpa prylar eller åka på långväga semestrar, om det blir lite extra lån för oss för den här vistelsen så är det inte hela världen…vi får både barn OCH långväga semester!)?
– går det att hyra ut lägenheten eller huset, sälja frimärkssamlingen eller båten, önska bidrag från släktingar?
– har ni vänner och släktingar som kan tänka sig att komma på semester under er tid i Kenya?

Det finns oerhört många kenyanska barn som behöver föräldrar. Det är skrämmande vanligt att nyfödda barn lämnas på sjukhus, i kyrkor, vid vägkanten, i sophögar. Av orsaker som knappt går att spekulera i. Vår pojke hör till de lyckligt lottade som hamnade på ett fint privat barnhem redan från början. Fint i den bemärkelsen att det finns kärlek, mat, medicinsk omvårdnad och gott om personal. De som hamnar på de fattiga, statliga barnhemmen har det inte alls lika bra. Och för varje barn som adopteras bort blir en ny säng ledig på de bättre barnhemmen för ett annat föräldralöst barn. Därför är min förhoppning att fler ska vilja vara med om detta äventyr. Visst är vi trötta och irriterade emellanåt, men det lovar jag att vi är hemma i Sverige också. Och visst längtar vi hem ibland till relationer och vanligheter, men de relationer vi har fått här skulle jag aldrig ha velat vara utan. Och vår pojke…denna vackre lille spjuver….det var ju honom vi saknade. Hur skulle vi kunna ångra oss?

Så våga tanken ni med – det kanske kommer förändra era liv….

Kommentar fyra år senare: 2013-02-20

Ett tillägg skrivs eftersom detta inlägg fortfarande blir läst och kanske läses fristående från det som är skrivet senare i denna, sedan länge avslutade, blogg. Vi är fortfarande så oerhört lyckliga över vår tid i Kenya. Det gav oss det barn vi saknade, ett nytt hemland, fantastiska upplevelser som vi aldrig velat vara utan. Men senare när saker förändrades och vi förstod hur oberäknelig adoptionsprocessen var blev det också på vissa plan en tuff upplevelse. En knapp vecka efter att detta inlägg skrevs dog min pappa hastigt hemma i Sverige. När sånt sker är det inte lätt att vara långt ifrån sina vanliga nätverk. Att som mamma tvingas lämna sitt nyfådda barn en vecka och åka hem på begravning. Att sakna externt stöd annat än från människor som är med och bedömer ens lämplighet som föräldrar. Det är tufft. Och många fler än vi har periodvis farit illa av orsaker som inte går att förutse innan man sätter sig på planet. Så mycket kan hända. Dödsfall, egen sjukdom, anknytningsproblem, äktenskapliga bekymmer, rån, barnets sjukdom. Därför är min övertygelse att stödet till adoptivfamiljer boende i Kenya måste förbättras. När det oförutsedda händer behövs stöd, och familjer som reser iväg behöver förberedas på också de svårare bitarna och hur de kan söka hjälp om tillvaron blir tuff. Om stödet förbättras kan jag fortsätta skriva under på att adoption från Kenya är en saga och ett äventyr. Kontakta mig gärna om du vill resonera om detta: cecilia@ekhemmanet.se – eller läs vidare i bloggen och följ våndan i maj/juni för att få en mer heltäckande bild. Allt gott till dig som läser!/Cecilia

Vi trodde att Carol från Little Angels skulle komma igår, men hon kom alltså idag istället. Det som händer på dessa regelbundna besök är att Carol frågar utifrån ett formulär hur det går med anknytning, om Ambros är frisk, äter och sover och sånt. Det är bra att det är återkommande uppföljningar tycker jag.

Beatrice från Eldon villas ringde också idag och sa att det inte skulle gå att få till en träff med managern för lägenheterna, hon hade så fullt upp. Det tror jag vad jag vill om, jag tror inte att Beatrice vill att vi ska träffa henne, särskilt inte om vi tar med oss Muteru och advokaten. Nåväl, hon kunde iallafall ordna så att managern skrev ut en ny check adresserad till Little Angels så att vi genom dem kan få depositionspengarna som jag inte lyckats få ut med checken jag fick på julafton. Orkar inte bry mig mer om de bluffmakarna.

Imorgon kommer vi att få träffa Ambros Guardian ad litem. Det utses en sådan åt alla barn som ska adopteras. Den personen ska se till Ambros intressen och vara hans “advokat”. Ska bli intressant att se vad hon är för en person och hur hon kommer agera. Hon kommer börja jobba nu, men utses formellt av rätten vid det första besöket där. Vår advokat kontaktade oss också och henne kommer vi träffa på måndag för att gå igenom vår ansökan till domstolen. Den obligatoriska fosterperioden på 90 dagar inträffar 10 februari, så teoretiskt skulle vårt första domstolsbesök kunna bli redan i februari. Men jag tror det snarare blir i mars.

Vet inte om vi skrivit om det men Ambros är mer svensktalande än engelsktalande nu, det kommer nya ord varje dag och han säger flerordsmeningar och förstår jättebra, det är fascinerande!

Familjen Duveskog och deras hemhjälp Esther kom och det blev spontanmiddag och Wiispel, kul! Ambros och deras dotter Esther lekte och hade helskoj. Det skiljer bara en månad mellan dem och de är ungefär lika stora.